Vad väntar regeringen på?

Kommunerna slänger i allt högre utsträckning ut arbetslösas barn från dagis. Hur länge tänker regeringen låta detta fortgå, undrar barnombudsmannen Louise Sylwander?

Publicerad i Göteborgs-Posten 1997-11-16

"Jag vågar inte berätta för min son att jag riskerar att bli arbetslös. Jag skäms inför honom. Inte för att jag kan förlora jobbet, men för att han, som är fem år gammal, då skulle förlora sin dagisplats." Det berättade en mamma som ringde till oss på Barnombudsmannen. Tyvärr är hon långt ifrån ensam om att hamna i den här situationen.

Det är oacceptabelt att barn, vars föräldrar är arbetslösa, i allt fler kommuner blir av med sin dagisplats. Dessa barn drabbas dubbelt. Deras föräldrar blir först arbetslösa vilket i sig innebär en oro för barnen. Arbetslösheten blir sedan grunden för beslutet att ta ifrån barnet dess dagisplats.

Så ser det ut i mer än hälften av landets kommuner. Det rimmar illa både med tankarna i FN:s Barnkonvention och intentionerna i den svenska barnomsorgsgarantin. Men detta är ett allt vanligare faktum för allt fler barnfamiljer.

BO anser att barn till arbetslösa föräldrar skall ha samma rätt till barnomsorg som andra barn. Dessa barn kan i vissa fall till och med ha större behov av barnomsorg än andra barn. Det betyder inte att BO anser att alla barn under sex år måste vara på dagis. Men barnen skall ha den möjligheten om dom och deras föräldrar så vill! Och det skall gälla oavsett vad deras föräldrar har för arbete. Eller om de har ett arbete!

Det enskilda barnets behov av barnomsorg måste vara vägledande, vilket också framgår av förarbetena till barnomsorgsgarantin: "det bör inte uppställas krav på att föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar för att plats inom förskoleverksamheten eller skolbarnomsorgen ska erbjudas." Det betonas att kommunerna är skyldiga att tillhandahålla plats inom barnomsorgen till alla barn mellan ett och tolv år "i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov."

Detta innebär att varje enskilt barns behov måste prövas. Lagen tillämpas dock inte som den är tänkt när det i praktiken endast är ett fåtal kommuner som faktiskt prövar de enskilda barnens behov av barnomsorg. Plats skall också erbjudas utan skäligt dröjesmål och så nära barnets hem eller skola som möjligt. Det är detta som barnomsorgsgarantin innebär. Men kommunerna lever inte upp till lagstiftningens förarbeten utan tolkar lagen som de vill!

Artikel 3 i FN:s barnkonvention stadgar att barnets bästa skall sättas i främsta rummet i alla åtgärder som rör barn. "Det innebär bland annat att en individuell prövning skall göras i varje enskilt fall. Regler som på ett generellt sätt begränsar barnets rätt till barnomsorgsplats när en förälder är arbetslös kan inte anses överensstämma med Barnkonventionens bestämmelser och anda ". Citatet är hämtat ur Barnkommitte´ns slutbetänkande (SOU 1997:116) till regeringen från i somras. Även Barnombudsmannen har i sina två senaste rapporter till regeringen pekat på att kommunerna inte gör sådana individuella prövningar. Inte heller detta tycks hindra kommunerna från att fortsätta att feltolka lagen.

I barnomsorgsgarantin finns också kvalitetskrav preciserade. Det innebär att verksamheten skall utgå från varje barns behov, att det skall finnas personal med sådan utbildning eller erfarenhet att barnets behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Där står också att barngrupperna skall ha en lämplig sammansättning och storlek. Lokalerna skall vara ändamålsenliga.

Men hur ser verkligheten ut, bakom alla vackra ord, i Sverige hösten 1997? Barn till arbetslösa tvingas i allt fler kommuner att lämna sina dagisplatser när deras föräldrar blir arbetslösa.

Socialstyrelsen presenterade 30 oktober en rapport där det framgår att allt fler kommuner begränsar rätten till barnomsorgsplats för barn till arbetslösa. 1997 mister förskolebarn sin plats i 131 kommuner om en förälder blir arbetslös, antingen direkt eller efter ett visst antal månader. Socialstyrelsens undersökning visar också att kommunernas regler för rätten till plats i barnomsorgen successivt har skärpts, både för barn till arbetslösa och för barn vars föräldrar är hemma med ett yngre syskon.

