"Europas kanske mest utsatta barn"

Krönika av: Lena Nyberg, barnombudsman
Ur: Barnombudsmannens nyhetsbrev, nr 3 -04


I många länder runt om i Europa pågår det diskussioner om att
inrätta barnombudsmän. Under våren har till exempel både Skottland och Malta fått företrädare för barn och unga. I Serbien pågår en mycket aktiv diskussion om att inrätta en motsvarighet till Barnombudsmannen. Jag inbjöds därför att åka till Belgrad för att beskriva vår verksamhet i Sverige och försöka dela med mig av våra erfarenheter. För ett par veckor sedan reste jag dit.

Intresset för arbetet i Sverige var stort, men jag insåg snabbt att ett barnrättsarbete i Serbien måste se annorlunda ut än det gör i Sverige. Besöket i ett flyktingläger med hundratals barn är något som jag aldrig kommer att glömma.

Vi vet att det är alltid barnen som får betala det högsta priset när vuxna väljer krig istället för fredliga lösningar. Att krig innebär att barn växer upp med våld och otrygghet, med förluster av anhöriga och bostäder, med sämre förutsättningar för utbildning och utveckling. Men hur kan man, i vår förhållandevis rika del av världen, låta barn tillsammans med sina föräldrar och mor- och farföräldrar leva år efter år i läger vars förhållanden vi i Sverige aldrig skulle acceptera?

Jag mötte en drygt fyraårig pojke som, sedan han föddes, bott tillsammans med sina föräldrar och tre storasystrar i två rum i en förfallen industribyggnad. Familjen är serbisk, men bodde tidigare i Kosovo. De flydde när situationen blev för allvarlig i deras by, då mamman var gravid. Det enda de fick med sig var en väska med lite saker.

I Kosovo är deras hus nerbrända och de kan inte bege sig tillbaka eftersom serber inte går säkra där. Föräldrarna får, trots utbildning, inget arbete i Serbien. Deras tillgångar räcker knappt till ett mål mat om dagen. I övrigt får de äta gammalt bröd. Kläder, tvål och det nödvändigaste får de av en hjälporganisation, men de får ingen annan hjälp av samhället.

Dessa tusentals människor lever i en olidlig misär utan hopp för framtiden, två och en halv timmes flygresa från vårt trygga land. Att se dessa barn och deras uppgivna föräldrar leva bland sopor och lera, utan någon värdighet, gör mig upprörd i både själ och hjärta. Hur kan vuxna människor som har möjlighet att förändra detta vara så passiva? Pojken och hans familj har levt där i fem år. Hur länge till ska de tvingas till detta?

En barnombudsman i Serbien är kanske inte den enda lösningen som behövs, men jag hoppas att det snart kommer att kunna finnas en stark röst och en handlingskraftig företrädare för dessa Europas kanske mest utsatta barn.

Lena Nyberg
Barnombudsman