"Fyra av tio våldsdömda får gemensam vårdnad om barn"

Gemensam vårdnad om barn har blivit en för stark huvudregel efter vårdnadsreformen 1998. Det visar en undersökning som Barnombudsmannen har gjort. I 43 procent av de tvistemål som undersökts dömde tingsrätten till gemensam vårdnad, trots att den ena föräldern hade fällts för våldsbrott inom familjen. Domstolar och socialtjänst har skyldighet att göra en bedömning av risken för barn att fara illa hos en förälder som dömts för våld. Men det har gjorts i mindre än vart tredje fall.

Införd i: Dagens Nyheter

Ett barn som lever i en familj där det förekommer eller har förekommit våld är mycket utsatt. Barnets trygghet står på spel. Barnet måste förhålla sig till att ha en eller två föräldrar som är våldsamma.

Ett barn är ofta lojalt mot sina föräldrar och kan hamna i en livssituation där han eller hon tvingas att hantera motstridiga känslor och svåra upplevelser.

Barnombudsmannen får många brev och telefonsamtal som rör tvister i samband med separationer och skilsmässor. Föräldrarna kan vara oense om det mesta som rör barnet och ofta förekommer uppgifter om våld i dessa komplicerade vårdnadstvister.

Varje år upplever cirka 50 000 barn att deras föräldrar separerar. De flesta föräldrar kan enas om var barnet ska bo och hur vårdnaden och umgänget ska se ut när föräldrarna flyttar isär.

Den vårdnadsreform som genomfördes 1998 betonar hur viktigt det är med samförstånd mellan föräldrar som separerar. Men den innebär också att en domstol kan döma till gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig detta.

Kritikerna befarade att den nya lagen skulle leda till att föräldrar som gjort sig skyldiga till våld mot någon i familjen därmed skulle kunna få gemensam vårdnad om det gemensamma barnet. Förarbetena till den lag som trädde i kraft 1998 tar upp att det finns föräldrar som är olämpliga vårdnadshavare på grund av att de kan ha misshandlat, trakasserat eller begått andra övergrepp mot någon inom familjen. En annan omständighet som kan leda till ensam vårdnad kan vara att föräldrarnas konflikt är så djup att de inte kan samarbeta om barnet.

I de flesta fall är det bäst för barnet om föräldrarna har gemensam vårdnad. Det är också en rättighet som finns inskriven både i föräldrabalken och i barnkonventionen.

Men i de mycket komplicerade tvister där barnet kan utsättas för risk att skadas och där tvisterna går vidare till domstol får det inte schablonmässigt dömas till gemensam vårdnad. Barnombudsmannens studie ”När tryggheten står på spel” visar på brister i hur domstolarna tillämpar lagen. I studien analyseras om domstolar dömer till gemensam vårdnad när det förekommer uppgifter om våld inom familjen och avser enbart mål där uppgifter om våld förs fram i målet. Den omfattar 258 mål i tingsrätter från 2002 och berör 408 barn mellan 1 och 17 år.

Vi har undersökt vilka konsekvenser det får för domslutet om det finns en fällande dom mot en av föräldrarna när det gäller våldsbrott inom familjen. I 42 av de 258 fallen är föräldrarna oense om vårdnaden samtidigt som det finns en fällande dom i brottmål mot en förälder för våld inom familjen.

I 18 fall (43 procent) dömdes det till gemensam vårdnad om barnet/barnen trots att den ene föräldern var dömd för brott mot någon inom familjen. I 23 fall (55 procent) fick mamman ensam vårdnad och i ett fall fick pappan ensam vårdnad.

En viktig utgångspunkt ska vara att ensam vårdnad ofta är det bästa för barnet när det har förekommit våld inom familjen. Barnet kan på så vis skyddas från den våldsamme förälderns beteende.
 