Något av vidden med dessa förändringar framgår av den rapport som BO nyligen lagt fram ("Barn och ungdomars 1990-tal" av ekonomen Bertil Edin). Arbetslösheten för barnföräldrar har ökat med drygt 517 procent mellan 1990 och 1995. 1990 var cirka 19 000 föräldrar med hemmavarande barn arbetslösa. 1995 var situationen dramatiskt förändrad. Antalet arbetslösa föräldrar med barn under sju år hade då stigit till 115 000 personer. Så detta är inget obetydligt problem.

Socialstyrelsen föreslår därför, liksom BO tidigare gjort, att lagen ändras så att alla barn får samma rätt till barnomsorg oavsett om föräldrarna har ett arbete eller inte.

BO har vid upprepade tillfällen påpekat att kommunernas felaktiga tillämpning av lagen försätter barnfamiljerna i en ohållbar situation. När föräldern förlorar arbetet förlorar den dagisplatsen och står då inte längre till arbetsmarknadens förfogande och riskerar därför att mista sin a-kasseersättning! Ett Moment 22! BO tog upp problemet i en skrivelse i februari i år till arbetsmarknadsdepartementet. Vi väntar fortfarande på svar och noterar samtidigt att denna ohållbara situation drabbar allt fler barnfamiljer

Den kommitté som har haft i uppdrag att formulera förslag till läroplan för åldern ett till fem år: Barnomsorg- och skolakommittén (BOSK) föreslår i betänkandet i förra veckan "Att erövra världen, förslag till läroplan för förskolan" att förskolans pedagogiska verksamhet för barn i åldrarna ett till fem år skall styras av en läroplan som tillmäts samma betydelse som skolans läroplaner. Kommittén säger vidare att verksamhetens bör vara tillgänglig för alla barn, om än frivillig.

Enligt kommitténs egna siffror stod i september 1996 "ungefär 15 000 barn i åldrarna ett till fem år mot föräldrarnas vilja helt utanför barnomsorgen beroende på att en förälder är arbetslös. Därutöver fick 10 000 barn med arbetslösa föräldrar gå kortare tid i daghem eller familjedaghem än föräldrarna önskade, vanligtvis tre timmar per dag."

Kommittén avslutar sitt resonemang med att skriva: "Förskolan är emellertid ännu inte en ´Förskola för alla barn´ En av de viktigaste frågorna är hur förskolan skall kunna utgöra den grundsten i utbildningssystemet, som regeringen önskar att den skall bli, om inte alla barn kan delta." BOSK hade enligt sina direktiv möjlighet att ta ställning till frågan om barn till arbetslösa skall ha rätt till samma dagis som andra barn. Men kommittén föreslår ingenting för egen del utan konstaterar istället att den inte har i uppgift att utreda förutsättningarna för barnens tillgång till förskola. Det var beklagligt. Nu rinner värdefull tid bort.

Samma dag som Socialstyrelsens rapport blev offentlig sade utbildningsminster Ylva Johansson: Jag är inte främmande för att skärpa lagstiftningen så att alla barn får samma rätt till omsorg oavsett om föräldrarna har jobb eller inte." Men det skall ske om "kommunerna inte själva ändrar sin praxis."

En hopplös väntan kan tyckas när utvecklingen i kommunerna i flera år så tydligt gått i fel riktning. Utbildningsministerns försiktiga ordval känns ovant inte minst efter den senaste socialdemokratiska partikongressens dagliga löften om förbättringar och ekonomiska medel till barnomsorg, skola och vård. Vad är det som regeringen väntar på? Eller väntar in? Det är väl inte så att ett utspel om ändrad lagstiftning skulle passa bättre lite närmare nästa års riksdagsval? Kunskaperna om de arbetslösas situation finns, kunskaperna om förskolans pedagogiska betydelse för barnen finns, svårigheterna för arbetslösa som saknar omsorg för sina barn att söka jobb är kända.

En flicka i tonåren, tog kontakt med oss på BO. Hon gjorde följande liknelse: Tänk om det var samma regler i skolan! Att man inte fick gå kvar i skolan om föräldern blev arbetslös! Eller att man kanske fick gå några timmar om dagen i en tillfällig skola där man inte träffar samma kompisar från dag till dag.

Louise Sylwander
Barnombudsman