Barnombudsmannen och SCB i ny rapport: ”Ökande orättvisor mellan barn”

De flesta barn och ungdomar i Sverige har fått en bättre materiell standard på senare år. Men det gäller inte alla. Skillnaderna i levnadsstandard är fortfarande stora. Barn till ensamstående och barn i stora syskongrupper har inte fått del av den ökade välfärden i samma utsträckning som andra och orättvisorna fortsätter att öka.

Publicerad i Dagens Nyheter 2001-05-29

Barnfamiljerna i Sverige utsattes för stora påfrestningar under 1990-talet. Många föräldrar blev arbetslösa, social- och bostadsbidragsnivåerna sänktes och barnen drabbades dubbelt av krisen när förskolan och skolan fick mindre resurser.

1996 kom att bli det tuffaste året med den största andelen barn som levde i familjer med en inkomster i nivå med eller under socialbidragsnormen.

Sedan dess har läget förbättrats något, men det har inte kommit alla till del. Det visar Upp till 18 – Fakta om barn och ungdom, en ny uppslagsbok utgiven av Barnombudsmannen (BO) och Statistiska Centralbyrån (SCB) som presenteras här. Årets upplaga är den tredje i ordningen och den ger en viktig bild av hur en femtedel av Sveriges befolkning har det i dag. I boken finns uppgifter ur ett barnperspektiv från en rad statistiska källor.

Barn till ensamstående, arbetslösa och barn i stora familjer har det fortsatt ekonomiskt kärvare än andra. Dessa familjers ekonomi har inte nått upp till den nivå som hade varit önskvärt. De har det mycket sämre än de barn som har sammanboende föräldrar och få syskon.

Många familjer i Sverige saknar den ekonomiska frihet som innebär att de kan åka på semester, reparera bilen eller köpa dator. SCB:s undersökning av hur många som saknar så kallad kontantmarginal visar att drygt en femtedel av Sveriges barn, 22 procent, lever i en familj som inte kan få ihop 14 000 kronor inom en vecka för en oförutsedd utgift. De kan varken ta från egna besparingar eller låna från släktingar, vänner eller genom banken. Barn till ensamstående är även här de mest sårbara, 44 procent av ensamstående föräldrar med barn saknade kontantmarginal 1998/99.

Det behövs en inventering av vilka behov som ensamstående föräldrar har, det saknas i dag. Hur kan samhället avlasta dessa mammor och pappor så att deras barn inte måste växa upp under sämre förhållanden än andra.

1990-talets besparingar innebar en kärvare ekonomi för många barnfamiljer. På senare tid har barnbidraget höjts och flerbarnstilläggen återinförts, men gapet mellan majoriteten av barnfamiljerna och de sämst ställda fortsätter att öka.

En femtedel av barnfamiljernas disponibla inkomster är bidrag, med barnbidraget som den främsta bidragsdelen. Var tredje ensamstående mamma får socialbidrag. Samtidigt visar Socialstyrelsens folkhälsorapport att de flesta kvinnor med små barn arbetar heltid och i genomsnitt längre arbetsdagar än dem som är sambo. Det finns ingenting i statistiken som visar att den ensamstående förälderns vardag har underlättats de senaste åren.
Under 90-talet ökade skilsmässorna och separationerna. Fler barn än någonsin tidigare bor i dag med föräldrar som har flyttat isär. Varje år upplever 55 000 barn en skilsmässa eller separation. De flesta som separerar gör det medan barnen är små. Var fjärde 17-åring har i dag varit med om att mamma och pappa har flyttat isär. Fem procent har aldrig levt med båda sina föräldrar.

Separationer är dubbelt så vanliga bland sambofamiljer som bland dem som är gifta. Det är också dubbelt så vanligt att föräldrarna flyttar isär om de har kortare utbildning än om de är högutbildade.

Hösten 2000 gick 76 procent av alla 1–5 åringar i förskola eller familjedaghem. Barn till ensamstående föräldrar har längre dagar på förskolan än barn med föräldrar som kan hjälpas åt att lämna och hämta. Knappt hälften av dem som går i förskola har en ”arbetsvecka” på 35 timmar eller mer. Ungefär tre procent av barnen visats på sin förskola mer än 45 timmar i veckan. I storstäderna är barnen i genomsnitt längre tid på förskolan än i barn som bor i glesbygd.

