"Barnkommittén har misslyckats"

Barnkommitténs betänkande strider mot barnkonventionen, skriver sakkunniga i kommittén.

Barnkommittén lämnade i början av sommaren sitt otåligt inväntade betänkande. Äntligen skulle man gå till botten med utlänningslagens överensstämmelse med barnkonventionen, göra en grundlig analys av principen om barnets bästa, klara ut konflikten mellan utlänningslagen och lagen om vård av unga. Det var i varje fall intrycket av direktiven. Minnet av den tragiska avvisningen av de båda familjerna i Åsele har inte bleknat. Det var ju då regeringen gav Barnkommittén detta snabbuppdrag. Visserligen var det uppenbart att en del av regeringens syfte var att lugna en upprörd opinion men uppdraget var ändå angeläget. En grundlig analys av barnkonventionen är verkligen behövlig. Åselefallet var ju egentligen bara kulmen på en lång rad uppmärksammade och kritiserade avvisningsbeslut angående barn under de senaste åren.

Ettåriga Evelyn från Peru var omhändertagen för samhällsvård men Utlänningsnämnden ville i det längsta skicka ut henne från Sverige tillsammans med sin mamma som hon aldrig levt tillsammans med och inte kände. Ett annat exempel är 10-åriga Chrisen som skulle avvisas trots att hon bott större delen av sitt liv i Sverige och var helt etablerad i det svenska samhället.

Dessvärre ingav redan kommitténs förutsättningar tvivel. Med bara ett par månader till sitt förfogande riskerade betänkandet att bli ett hastverk. Tyvärr besannades dessa farhågor till stor del. Kommittén skriver således utan att ha ordentligt penetrerat frågorna att "utlänningslagstiftningen i huvudsak är förenlig med barnkonventionen". Eftersom betänkandet ska ligga till grund för regeringens proposition och riskerar att bli vägledande för synen på barnkonventionen under lång tid framöver krävs det nu en ordentlig debatt om både innehåll och tillkomstsätt. Vi hoppas att regeringen lyssnar mycket noga till de invändningar som i dag framförs på den hearing som ska ersätta en ordentlig remissrunda.

Först vill vi dock framhålla att i betänkandet upprepas en del av de förslag som Flyktingpolitiska kommittén lade fram, bl a en portalparagraf om barnets bästa, kortare handläggningstider, barnets rätt att komma till tals och höjning av åldern rörande förvarstagande av barn från 16 till 18 år. Detta är mycket angelägna ändringar och bör läggas till grund för förslag till lagstiftning redan i höst. På andra punkter är dock kommitténs förslag och skrivningar helt otillräckliga.

Det grundläggande problemet är att utredningsarbetet som helhet präglas av den hårda tidspressen. Denna har lett till ytliga och oklara skrivningar på många håll. Först de sista veckorna hade ledamöterna egentligen tillgång till större delen av textmassan och in i det sista gjordes väsentliga förändringar i sakfrågor. Kritik kan också riktas mot kommitténs arbetssätt. I den slutliga versionen hade tillägg och strykningar gjorts som inte alla i kommittén fått information om, ett förfarande som borde vara helt främmande för seriöst kommittéarbete.

Över huvud taget tycks strävan ha varit att yxa till en tolkning av barnkonventionen som så lite som möjligt tänjer på gränserna för den rådande flyktingpolitiken och utlänningslagen. Av just barnkommittén tycker vi man borde kunna vänta sig en mer öppen och förutsättningslös analys av vilka förändringar barnkonventionen kräver. En medveten och kunskapsbaserad syn på barns behov och rättigheter innebär ofta obekväma omprövningar och det är just det Sverige åtagit sig att göra genom att skriva under barnkonventionen.

Det kanske allvarligaste uttrycket för kommitténs bristande analys och ambition är påståendet om att med de förslag kommittén lägger fram kommer utlänningslagstiftningen förverkliga barnkonventionens anda och syfte. Detta påstående saknar grund eftersom kommittén inte gått igenom Invandrarverkets och Utlänningsnämndens praxis angående barn.

