Föräldrabalken behöver ett tydligare barnperspektiv

Många barn och unga upplever varje år att deras föräldrar flyttar isär. Det rör sig om cirka 55 000 barn i Sverige per år.



Skriven för: Tidningen Frisinnad

Den bästa lösningen för de allra flesta barn är att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet efter separationen. Då tar föräldrarna förhoppningsvis ett gemensamt ansvar för barnet och ger det en trygg uppväxt, trots att föräldrarna bor på skilda håll.

De ändringar i föräldrabalken som vårdnadsreformen 1998 medförde har haft många positiva effekter. Men i mitt arbete som barnombudsman får jag många signaler om att den nuvarande lagstiftningen har svagheter sett ur barnens perspektiv. Den tar mer hänsyn till föräldrarnas intressen än till barnens och det överensstämmer inte med grundtanken i FN: s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).
Enligt barnkonventionen har ett barn rätt till en regelbunden kontakt med båda föräldrarna, så länge det är till det bästa för barnet. I föräldrabalken slås det fast att barn har rätt att umgås med en förälder som han eller hon inte bor hos. I praktiken innebär det att en förälder kan kräva och få igenom ett umgänge med barnet mot barnets vilja. Det betyder att barnet har umgängesplikt med sina föräldrar. Ett barn kan däremot aldrig tvinga igenom ett umgänge med en frånvarande förälder.
Barnombudsmannen får många samtal och brev som gäller vårdnad, boende och umgänge. Vi anser mot bakgrund av att barnens behov inte alltid sätts främst att föräldrabalken behöver få ett tydligare barnperspektiv. Vi anser att man bör byta namn på föräldrabalken till barnbalken. Det skulle markera att det är barnets rätt till sina föräldrar som ska stå i centrum.

Det finns situationer där en förälder är olämplig som vårdnadshavare som till exempel i de fall där den ene föräldern gjort sig skyldig till våld, hot eller övergrepp mot barnet eller någon annan i familjen.
I dessa fall är det ofta bäst för barnet att endast en förälder får vårdnaden om barnet.

I ett nyligen uppmärksammat fall från hovrätten ansökte en moder om att hennes son skulle vara bosatt hos henne. Grunden för moderns inställning var att fadern tidigare hade dömts för sexuellt ofredande av ett syskon till barnet. Domstolen gjorde bedömningen att det var lämpligast att barnet var bosatt hos fadern eftersom modern vid flera tillfällen motarbetat umgänge mellan fadern och sonen.

Barnombudsmannen har i en studie av publicerade rättsfall från Högsta Domstolen, HD, och hovrätterna sedan vårdnadsreformen 1998  trädde i kraft, sett att påståenden om våld sällan får avgörande betydelse för utgången av en tvist om vårdnad, boende och umgänge.
Det mest uppseendeväckande rättsfallet är från i 2002 där mamman ansökte om enskild vårdnad eftersom pappan nio gånger polisanmälts för övergrepp mot barnet. Polisanmälningarna gjordes av mamman, socialnämnden, barnläkare och av en granne. Men domstolen ansåg inte att påståendena om övergrepp kunde styrkas och pappan bedömdes därför vara en lämplig vårdnadshavare. Mamman ansågs vara mindre lämplig eftersom hon, enligt domstolen, motarbetat umgänge mellan pappan och barnet. Pappan fick enskild vårdnad.

Ett liknande fall är från 1999 med en pappa som hade polisanmälts för övergrepp mot barnet. Polisanmälan ledde till åtal, men åtalet lades ner. Domstolen fann att påståendena om övergrepp inte kunde bevisas och att pappan därför var lämplig som vårdnadshavare. Mamman hade inte medverkat till umgänget mellan barnet och pappan och bedömdes därmed vara mindre lämplig. Domstolen ansåg att det var bäst att pappan fick enskild vårdnad om barnet.

I ett tredje fall polisanmälde kvinnan att mannen misshandlat, hotat och utsatt henne för sexuella övergrepp. Domstolen ansåg inte att kvinnans påståenden om våld kunde styrkas och både kvinnan och mannen sågs som lämpliga vårdnadshavare för sitt barn. Rätten bedömde att föräldrarnas konflikt var djup och svår men att ett påtvingat gemensamt ansvar för barnen förhoppningsvis skulle leda till att de lärde sig samarbeta. Paret fick gemensam vårdnad om barnet.

Ett barn har enligt barnkonventionen alltid rätt till skydd mot våld och övergrepp från föräldrarna. Det innebär ett skydd mot både fysiska som psykiska övergrepp.
Jag anser att ett barn som bevittnar våld inom familjen utsätts för psykiskt våld. I alla mål om vårdnad, boende och umgänge där det förekommer påståenden om våld måste domstolen göra en riskbedömning. Barnet ska inte tvingas bo eller umgås med en förälder om barnets trygghet inte kan garanteras.
Barnet bör ha rätt att komma till tals i frågor som handlar om vårdnad, boende och umgänge. Vid tvister där påståenden om våld förekommer måste barnets egen berättelse om detta tas på största allvar, oberoende av barnets ålder och mognad.

Ett annat tydligt exempel på att barnets bästa får stå tillbaka till förmån för en förälders behov är att en förälder i dag kan motsätta sig att barnet, till exempel vid misstanke om övergrepp, ska få barnpsykiatrisk vård. Ett beslut om barnpsykiatrisk utredning bör kunna fattas utan att båda vårdnadshavarna godkänner detta.

Under förra året tog justitiedepartementet fram en promemoria om barnets rättigheter i familjerättsprocesser. I den föreslås att barnets rätt ska stärkas genom att barnet får möjlighet att få ett biträde i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.
Jag anser att förslaget om ett biträde är viktigt men inte tillräckligt. Det är nödvändigt att barn får rätt till ett särskilt biträde i alla dessa mål eftersom de nästan alltid är konfliktfyllda. Biträdet ska se till att barnet kan utnyttja sin rätt att komma till tals och att alla uppgifter om våld tas på allvar.

Barnombudsmannen har en rad förslag som kan stärka barnets rätt att komma till tals:

- att barn får rätt till ett särskilt biträde i alla mål om vårdnad, boende och umgänge
- att domstolen alltid ska göra en riskbedömning i dessa mål när påståenden om våld förekommit
- att föräldrabalkens namn bör ändras och blir en barnbalk
- att barn får rätt till psykiatrisk behandling vid behov även om en förälder motsätter sig det
- att domstolarna ska ha sakkunniga i barnfrågor

Lena Nyberg
Barnombudsman