Lena Nyberg: "Barn till frihetsberövade får inte det stöd som de behöver"

Minst 8 000 barn i Sverige har en eller två föräldrar som är häktade eller sitter i fängelse. Men mörkertalet kan vara stort eftersom det är de intagna själva som berättar för kriminalvårdens personal om de har barn.

Införd i: Göteborgs-Posten

Det är sällan som någon lyssnar till de barn och ungdomar som har frihetsberövade föräldrar. De får inte det stöd som de behöver. Att ha sin mamma eller pappa i fängelse är något som många barn håller hemligt.
I Barnombudsmannens årsrapport till regeringen med titeln ”Vem bryr sig?” uppmärksammar vi bland annat den här gruppen barn.
När en förälder döms för ett brott och skiljs från barnet blir detta också ett straff för barnet. Men enligt barnkonventionen har barnen rätt att upprätthålla kontakten med en frihetsberövad förälder.
En grundtanke i barnkonventionen är att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid bedömningar i alla frågor som rör barnet. Därför ska kontakten mellan barnet och den intagne föräldern ska ske utifrån vad som är det bästa för barnet. Det är inte alltid lämpligt att barn har kontakt med en förälder som är intagen på anstalt. Ibland måste kontakten begränsas till telefonsamtal och brev. Här måste bedömningarna göras i varje enskilt fall. Barnet måste alltid ha rätt att säga vad det önskar.

Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen har sett över förhållandena för barn vars föräldrar är frihetsberövade. Det redovisades 1998 i rapporten Barn med frihetsberövade föräldrar och där framkom det att kunskapen om de här barnen var dålig. Barnombudsmannen deltog i arbetet med rapporten och ansåg att en uppföljning var nödvändig.
Under 2002 skickade Barnombudsmannen ut en enkät till åtta kriminalvårdschefer med ansvar för 13 anstalter. Syftet var att se om förändringar skett och vilka förbättringar som behöver göras. I år planerar vi att skicka en enkät till Sveriges alla kriminalvårdschefer.

Ju tidigare kriminalvården får reda på att en intagen har barn desto bättre. Det underlättar kontakten mellan barnet och föräldern och minskar risken för att relationen ska bli alltför dålig. Det är viktigt att kriminalvården vet att den intagna har barn eftersom barnen kan behöva stöd eller skydd från socialtjänsten.
I dag är det inte säkert att kriminalvården alltid känner till om en intagen har vårdnaden om ett eller flera barn. De flesta anstalter svarar att det bara ibland framgår av behandlingsjournalerna Det är olyckligt eftersom det ibland uppstår situationer där den intagne måste fatta viktiga beslut som rör barnet. Många barn kan också behöva stöd från socialtjänsten. Samarbetet mellan kriminalvården och socialtjänsten behöver bli bättre. Anstalterna anmäler i dag inte till socialtjänsten om de får reda på att ett barn far illa eller behöver stöd. Nyligen föreslog regeringen att anställda inom kriminalvården får en sådan anmälningsskyldighet. Det är bra.

Barn som besöker en anstalt kan vara oroliga och ha en mängd frågor inför besöket. Det är inte säkert att barnet kan eller vill diskutera detta med föräldern som den ska hälsa på. Alla anstalter borde därför ha personal med särskild kunskap om barn och hur man bemöter dem i påfrestande situationer. Enbart en anstalt i Barnombudsmannens enkätundersökning har personal med sådan utbildning. Endast hälften av anstalterna uppger att de har regler kring barns besök. I övrigt har inga uppgivit att det finns särskilda föreskrifter för barns besök.
Alla anstalter bör ha minst en besökslägenhet som är anpassad för barn. Endast hälften av anstalterna i enkäten hade en sådan lägenhet.

Att prata i telefon är viktigt för barn som inte kan träffa sina föräldrar varje dag. I kriminalvårdens anstaltsföreskrifter står det att telefonsamtal som bedöms vara viktiga för den intagnas behandling ska bekostas av myndigheten. Men i vår undersökning svarar flera anstalter att de intagna aldrig kan ringa gratis. De gör även olika bedömningar när det gäller telefonsamtal till barn. Tydliga riktlinjer behöver därför tas fram. Barnets behov och rätt till kontakt med föräldern ska ligga till grund för bedömningen. Risken finns att barnen används i olovliga syften och utnyttjas i brottslig verksamhet. Kriminalvården måste därför avgöra om den risken finns och i så fall inskränka eller förbjuda telefonkontakten.
Ett sätt att se till barnets behov är att låta det ringa till anstalten. Men hälften av anstalterna säger att de intagna inte får ta emot samtal från sina barn. Det framgår att samtal från barn ibland behandlas på samma sätt som alla externa samtal. Det drabbar barnen.
Telefontiderna för de intagna som har barn borde också vara mer flexibla än i dag. Barnen ska inte behöva avstå från sina fritidsaktiviteter för att kunna prata med föräldern vid ett särskilt klockslag.

Permissioner är ett viktigt tillfälle för barnet att träffa sin förälder. De flesta anstalter uppger att man ibland tar hänsyn till barns behov när permissioner beviljas och att normalpermissioner kan anpassas efter skolavslutningar och storhelger. Några få anstalter säger att de alltid tar hänsyn till barnens behov, andra att de inte alls tar hänsyn till detta när permissioner beviljas. Med ett tydligare barnperspektiv skulle inskolningar, sjukhusbesök och utvecklingssamtal kunna vara skäl för att bevilja permissioner.
Bedömningarna måste utgå från vad som är säkert för samhället och barnet, samt om det är det bästa för barnet. Särskilda bedömningar måste göras när den vuxne är dömd för brott mot barnet eller någon annan i barnets närhet.

Om ett barnperspektiv ska kunna genomsyra kriminalvårdens verksamhet är det viktigt att det görs tydligt i lagstiftningen. Det har flera anstalter påpekat i enkätundersökningen. En parlamentarisk kommitté ska se över reglerna i lagen om kriminalvård i anstalt men Barnombudsmannen önskar att det hade funnits med ett tydligare barnperspektiv i uppdraget och hoppas nu att kommittén arbetar med barnets bästa för ögonen.
Barn till frihetsberövade föräldrar är en utsatt grupp som det inte finns särskilt mycket forskning om. Vi vet alldeles för lite om hur barn påverkas av att ha frihetsberövade föräldrar.

Lena Nyberg
Barnombudsman