"Barn är ofta otrygga"

Många svenska barn känner sig otrygga i en värld med krig och naturkatastrofer. Främst 8-9-åringar är också rädda för att drabbas av våld, brottslighet och olyckor. Familjen är det absolut viktigaste för barnen och 80 procent är nöjda med vad de lär sig i skolan. Men 30 procent tycker att deras inflytande i skolan är för litet. Sämst betyg får den fysiska skolmiljön, särskilt skolmaten och toaletterna. Det visar en ny undersökning bland 2 000 barn och ungdomar som presenteras av barnombudsmannen Lena Nyberg.

Införd i: Dagens Nyheter


Många barn och unga känner sig otrygga i en värld med krig och naturkatastrofer. De oroar sig också för att våld, brottslighet och olyckor kan drabba dem i skolan eller där de bor. Rån, inbrott, våldtäkt, vara ute ensam i mörker, trafikolyckor, rädsla för att bli slagen av jämnåriga kamrater, knark och sprit är det som skrämmer dem.

Det är framför allt barn i 8-9-årsåldern som är rädda och upplever att den sociala miljön omkring dem känns hotfull. Barn och unga med funktionshinder är också oroligare för yttre hot och våld än vad genomsnittet är.

Barnombudsmannens undersökningar visar att barn och unga trots allt är nöjda med mycket i sina liv. Familjen är det absolut viktigaste för dem. De tycker att föräldrar ska ta sig tid att prata om allt ifrån oron i världen till läxor och vardagliga bekymmer.

I höstas fick eleverna i barnombudsmannens kontaktklasser med egna ord beskriva hur en förälder bör vara: En bra förälder är snäll, förstående och omtänksam. Den ska bry sig och ta sig tid att lyssna och vara sträng när det behövs. Föräldern får gärna vara rolig och ha humor.

En dålig förälder bryr sig inte om sitt barn, lyssnar inte och struntar i hur barnet klarar sig. Den är arg, dum, elak, sur och slår sitt barn eller missbrukar sprit och droger. Föräldrars engagemang i skolarbetet är viktigt. Ingen elev tycker att föräldrar ska låta barnet sköta skolan på egen hand.

FN:s barnkonvention innehåller en rätt för barn och unga att uttrycka sina åsikter, liksom en skyldighet för beslutsfattare att ta hänsyn till barnens åsikter. Trots detta känner barn och unga i Sverige att de bara i mycket begränsad omfattning får vara med och påverka beslut som rör dem.

Barnombudsmannen har gjort flera undersökningar om inflytande, delaktighet och mångfald. Elever anser att de i relativt stor utsträckning kan säga vad de tycker i skolan, men anser inte att de får vara med och bestämma vid förändringar i skolan. 30 procent av eleverna är inte nöjda med inflytandet i skolan. Barnen i årskurs 3 och 4 är nöjdast, medan ungdomarna i 8:an och 9:an är minst nöjda.

När eleverna får frågor om skolan visar det sig att nästan 80 procent är nöjda med vad de lär sig i skolan. De tycker att undervisningen är bra, liksom skolböckerna och den sociala miljön. Men när det gäller den fysiska miljön blir betyget sämre, bara 60 procent säger att de är nöjda med den. Skoltoaletterna och skolmaten är de minst nöjda med därefter kommer skolmatsalen och skolgården.

Barn och unga med utländsk bakgrund är mer nöjda med sitt inflytande i samhället än barn med svensk bakgrund. De tycker även att de har möjlighet att påverka i skolan. Pojkar med utländsk bakgrund är nöjdast. De som går i en skola i områden där mer än en tredjedel av invånarna har utländsk bakgrund är mest nöjda med sitt inflytande av alla.

Politiker är den grupp som lyssnar minst på barn och unga anser barnombudsmannens kontaktklasser. Eleverna tycker inte att politikerna tar deras åsikter på allvar. Politikerna borde framför allt arbeta mer för att stoppa mobbning, se till att skolluncherna blir godare och göra arbetsmiljön i skolan bättre. Eleverna har själva ofta lösningar på problemen. Deras möjligheter att påverka kommunernas verksamhet för barn och unga behöver förbättras.

Barnombudsmannen anser att eleverna bör få ett bättre inflytande över sin utbildning och över arbetsmiljön i skolan. Rätten till elevrådsarbete bör garanteras i lag. Arbetsmiljölagen bör få ett förstärkt barnperspektiv och utvidgas till att omfatta även barn i förskolan och på fritidshem.

Det finns barn och unga som vi vuxna nästan inte lyssnar på över huvud taget. De som lever på institution, ensamkommande flyktingbarn och barn till frihetsberövade föräldrar hör till dem. Vi ger i årsrapporten förslag om hur de här barnen kan få det bättre.

Under 90-talet ökade antalet barn och ungdomar som omhändertogs, fler än tidigare bor också på någon institution. Nästan 15.000 barn och unga är placerade på familjehem eller institution och till det kommer cirka 28.000 barn och unga som får någon form av öppenvård. Strax under 70 unga människor är placerade inom den slutna ungdomsvården, enligt Statens institutionsstyrelse.

Barn och unga på institution har ofta ett bristande förtroende för vuxna eftersom föräldrarna kan ha svikit dem under många år. Relationen till föräldrarna är ofta dålig, ibland obefintlig. Familjehemsföräldrar, vårdpersonal, stödpersoner, socialsekreterare och skolpersonal är de som ofta får ersätta föräldrakontakten.

Jag har besökt både ungdomshem och hem för vård och boende (HVB-hem) för att tala med både ungdomar och personal. De flesta barn och ungdomar som jag träffade kände inte till sina rättigheter enligt barnkonventionen. Det framkom också att inflytandefrågor och rättigheter sällan diskuterades på institutionerna.

De barn och ungdomar som jag träffade var i många fall frustrerade över att varken personal eller andra vuxna lyssnade på vad de hade att säga. Att kommunicera med barn på institution kräver att man bygger upp ett förtroende. Det är mycket viktigt att den unga personen får komma med i behandlingsarbetet och känner att han eller hon kan påverka vården och sin livssituation. Hur kan barn och unga på institution få det bättre? Ungdomarna själva kom med förslag som att tidigare placeras i familjehem och en snabb reaktion från skolan när en elev börjar skolka. Det måste märkas att vuxna bryr sig.

De som lever på institution måste få bättre information om vilka rättigheter de har enligt barnkonventionen och svensk lag. Deras rätt att komma till tals när de omhändertas behöver också stärkas, liksom deras inflytande under själva behandlingen. De bör också få rätt att tala med en socialsekretare utan att någon förälder är med. Om det uppstår en svår konflikt mellan barnet och socialsekreteraren ska barnet kunna få byta socialsekreterare.

Barns behov och livssituation ser olika ut. Men de har alla rätt att bli lyssnade till och bli respekterade. Det är dags att vi vuxna i grunden förändrar vår attityd till barn och unga. Vi måste lära oss att lyssna och respektera deras åsikter och förslag. Genom att ta dem på allvar kan vi förbättra vår gemensamma vardag. Barn har rätt att bli hörda!

Lena Nyberg
Barnombudsman