Under de senaste tio åren har barngrupperna inom förskolan blivit större samtidigt som barnen har fått färre vuxna att vända sig till. Barntätheten har ökat markant, 1990 gick det 4,2 barn per årsarbetare inom förskolan, 2000 var den siffran 5,4 barn. För fritidshemmen var motsvarande siffra 8,3 barn (-90) per årsarbetare och 17,5 barn (2000) per årsarbetare.

De kommande åren kommer det totala antalet inskrivna barn i barnomsorgen att minska eftersom barnkullarna från slutet av 90-talet inte är så stora. Den stora utmaningen är att ordna fritidsverksamhet åt ”babyboomens” barn, de som nu närmar sig tonåren.

Redan nu är så att de lite äldre barnen, 53 procent av 10–12 åringarna, får klara sig själva efter skolan. Kommunerna har inte lyckats med att ge mellanstadiebarnen en bra och stimulerande tillsyn, trots att skollagen föreskriver det. Föräldrar har sällan möjlighet att vara hemma när barnen kommer från skolan och kommunerna borde därför satsa på att ge barnen en trygg plats att komma till där det finns vuxna att vända sig till.

Barn i Sverige har god hälsa och tillgång till en bra sjukvård jämfört med barn i många andra länder. Men under hela 90-talet har barnen fått känna av stora samhällsförändringar och en snabbare arbetstakt inom skola och arbetsliv. Vuxenvärldens stress börjar även bli barnens. Många känner sig stressade både hemma och i skolan, visar rapporter från BO och Skolverket. Nya siffror visar att 40 procent av eleverna i högstadiet och gymnasiet ofta eller alltid känner sig stressade. Skolan måste utgå från barnens behov när schema läggs, prov planeras och lunchraster planeras. Stress i samband med lunchmåltiderna i skolan är mer regel än undantag. Det kommer i förlängningen att påverka barnens hälsa och det får inte ske.
De flesta barn i åldern 11 till 15 år är ganska nöjda med sina kroppar. Mest missnöjda är femtonåriga flickor, 12 procent av dem tycker att de antingen är alldeles för magra eller alldeles för tjocka. Bland de femtonåriga flickorna bantar så många som 8 procent och nästan hälften -43 procent- tycker att de borde gå ned i vikt.

Matvanorna bland barn försämrades under hela 90-talet. Andelen 11–15 åringar som dricker läsk varje dag har fördubblats och andelen som sällan eller aldrig äter frukt ökade också.

Samtidigt blev gymnastiktimmarna färre. Sämre matvanor och färre möjligheter till idrott i skolan har bidragit till att fler barn i dag är överviktiga jämfört med för tjugo år sedan.

Skolhälsovården har rustats ned under hela 90-talet och det ser vi konsekvenserna av i dag. Skolsköterskor, psykologer och kuratorer kan tidigt upptäcka när elever mår dåligt och då sätta in den hjälp som behövs. När skolhälsovården inte fungerar kan elevernas psykiska och fysiska hälsa försämras utan att någon slår larm i tid.
Den allt sämre folkhälsan börjar redan märkas. Andelen överviktiga 16–17-åringar har ökat den senaste tiden. På tio år, från 1988-89 till 1998-99, har andelen överviktiga nästan fördubblats. För tio år sedan hade 5 procent av flickorna och 6 procent av pojkarna ett BMI, Body Mass Index, över 25. Enligt de senaste resultaten, från 1998-99, har andelen överviktiga nästan fördubblats till 9 procent av flickorna och 10 procent av pojkarna. (BMI beräknas genom att vikten i kilo delas med kvadraten av längden i meter. WHO anger att ett BMI mellan 18,5 och 24,9 är ett normalt förhållande mellan längd och vikt. Personer med högre värden räknas som överviktiga.)
Vi vet att övervikt kommer att påverka hälsan när dessa ungdomar blir äldre. Skolan borde här kunna spela en mer aktiv roll i att grundlägga intresse för idrott och hälsokunskap bland eleverna.

Materiellt sett har barn i Sverige det mycket väl förspänt, trots att det fortfarande finns stora skillnader. Genom att stötta ensamföräldrar och finna flexibla lösningar som ger dem en bättre vardag kan även deras barn bättre gynnas av välfärden.

Vuxenvärlden måste också ta itu med de psykosociala problem som bland annat den ökande stressen orsakar. Vi behöver nolltolerans mot mobbning. All skadlig stress måste motverkas.

Lena Nyberg, barnombudsman