Enligt vår uppfattning är det helt nödvändigt att regeringen ser till att en ordentlig praxisgenomgång görs av en kompetent och opartisk person. Utan den kunskapen kan man inte trovärdigt bedöma hur utlänningslagen och dess tillämpning förhåller sig till barnkonventionen.

Även analysen av principen om barnets bästa är bristfällig. Artikel 3 lyder: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet." Vi menar att om denna princip ska få någon verklig effekt måste man identifiera de intressen som kan ställas emot barnets bästa och ge riktlinjer för hur de ska vägas. Vad gäller beträffande rikets säkerhet, föräldrars kriminalitet, samhällsekonomiska begränsningar, när väger de tyngre än barnets bästa?

Givetvis är varje fall unikt med sina speciella omständigheter. Vår åsikt är att regering och riksdag bör ge riktlinjer för vilken tyngd olika intressen principiellt bör tillmätas, dvs att ange vilka samhällsintressen som är så starka att det enskilda barnets behov får stå tillbaka. I vilka situationer ska ett barn utvisas på grund av att den vård barnet behöver är för dyr? Vi menar att detta i första hand är politiska ställningstaganden som de som är ytterst ansvariga för flyktingpolitiken inte kan dra sig undan. Betänkandet redogör visserligen för ett antal faktorer som ska beaktas vid bedömningen av barnets bästa när det gäller humanitära skäl. Men sedan gör kommittén det lätt för sig genom att utan någon analys av förhållandena hänvisa till att behovet av reglerad invandring väger tyngre än barnets bästa. Följden av kommitténs förslag blir att tolkningen av principen om barnets bästa även i fortsättningen nästan helt läggs i händerna på de tillämpande myndigheternas bedömningar.

Detta är särskilt olyckligt eftersom det är de tillämpande myndigheternas bedömningar av de humanitära skälen och avvägningen av barnets bästa som ofta kritiserats i de fall som uppmärksammats under senare år.

En annan viktig fråga som inte blir tillräckligt genomlyst är konflikten mellan utlänningslagen och lagen om vård av unga, just det problem som drabbade Evelyn. Barnkommittén föreslår visserligen att tidsbegränsade uppehållstillstånd får meddelas när ett barn är omhändertaget men tar samtidigt ställning för att i konflikten mellan lagarna är det utlänningslagen som går först. Om kommitténs förslag blir lag så skulle Evelyn och andra barn i hennes utsatta situation vara lika avvisningshotade som i dag enligt vår bedömning.

Vi anser att LVU bör gå före utlänningslagen. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd skall ges barn och deras vårdnadshavare när barnet är omhändertaget enligt LVU. Har samhället tagit om hand ett barn för att det behöver skydd måste den vård de sociala myndigheterna och domstolarna beslutat kunna fullföljas innan en avvisning kan bli aktuell.

Än värre är att kommittén menar att om barnets vårdbehov bedöms bli långvarigt ska de sociala myndigheterna inrikta sitt arbete på att familjen ska skickas hem. Vi menar att ett barnperspektiv leder till den rakt motsatta slutsatsen. Har barnet långvarigt skyddsbehov borde detta vara skäl för permanent uppehållstillstånd - inte att barnet så fort som möjligt ska berövas skyddet och skickas ut till osäkra förhållanden i något annat land. En sådan lagstiftning skulle knappast vara förenlig med barnkonventionens anda och syfte.

Ett annat förslag som avslöjar kommitténs grunda argumentation är att gömda familjer måste uppge sin vistelseadress för att få en ny ansökan behandlad. Detta ska leda till att färre gömmer sig och att nu gömda kommer fram, hävdas i betänkandet. Något stöd för detta antagande redovisas dock inte. Det är inte heller så konstigt eftersom sådana uppgifter torde vara svåra att få fram. En regel av det slaget kan givetvis lika gärna leda till att gömda familjer i ren desperation isolerar sig även i situationer då barnets bästa kanske skulle kunna motivera uppehållstillstånd. När regeringen nu skriver en ny flyktingproposition vill vi betona hur viktigt det är att arbetet med att Sverige bättre följer barnkonventionens principer fortsätter. Att försöka krångla sig ur åtagandet är inte acceptabelt för ett land som Sverige.

Louise Sylwander
Barnombudsman

Tor Sverne
f.d justitieråd