Nu behövs en handlingsplan mot könsstympning

Kvinnlig könsstympning är förbjudet enligt svensk lagstiftning sedan 1982. Men vi vet att könsstympning av flickor som bor i Sverige ändå förekommer, trots att vi har en av de strängaste lagstiftningarna i världen mot detta. Sedan lagen skärptes 1999 kan en person som bor i Sverige dömas för brott mot lagen, även om könsstympningen har utförts utomlands.

Lagstiftningen är bra, den har förhoppningsvis haft en avskräckande effekt. Men ändå får myndigheter, hälso- och sjukvården, förskolan och skolan årligen kännedom om att flickor som bor i Sverige stympas. Vi vet inte hur många de är. Men varje flicka eller ung kvinna som stympas är en för mycket!

Lagen är tydlig, men det finns allvarliga brister i tillämpningen. Ingen i Sverige har hittills dömts för brottet.

I december 2001 kallade jag till ett runda bordssamtal om kvinnlig könsstympning på BO:s kansli i Stockholm. Socialchefer, myndighetsansvariga, läkare, barnmorskor, företrädare för frivilligorganisationer var några av dem som gav en bild av den problematik som finns kring denna känsliga och svåra fråga.

Bilden är entydig. Vi har inte på allvar uppmärksammat hur dessa flickor och kvinnor har det. Myndigheter, hälso- och sjukvården, förskolan, skolan, polis och åklagare får alla ta på sig en del av skulden för att flickor som bor i Sverige fortfarande riskerar att bli könsstympade. När familjen inte skyddar ett barn eller en ung människa mot övergrepp måste samhället träda in. De som har utsatts för könsstympning måste också få hjälp att hantera detta, utan att känna skam eller sorg över det som de har utsatts för och som de behöver få hjälp med att bearbeta.

Det finns ingen statistik över hur många flickor och kvinnor i Sverige som är könsstympade. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fanns det 1997 17 000 kvinnor i Sverige som var födda i länder där traditionen föreskriver könsstympning. I hela världen uppskattas att drygt 130 miljoner flickor och kvinnor är könsstympade. Sedvänjan praktiseras inom olika religioner och är vanligast i afrikanska länder belägna runt Ekvatorn.

Det görs och har gjorts en rad insatser genom åren med information och kunskapsspridning till personal som arbetar med barn och ungdomar och till invandrargrupper där traditionen förespråkar könsstympning.

Men trots insatserna tyder de rapporter som BO har läst och erfarenheterna från de experter vi för samtal med att många står handfallna inför detta känsliga och svåra ämne.

Personal inom sjukvården som konfronteras med problemet har sällan beredskap inför detta. De saknar både kunskap och utbildning.

Det är särskilt viktigt att personal på mödra- och barnavårdscentraler, barnsjukhus och ungdomsmottagningar har kunskap om könsstympning och om vad de i sitt arbete kan göra för att hjälpa redan könsstympade flickor.

Det är också viktigt att personal börjar använda sig av den anmälningsplikt som är förknippad med lagen mot könsstympning.

Familjecentraler i bland annat förorter till Stockholm och Göteborg kan visa att de varit framgångsrika i arbetet när mödravård, barnavårdscentraler och föräldrautbildning har gått samman och informerat. Riksföreningen Stoppa kvinnlig könsstympning (RISK) har genom åren gjort insatser och invandrarföreningar har engagerat både män och kvinnor som informatörer för att genom kunskap avskaffa sedvänjan att stympa sina flickor och kvinnor.

Informationsarbetet ute på fältet är tyvärr i alldeles för hög grad beroende av att det finns eldsjälar som engagerar sig i flickornas och kvinnornas liv och hälsa. Arbetet mot könsstympning har hittills vilat alltför tungt på dessa eldsjälar. Att skydda flickor och kvinnor mot övergrepp inom familjen måste vara samhällets skyldighet. Ledningarna för mödravårdscentraler, barnavårdscentraler och skolhälsovården kan bli bättre på att uppmärksamma och utbilda sin personal i frågor som rör könsstympning. Sjukhus saknar rutiner för hur de ska hantera fall med flickor eller kvinnor som har stympats, få läkare, sjuksköterskor och barnmorskor har kunskap i denna fråga.

Skolan hör till platser där det är svårast att nå ut med informationen, visar de samtal som BO har fört. Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att sprida kunskap och metoder för att arbeta förebyggande. Myndigheten betonar hur viktigt det är att nå ut med informationen till skolorna. BO anser att skolhälsovården i större utsträckning måste få upp ögonen för att skolflickor riskerar att stympas under skolloven.

Det är också viktigt att få med sig de religiösa ledarna i arbetet mot könsstympning, visar erfarenheter både i Sverige och från andra länder. De måste vara med och visa på att omskärelse inte är något som religionen förespråkar och att sedvänjan allvarligt skadar flickor och kvinnor.

Informationen om det skadliga med könsstympning bör också riktas till männen och till de unga flickor och pojkar som har sitt ursprung i de länder där detta förekommer.

Sverige bör titta närmare på de erfarenheter som gjorts i Frankrike där både föräldrar och omskärare har dömts till fängelse. Enligt Socialstyrelsen gav fängelsedomarna önskvärd effekt. Publiciteten i medierna konfronterade berörda grupper med traditionen att stympa kvinnokroppar och tabut kring detta, yngre människor uttryckte mer öppet sitt motstånd mot stympningen och kvinnor som inte vill att deras barn ska utsättas för detta kunde använda hotet om fängelsestraff som argument mot sedvänjan. Sammantaget anses detta ha minskat antalet kända fall av könsstympning.

Sverige behöver ta ytterligare initiativ för att hindra att fler flickor och kvinnor stympas.

Regeringen bör ta fram en nationell handlingsplan mot könsstympning. Den bör tydligt peka på varje myndighets ansvar och roll i arbetet för målet att inga fler ska könsstympas.

Barnkonventionen föreskriver att staterna ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor skadliga för barns hälsa. Dit hör definitivt könsstympning. Svensk lag stämmer väl överens med de åtaganden vi gjort genom barnkonventionen. Nu måste vi också visa att lagen kan tillämpas. Sverige behöver snarast en dom som statuerar exempel och visar att svensk lag är till för att följas.

Jag hoppas att polis och åklagare går vidare med de fall där det finns misstanke om att flickor som bor i Sverige har stympats.

Lena Nyberg
Barnombudsman