Lång väntan för unga i kris

Cirka 70 000 barn och ungdomar behöver i dag hjälp inom den öppna barn- och ungdomspsykiatrin. Men resurserna är för små och köerna långa. I Göteborg kan väntetiden för behandling vara mellan sex månader upp till två år. Det är oacceptabelt, anser barnombudsmannen Lena Nyberg.

Göteborgsposten, 2001-09-25

Barnombudsmannen, BO, har gjort en rundringning till ett antal barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar (BUP) i Sverige, däribland Göteborg, Lund, Stockholm, Trelleborg och Umeå. Vi har fått samstämmiga svar från ansvariga läkare. Barnpsykiatrin har inte fått resurser som motsvarar behoven hos våra barn och ungdomar. De senaste årens nedskärningar har ökat trycket på de barn- och ungdomspsykiatriska mottagningarna. Väntetiderna har ökat och under den tid som unga i kris får vänta på professionell hjälp förvärras deras tillstånd. Jag drar slutsatsen att vi i Sverige är duktiga på att förebygga och bota fysiska sjukdomar, men vi är sämre på att förebygga psykiska och psykosomatiska sjukdomar hos våra barn.Regeringen har avsatt nio miljarder kronor i budgeten som landstingen de närmaste tre åren ska använda till att förstärka vård och omsorg. I höst ska varje landsting utarbeta lokala handlingsplaner för hur pengarna ska fördelas.

Jag uppmanar alla landsting att se till att barnpsykiatrin får del av de pengar som regeringen har avsatt. Köerna till BUP måste kortas för att alla som har behov ska få hjälp i tid. I dag kan väntetiden för behandling vara mellan sex månader upp till två år. Mottagningar i såväl Göteborg, Stockholm som Umeå vittnar alla om väntetider med det tidsperspektivet. I väntan på hjälp eller vård förvärras ofta symptomen med risk för att barnets eller tonåringens ytterligare försämras. Det barn eller den tonåring som har ont i en tand eller har brutit ett ben behöver inte vänta på att få vård. Men den som har psykiska problem garanteras inte samma snabba hjälp. Alla med inblick i och kunskap om psykiatri vet att tidiga och förebyggande insatser är absolut avgörande för att en behandling ska vara framgångsrik.

I barnombudsmannens årsrapport 2001 Båda är bäst, typ och i statistikrapporten Upp till 18 ( med Statistiska Centralbyrån, SCB, 2001 ) påtalar vi att den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga. De psykosomatiska besvären ökar också, framförallt bland skolelever. Välfärdskommitténs antologi Barns och ungdomars välfärd (SOU 2001:55) visar samma allvarliga tendens. De barn som mår sämst återfinns bland annat i familjer som har det svårt ekonomiskt och i familjer där föräldrarna är födda utanför Sverige. Både BO och Välfärdskommittén har kommit fram till samma slutsatser. Barn i Sverige har det materiellt sett bra, men alltför många lider av psykosomatiska besvär. Var tredje 10-18-åring har återkommande huvudvärk, magont eller sömnsvårigheter. Det är också vanligt att man känner sig ledsen och stressad. Olika former av ätstörningar bland flickor och pojkar blir vanligare och de drabbade är allt yngre.

Om vi vill fortsätta att kalla Sverige ett välfärdsamhälle måste vi nu satsa alla krafter på att vända utvecklingen. Vi vet att den psykiska ohälsan har ökat sedan 90-talet. I dag sätter vi in stora och kostnadskrävande insatser i ett sent skede när barnet eller tonåringen redan mår dåligt. Tidiga insatser skulle spara mycket mänskligt lidande och samtidigt minska samhällskostnaderna. Här spelar skolhälsovården en avgörande roll. BO har länge vänt sig emot att skolhälsovården har rustats ned. Barnens problem uppmärksammas inte i tid eftersom en skolpsykolog, en kurator eller skolsköterska som tidigt kan se att ett barn mår dåligt inte finns till hands. Allt bör göras för att barnet eller tonåringen inte senare i livet ska hamna inom vuxenpsykiatrin.

Barn och ungdomar utgör en femtedel av Sveriges befolkning. Barnpsykiatrin får i dag en tiondel av de resurser som går till psykiatrin. Även jämfört med barnmedicin och barnkirurgi får barnpsykiatrin de minsta resurserna.

I takt med att slutenvårdsplatser stängs ökar också trycket på öppenvården. Personalbrist, långa sjukskrivningar och utbränd personal får på många håll ta hand om patienter som har allt tyngre problem. Vi har också fått samstämmiga rapporter från BUP om att det råder brist på läkare med barnpsykiatrisk kompetens. Enligt Socialstyrelsen är uppskattningsvis cirka 70 000 barn och ungdomar aktuella för olika insatser inom den öppna barn- och ungdomspsykiatrin, en ökning sedan 1990-talets mitt. Men det finns ingen samlad säker statistik på området, vilket i sig är en brist. Det saknas också en samlad bild av hur många barn och ungdomar som i dag vårdas inom den slutna barn- och ungdomspsykiatrin. BO vill se ett sådant register för att få reda på hur läget ser ut i hela landet, inte bara inom respektive landsting och kommun.

1998 konstaterade Barnpsykiatrikommittén att många barn i Sverige led av psykisk ohälsa. Redan då slogs det fast att vården för ungdomar med allvarliga psykiska problem som anorexi, bulimi, psykoser, depressioner och självmordsrisk fungerade sämst. BO kan inte se att situationen har blivit bättre, snarare ser utvecklingen ut att gå åt fel håll. Vårdbehovet ökar och köerna växer. I dag vet vi att ungdomar kan hamna på vuxenpsykiatrisk avdelning när det saknas plats på en barn- och ungdomspsykiatrisk avdelning. Det borde aldrig få inträffa. Barn måste få hjälp utifrån sina behov med ett tydligt barnperspektiv.

En hälsovård nära eleverna borde vara en självklar rättighet för alla barn i Sverige. Vi vuxna har ofta tillgång till en bra företagshälsovård, varför ska vi inte unna våra barn detsamma? Jag såg därför fram emot regeringens utlovade proposition om skolhälsovården i våras, men den uteblev. Nu räknar jag med att skolhälsovården står högt upp på listan när höstarbetet i regering och riksdag har satt igång!Sverige har antagit en nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen. Nu behöver vi en strategi för att ge barn och unga en bättre psykisk hälsa. Vi är duktiga på att ge våra barn och ungdomar en säker fysisk miljö att växa upp i. En psykiskt säker miljö borde vara lika självklar.

Lena Nyberg, Barnombudsman