Grova övertramp i medierna ökar drabbade barns lidande

Mediernas rapportering om de svenska barn som drabbats hårt av katastrofen i Sydostasien måste ske med större varsamhet än vi sett de senaste dagarna. Löpsedlar och förstasidor med utsatta barn som i chock och sorg berättar om sina smärtsamma upplevelser riskerar att öka både deras, deras familjers och andra barns lidande. Den typen av journalistik vittnar om dåligt omdöme. Det krävs en ytterst genomtänkt etisk behandling av barn i medierna. Övertramp är oförsvarliga, skriver barnombudsmannen Lena Nyberg.

Införd i DN den 5 januari 2005

När en katastrof som den i Sydostasien inträffar är det ofta barnen som drabbas särskilt hårt. Barn från många länder har förlorat sina liv, många har förlorat sina föräldrar, syskon, släktingar och vänner.

Om några dagar börjar vårterminen i Sveriges förskolor och skolor. För många blev jullovet inte en tid för vila och glädje. Tusentals svenskar fick uppleva en naturkatastrofs obarmhärtiga konsekvenser.  Sverige var ett av de länder utanför Sydostasien som drabbades absolut hårdast.

Media som har varit en viktig informationskälla under katastrofen har nu ett ytterst viktigt ansvar att inte spegla barns smärta och lidande i en utdragen rapportering. Medierna bör spegla barnen och deras berättelser med mycket större varsamhet än vad som är fallet i den rapportering som vi sett de senaste dagarna. Löpsedlar och förstasidor med utsatta barn som i chock och sorg berättar om sina upplevelser riskerar att öka både deras, deras familjers och andra barns lidande. Den typen av rapportering vittnar om brist på omdöme.

Det krävs en ytterst genomtänkt etisk behandling av barn i medierna. Det är inte försvarbart att göra övertramp.

På löpsedlar, förstasidor och i tv-sändningar får vi se och höra yngre barn berätta hur de kämpat för sina liv, hur de nu kommit hem ensamma och deras berättelser om skräckfyllda dygn. De har inte haft möjlighet att bearbeta sina upplevelser och kan inte på något vis inse vad en exponering i medierna kan innebära. Då bör journalisterna använda de etiska regler som ska gälla, först i bemötandet och därefter i bearbetningen av de uppgifter som barnen och ungdomarna lämnar.

På landets redaktioner finns det både skrivna och oskrivna regler om att barn och unga ska behandlas med försiktighet och respekt i samband med intervjuer. Dessa regler är till för att användas. Barnombudsmannen har redan fått reaktioner från allmänheten om hur barn från Sverige exponerats i olika medier. Det är mediernas ansvar att omsorgsfullt göra en avvägning mellan rätten för alla att uttrycka sig i medierna och barns och ungas rätt till skydd och respekt.

En annorlunda vardag väntar där många barn, ungdomar och vuxna på traumatiska minnen och förluster. De absolut viktigaste personerna i ett barns och en ung människas liv är den närmaste familjen eller de närmast anhöriga. När inte de räcker till finns det vuxna med professionella kunskaper som kan hjälpa och stötta.  Många barn och ungdomar behöver hjälp med praktiska saker i sin vardag. Men de behöver mest av allt kärlek och omtanke.

Runt om i Sverige förbereder personal på förskolor och skolor sig inför att ta emot barn och ungdomar. Redan nu har förskolor och fritidshem mött flera av dem. Vi ser att Sverige kraftsamlar på alla nivåer för att försöka möta barnen och deras familjer på allra bästa sätt. Detta är en unik situation där vi saknar erfarenhet.

De som förlorat sin stora kärlek eller de som förlorat en kompis i förskolan, i skolan, i bostadsområdet eller i sin förening behöver hjälp med att bearbeta sorgen på olika sätt. Alla barn och unga som följt katastrofen via tv, radio och tidningar behöver också få bearbeta och prata om det som de indirekt har upplevt.

För barn är det viktigt att ha någon vuxen att prata med. Därför måste vuxna, både hemma och i förskolan och skolan, ta sig tid, lyssna på barnen, finnas tillgängliga för dem och samtala med dem om det som har hänt. Detta är något som kommer att finnas i barns och ungas liv under en mycket lång tid framöver. Vuxnas stöd kommer att behövas hela vägen. Sorgen blir en del av vardagen i Sverige. Det är positivt att många söker sig till chattsidor där de kan prata av sig med stöd av till exempel psykologer och kuratorer.

Krig, naturkatastrofer och smittsamma sjukdomar är det som mest oroar barn. Det visar undersökningen ”Rätten att komma till tals” som Barnombudsmannen genomförde 2002. Ungefär en fjärdedel av alla var rädda för naturkatastrofer – nästan tre av tio flickor och två av tio pojkar. En femtedel av barnen med svensk bakgrund och 37 procent av barnen med utländsk bakgrund var rädda för naturkatastrofer. Nästan fyra av tio barn i åldrarna 7-9 år var rädda för naturkatastrofer, var femte 10-12 åring och nästan var femte 13-15 åring uppgav samma sak.

