Bakgrund

Den 1 juli 1993 fick Sverige sin första barnombudsman. Frågan om en speciell talesman för barn och unga hade diskuterats i riksdagen vid flera tillfällen under 1980-talet och början på 1990-talet.

I flera motioner framhölls att det saknades en företrädare för barn, som med stöd av lagen kunde bevaka deras intressen. Den norska barnombudsmannen lyftes ofta fram som ett gott exempel. Även olika frivilligorganisationer drev frågan om en barnombudsman.

En av huvuddiskussionerna under den här tiden var om barnombudsmannen skulle arbeta övergripande, eller om han eller hon skulle engagera sig i enskilda fall. Ett av argumenten mot att låta barnombudsmannen driva enskilda fall var att ombudsmannens uppgifter i så fall skulle kunna krocka med Justitieombudsmannens eller andra myndigheters uppdrag.

Sverige ratificerade barnkonventionen
År 1990 ratificerade Sveriges riksdag FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Det betydde att Sverige band sig folkrättsligt till att genomföra konventionen.

Ungefär samtidigt beslutade regeringen att förutsättningarna för en statligt utsedd barnombudsman skulle utredas. I september 1991 lämnade utredningen sitt betänkande ”Ombudsman för barn och Ungdom” (SOU 1991:70). Utredningen ansåg att Sverige borde inrätta en barnombudsman med uppgift att ta tillvara och främja barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen i samhället. Flertalet remissinstanser ställde sig bakom utredningens förslag och i ”proposition 1992/93:173 om en Barnombudsman” föreslog regeringen att en sådan ombudsman skulle inrättas.

Arbeta på ett generellt plan
I propositionen betonades att inrättandet av en barnombudsman inte fick innebära att kommunernas eller tillsynsmyndigheternas ansvar minskades. Inte heller skulle ombudsmannen ta över arbete som frivilligorganisationerna utförde. Barnombudsmannen skulle i första hand stå för en övergripande bevakning av barn- och ungdomsfrågorna utifrån barnkonventionen och svensk lagstiftning.

Sveriges riksdag röstade för inrättandet av en barnombudsman och den 1 juli 1993 trädde ”Lag (1993:335) om Barnombudsman” och ”Förordning (1993:710) med instruktion för Barnombudsmannen” i kraft. Enligt lagen skulle Barnombudsmannen arbeta på ett generellt plan, bland annat genom information och opinionsbildning kring frågor om barns och ungdomars rättigheter och behov. Ombudsmannen skulle inte ägna sig åt enskilda fall.

Lagförändringar och en nationell strategi
År 1993 utsåg regeringen Louise Sylwander till Sveriges första barnombudsman. Samtidigt blev hon chef för den nybildade myndigheten Barnombudsmannen. Louise Sylwander hade tidigare varit kanslichef på BRIS (Barnens rätt i samhället) i flera år.

Under 1990-talet arbetade Barnombudsmannen med en rad frågor, inte minst kring barns och ungas inflytande och barn i utsatta situationer. Barnombudsmannen bidrog till att en av barnkonventionens grundprinciper, artikel 3 (principen om barnets bästa), skrevs in som portalparagraf i föräldrabalken, i utlänningslagen och i socialtjänstlagen.

I mars 1999 fattade riksdagen enhälligt beslut om en nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen. Utgångspunkt för strategin var att barnkonventionens anda och intentioner skulle beaktas i allt beslutsfattande som rör barn i kommuner, landsting, regioner och statliga myndigheter. Genom ett treårigt uppdrag fick Barnombudsmannen en nyckelroll i det arbetet.

Sedan 1 juli 2002 är arbetet med att driva på genomförandet av barnkonventionen i statliga myndigheter, kommuner och landsting en permanent uppgift för Barnombudsmannen.

En förstärkt Barnombudsman
På Barnombudsmannens nioårsdag, den 1 juli 2002, ändrades lagen om Barnombudsman. Lagändringen innebar att ombudsmannens mandat och befogenheter förstärktes. En större del än tidigare av Barnombudsmannens verksamhet regleras nu i lag. Det innebär att beslut om ombudsmannens uppgifter ska fattas av riksdagen istället för direkt av regeringen.

Barnombudsmannen har numera möjlighet att uppmana enskilda myndigheter, kommuner och landsting att lämna uppgifter om vad de gör för att leva upp till barnkonventionen i den egna verksamheten. Dessutom har Barnombudsmannen möjlighet att kalla till sig myndigheter, kommuner och landsting för överläggningar.

Till grund för den nya lagstiftningen låg betänkandet ”Barnombudsmannen – företrädare för barn och ungdomar” (SOU1999:65), samt regeringens ”proposition 2001/02:96 En förstärkt Barnombudsman”.

Barnombudsmän i världen
Sverige fick sin första Justitieombudsman redan 1809 och ordet ombudsman är ett av få svenska ord som tagits in i engelskan.

Världens första lagstiftade barnombudsman tillsattes i Norge 1981. Redan tidigare hade olika frivilligorganisationer använt sig av barnombudsmän, bland annat svenska Rädda Barnen. Många länder, däribland Sverige, har följt efter norrmännen och instiftat barnombudsmän på nationell nivå.

Idag finns det barnombudsmän i fler är 20 länder. Deras roller och oberoende gentemot regeringarna varierar från land till land. Några länder i Europa har flera barnombudsmän som verkar på regional nivå, bland annat Belgien, Storbritannien och Spanien. Vi ser en positiv utveckling där allt fler östeuropeiska stater får barnombudsmän.

Sedan 1997 har de europeiska barnombudsmännen valt att organisera sig i nätverket ENOC (The European Network of Ombudsmen for Children).

Tre barnombudsmän sedan 1993
Den 19 februari 2001 fick Sverige sin andra barnombudsman. Louise Sylwander efterträddes av Lena Nyberg som bland annat varit statssekreterare på Kulturdepartementet och socialborgarråd i Stockholm.

I november 2008 tillträdde Fredrik Malmberg posten som barnombudsman. Fredrik Malmberg har lång erfarenhet av att arbeta med barnfrågor inom Rädda Barnen i Sverige och utomlands.