En förälder som har ensam vårdnad kan fatta beslut i frågor som har avgörande betydelse för barnets uppväxt. Vid gemensam vårdnad kan en förälder till exempel motsätta sig att barnet får psykiatrisk hjälp för att bearbeta traumatiska upplevelser.
 
Ett stort antal barn som utsätts för fysiskt våld blir det i det egna hemmet av en annan inom familjen. Det är inte ovanligt att våld drabbar mer än en familjemedlem. I de fall när någon annan familjemedlem, till exempel en förälder, kan även barnet ha varit utsatt för misshandel.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har visat att i 35 procent av det totala antalet anmälda misshandelsfall i hemmet har ytterligare en person har utsatts för brott av en familjemedlem. Vi vet från andra undersökningar att av de kvinnor som har blivit slagna av sina män har mer än hälften av dem uppgivit att barnen har sett eller hört mannen vara våldsam.

Vi har undersökt vad det får för konsekvenser för domstolens bedömning att en förälder fällts för våldsbrott mot en familjemedlem. I de 139 fall som rör umgänge är den ena föräldern dömd för brott mot en familjemedlem i 41 fall (29) procent. När det finns en dom i brottmål mot en av föräldrarna döms det till umgänge i sällskap med en kontaktperson i 15 av 41 fall (37 procent) men i hela 56 procent döms det till oövervakat umgänge, trots att det finns dom i brottmål mot någon inom familjen. Endast i tre fall (7 procent) döms inget umgänge ut med den förälder som har gjort sig skyldig till våld.

Domstolen ska göra en bedömning av risken, en så kallad riskbedömning, för att barnet kan komma att fara illa hos en förälder som gjort sig skyldig till våld. Först när den bedömningen är gjord kan domstolen avgöra umgängesfrågan.

Lagen innebär att det inte behöver vara ställt utom allt rimligt tvivel att barnet ska fara illa för att det ska få betydelse för en dom om vårdnad, boende och umgänge.
 
I mindre än vart tredje fall har domstolarna gjort riskbedömningar och socialtjänsten har i nästan lika liten utsträckning gjort de riskbedömningar som de bör, enligt vår studie.

En riskbedömning ska göras av domstolen för att utreda om barnet riskerar att fara illa. Det ska alltid ske när uppgifter om våld förekommer i tvister om vårdnad, boende och umgänge. Domstolen är skyldig att göra en grundlig utredning av om barnet riskerar att fara illa vid exempelvis umgänge med en förälder. Det måste också vägas in om det är den ena föräldern som har utsatts för våld eller riskerar att utsättas för våld. Barn som bevittnar våld mot en förälder är utsatta för psykiskt våld, vilket för barnet kan vara mycket traumatiskt. Barnet kan vara rädd för den våldsamme föräldern, oavsett om barnet självt utsätts för fysiskt våld eller inte.

En riskbedömning ska utreda alla omständigheter kring barnets situation så att barnet inte far illa av att umgås med den ene föräldern. Riskbedömningen ska innehålla alla de omständigheter som kan vara av intresse i målet. Det är inte tillräckligt att konstatera att barn i allmänhet har behov av umgänge och kontakt med båda sina föräldrar, utan att det samtidigt görs en riskbedömning om det har förekommit våld eller uppgifter om våld i familjen.

Det är mycket viktigt att redovisa att riskbedömningar har gjorts. I vissa fall kan det av hänsyn till barnet vara viktigt att undvika att redovisa hela riskbedömningen. Här måste domstol och socialtjänst vara medvetna om problematiken och formulera sig väl så att barnet inte kränks av det som sägs i en dom eller en utredning.

Vårdnadsreformen verkar ha inneburit att det oftare döms till gemensam vårdnad i mål där det förekommer uppgifter om våld inom familjen än vad som avsågs med den nya lagstiftning som trädde i kraft 1998. Gemensam vårdnad tycks ha blivit en för stark huvudregel och riskbedömningar som gäller om barnet ska komma att fara illa hamnar ibland i skymundan.