Om rädslan var stor redan innan är behovet av stöd från oss vuxna ännu större nu när en naturkatastrof inträffat med många berörda från Sverige.

Det har aldrig varit viktigare än nu att sätta barnens och ungdomarnas behov främst och att samverka över alla gränser. Riv det revirtänkande som kan tänkas finnas mellan olika verksamheter! Vi måste inse att detta är ett långsiktigt arbete och att alla på beslutsfattande nivå i stat, kommun och landsting sätter in de resurser som finns och inventera de resurser som finns och var rätt kompetens finns.

Vi talar ofta om vikten av det förebyggande arbetet, inte minst inom elevhälsan i skolan. Den som arbetar förebyggande kan minska ett mänskligt lidande på sikt. På många håll är resurserna till elevernas hälsovård inte tillräckliga. Vuxna anser det självklart att ha tillgång till en bra företagshälsovård. Det borde vara en självklarhet att även elevernas ”företagshälsovård” håller en hög standard. Nu behövs skolornas elevvårdsteam mer än någonsin tidigare och det blir tydligt i och med den katastrof som drabbat vårt land.

Den psykiska ohälsan bland barn och unga var redan innan olyckan i Sydostasien ett växande problem i Sverige. Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) har på många håll i landet problem med långa väntetider.  De kan vara upp till två år. I många delar av landet är väntetiden längre än ett halvår. Barnombudsmannen har vid ett flertal tillfällen slagit larm om de alltför långa väntetiderna för barn och unga i behov av psykiatrisk hjälp. Nu kommer trycket att ytterligare öka på mottagningarna och risken finns att väntetiderna på vissa håll blir ännu längre för dem som hade behov av BUP redan innan katastrofen ägde rum. Dessa barn och ungdomar får inte glömmas bort när en ny grupp patienter med trauman som en följd av det som inträffat i Sydostasien kommer att behöva stöd och hjälp.

Sveriges befolkning har drabbats av naturkatastrofen i Sydostasien, men vår infrastruktur och vår samhällsstruktur har inte utplånats som i de länder där flodvågorna drog fram.

Vi kan lära oss mycket av det som har inträffat. Det kan i bästa fall medföra en ökad medvetenhet om hur viktigt det är att ha se saker ur barnets synvinkel, att ha ett barnperspektiv, i allt arbete som berör barn och unga. Mycket av det stöd och den hjälp som nu mobiliseras är grundläggande rättigheter enligt FN: s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen.

Den 11 januari är det dags för representanter från den svenska regeringen att på plats i Genève svara på FN: s barnrättskommittés frågor om hur läget ser ut för barn och ungdomar i Sverige. Barnombudsmannen kommer att vara på plats som observatör eftersom Barnombudsmannen är den myndighet som beretts möjlighet att lämna en egen lägesrapport till FN över barns och ungas villkor i Sverige.

FN: s barnrättskommitté i Genève är den högsta uttolkaren av barnkonventionen. Den granskar vart femte år hur varje land som ställt sig bakom barnkonventionen lever upp till den och vad som görs för att på bästa sätt genomföra konventionen. Kommitténs betyg blir viktigt för det fortsatta arbetet i Sverige.

Vissa av de frågor om barns och ungas levnadsförhållanden i Sverige som har väckts i regeringens rapport till FN, liksom i Barnombudsmannens och frivilligorganisationernas rapporter till FN kan i dagsläget upplevas som triviala i skuggan av den katastrof som drabbat så många medborgare i olika länder.

Men för de överlevande och för alla de som behöver hjälp att gå vidare efter tunga förluster är många av dessa vardagliga rättigheter en förutsättning för att kunna och orka gå vidare.

Det strategiska arbetet med barnkonventionen i kommuner, landsting och statliga myndigheter har gått framåt. Vi kan bara hoppas att den allmänna mobiliseringen av god krafter över gränserna nu kan leda till att ett barnperspektiv kan bli en naturlig del av det vardagliga arbetet. Det nationella råd som ska bildas för de drabbade att få det stöd som de har rätt till. Det är en viktig början för att ingenting ska glömmas bort eller hamna mellan olika myndigheters ansvarområden.

Det nationella rådet måste lyssna till och ta in barns och ungas erfarenheter och synpunkter redan från start. Denna katastrof har drabbat barn och unga mycket svårt och det är därför viktigt att fånga upp deras syn tidigt i arbetet. Det finns goda exempel på barn- och ungdomsråd på flera håll i Sverige.

Det vore klokt att det nationella råd som nu bildas förses med ett barn- och ungdomsråd. Det ska verka som en referens eller expertgrupp till de vuxna som bär det yttersta ansvaret för beslutsfattandet.

Den kraftsamling som nu görs måste också innebära att stat, kommuner och landsting förstärker resurserna till skolhälsovården och till den psykiatriska vården för barn och unga.

Vi har inte råd med något annat.

Lena Nyberg
barnombudsman