Domstol och socialtjänst måste tydligare än i dag visa varför de exempelvis anser att gemensam vårdnad är det bästa för det enskilda barnet när våld har förekommit inom familjen. Vi menar vidare att det tydligt måste framgå på vilket sätt ett barn gynnas av att bo tillsammans med en förälder som har använt våld mot en familjemedlem. När det beslutas om umgänge ska det framgå varför domstolen i förekommande fall anser att ett umgänge är till barnets bästa och hur barnet ska skyddas om det finns en risk att barnet kan komma att fara illa. Barnets egna åsikter, med hänsyn till ålder och mognad, måste givetvis också komma fram. Syftet med en riskbedömning är enligt vår tolkning att väga barnets behov av och rätt till skydd mot barnets behov av och rätt till kontakt med båda sina föräldrar.

Det är också viktigt att ta reda på vad som ligger bakom att en förälder för fram ogrundade uppgifter om våld. Den som medvetet för fram ogrundade uppgifter om våld kan vara olämplig som vårdnadshavare. En förälders rädsla för att ett barn ska fara illa kan vara verklig men ogrundad. Då är det desto viktigare att det utreds vad som ligger bakom rädslan.

Socialtjänstens utredare och domstolarna har, enligt vår uppfattning, generellt sett inte tillräcklig kunskap om sambandet mellan våld mot en förälder och risken att barnet far illa av detta.

Alla barn ska ha möjlighet att träffa båda sina föräldrar under sin uppväxt. En förälder som är/har varit våldsam måste få en möjlighet att ändra sitt beteende och på sikt kunna finnas med i barnets liv.

Ett sätt att lösa detta är att införa tidsbegränsade domar i mål om vårdnad, boende och umgänge för att barnet inte ska berövas en av sina föräldrar för alltid. Om det har förekommit våld inom familjen kan det vara bra för barnet att under en period inte umgås med en förälder som har varit våldsam. Utgångspunkten ska alltid vara att garantera barnets trygghet. Ett barn som har bevittnat våld har utsatts för psykisk misshandel men barnet kan också riskera att själv bli utsatt för övergrepp i samband med att det träffar den förälder som har varit våldsam.

Enligt lagstiftning, förarbeten och allmänna råd är det redan idag relativt tydligt att både socialtjänst och domstol ska göra riskbedömningar, men vi vet att tillämpningen brister. Socialstyrelsens allmänna råd till hur socialnämnderna ska arbeta med mål som rör vårdnad, boende och umgänge innebär att det bör ställas frågor om det har förekommit våld, hot, kontroll eller andra kränkningar mellan föräldrarna. De är ett steg i rätt riktning.

Studien ”När tryggheten står på spel” visar att socialtjänstens utredare och domstolarna inte har tillräckligt med kunskap om att barn kan fara illa av att umgås med den förälder som har varit våldsam mot någon inom familjen. Det saknas tillräcklig kunskap om att ett barn kan fara illa av att föräldrarna har gemensam vårdnad.

Socialstyrelsen och Domstolsverket bör få i uppdrag att utarbeta rutiner för ett bättre samarbete i dessa frågor. De som arbetar med dessa mål ska erbjudas relevant utbildning i barns rättigheter och behov. FN: s barnrättskommitté påpekade nyligen bland annat att domares specialistkompetens när det gäller barn behöver stärkas. De domare som avgör frågor om vårdnad, boende och umgänge har sällan sådana specialistkunskaper i dag.
 
Barnets trygghet måste sättas främst. Riskbedömningar måste göras när det förekommer uppgifter om våld inom familjen. Tidsbegränsade domar i vårdnads-, boende- och umgängestvister kan vara en lösning för att barnet på sikt ska kunna ha kontakt med båda sina föräldrar. Den vårdnadskommitté som just nu ser över föräldrabalken bör ta våra förslag på allvar.

Lena Nyberg
barnombudsman