Barnkonventionen - Barn som brottsoffer

I början av 1990-talet talades det alltför sällan om våld mot kvinnor som ett samhällsproblem. Idag diskuteras våldsproblematiken på alla nivåer i samhället. Det är en följd av de satsningar mot våldet som gjorts genom bland annat kvinnofridsreformen och Operation kvinnofrid. Nu är det dags att våld mot barn tas på lika stort allvar. Det är nu hög tid för Operation barnfrid. Barn som brottsoffer måste synliggöras!

Införd i: Brottsoffermyndighetens nyhetsbrev 2 2005

Barnombudsmannen arbetar för barns och ungas rättigheter i Sverige utifrån FN: s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. Vi utbildar och informerar om barnkonventionen, men bevakar också hur konventionen efterlevs. Myndigheten lämnar förslag till regeringen på förändringar som behöver genomföras i bland annat svensk lagstiftning. Vi arbetar också för att statliga myndigheter, kommuner och landsting ska använda konventionen som en utgångspunkt i sitt arbete. Vi deltar i den allmänna debatten, skapar opinion i angelägna frågor och försöker påverka beslutsfattares och allmänhetens förhållningssätt i barn- och ungdomsfrågor. Barnombudsmannen utövar ingen tillsyn över andra myndigheter och får inte heller ingripa i enskilda fall.

Idag har nästan alla länder ratificerat barnkonventionen. Att ett land har ratificerat en konvention innebär att det har bundit sig folkrättsligt till att förverkliga den. Sverige ratificerade konventionen 1990. Barnkonventionen ger en universell definition av vilka rättigheter som borde gälla för alla barn i hela världen. Den gäller i alla samhällen och handlar om det enskilda barnets rättigheter. Varje människa under 18 år räknas som barn, om inte han eller hon blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen.

Barnkonventionen innebär att staterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda varje enskilt barn mot alla former av våld och övergrepp och att de åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Konventionen är en del av den internationella folkrätten, men handlingar som inte är förenliga med barnkonventionen förs inte upp i någon internationell domstol. Kritik och påtryckningar är egentligen de enda sanktioner som finns.

För att ha uppsikt över att staterna som har ratificerat barnkonventionen också lever upp till den finns FN-kommittén för barnets rättigheter i Genève. Med jämna mellanrum ska alla konventionsstater lämna en rapport till kommittén och Sverige har hittills lämnat tre rapporter Den senaste diskuterades så sent som i januari i år.

Samhället har många viktiga uppgifter för att kunna leva upp till barnkonventionens intentioner. Ett barn behöver skydd. Därmed måste det finnas ett effektivt straffrättsligt system som anpassas för barnets behov och där förövaren identifieras. Barn ska bli hörda och lyssnade till på villkor som gör dem trygga att kunna berätta det som de har varit med om. Genom olika sociala insatser ska barnet också skyddas från ytterligare övergrepp. Barnet måste ha rätt till stöd, vård och behandling för att kunna bearbeta det som han eller hon har varit med om.

Det är nödvändigt att alla berörda myndigheter samverkar för att stärka barnets rätt till skydd. Det är mycket viktigt att alla som kommer i kontakt med barn som är brottsoffer har tillräcklig kunskap om barns behov, hur man samtalar med dem och om barns rättigheter. Det kan gälla domare, polis, åklagare, kriminalvård, socialtjänst, skola, förskola och barnavårdscentral. FN: s barnrättskommitté har lyft upp att kunskapen om barns rättigheter hos bland annat domare och åklagare i Sverige bör stärkas.

Lagstiftningen kring barn som brottsoffer är viktig inte minst för attityder i samhället. Det såg vi i början på 80-talet när förbudet mot barnaga hade införts i lagstiftningen. Under en förhållandevis kort tidsperiod ändrades attityderna i samhället från en relativt positiv inställning till barnaga till en mycket negativ hållning.

Myndigheter som arbetar med och kommer i kontakt med barn som brottsoffer måste samverka och enas om en gemensam syn. På vissa ställen i Sverige finns verksamheter där flera yrkesgrupper arbetar under samma tak som samverkar efter en modell som används på Island, så kallade Barnahus, där exempelvis socialtjänst och rättsväsendet samverkar. Modellen är också på väg att etableras i Sverige. Lagstiftningen måste skydda barnet genom att ge möjlighet att effektivt döma och utreda brott som begås mot barn. Därför måste barnets ställning som brottsoffer göras tydligare.

Ett förslag som innebär att barn som bevittnar våld inom familjen ska ha rätt till brottsskadeersättning ligger på regeringens bord. Ett förslag som ger en tydlig signal om att samhället tar problematiken på allvar. Men detta är inte tillräckligt. Vi anser att det i brottsbalken bör föras in att det är ett brott att barnet tvingas bevittna våld. Det ska ses som psykisk misshandel riktad mot barnet.

Vi välkomnar därför domen i Huddinge tingsrätt den 2 maj som innebar att en man som inför sina söner misshandlat deras mamma dömdes för grov fridskränkning av barnen. Det är den första domen i sitt slag enligt vad vi känner till och innebär att barnen ses som brottsoffer. Utifrån ett generellt perspektiv är domen mycket bra. Den säger att barnen har kränkts av pappans beteende. Därmed är de också brottsoffer.

Det är viktigt att domstolar och socialtjänstförvaltningar tar sitt ansvar att skydda barnet från till exempel våld och övergrepp. Det kan handla om att göra riskbedömningar vid tvister om vårdnad, boende och umgänge. Domstolar måste till exempel känna till att gemensam vårdnad kan bli problematiskt för ett barn när det förekommer våld eller har förekommit våld inom familjen.
 
Barnet ska få möjlighet att bearbeta och få stöd. Idag är det svårt för barn att få den hjälp de behöver eftersom båda vårdnadshavarna måste samtycka till om barnet till exempel ska få psykiatrisk vård och behandling. En förälder kan därmed motsätta sig behandling, trots att barnet kanske är i stort behov av en sådan.

Vi märker också att det behövs mer insatser för att ge stöd till föräldrar som utsätts för våld av den andra föräldern. Det kan gälla hjälp med att lämna ett förhållande, ett effektivare besöksförbud och att möjlighet till skyddat boende.
 
Barn har enligt barnkonventionen rätt till bästa uppnåeliga hälsa, rätt till sjukvård och rehabilitering. Det gäller inte minst de barn som utsatts för traumatiska händelser. Därför är det viktigt att skolhälsovården får arbeta med sitt förebyggande arbete och att barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) får de resurser som de behöver för att möta den ohälsa som finns hos barn och ungdomar.

Alla som kommer i kontakt med barn som har utsatts för brott måste givetvis ha bra metoder för att samtala med barnet.

Barn som utsätts för våld i barndomen riskerar att själva bli förövare eller offer. Därför behöver deras tilltro till rättssystemet vara stor och processen pedagogisk för att förebygga ytterligare brottsoffer. En studie av Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) visar att unga lagöverträdare ofta inte förstår vad som händer under domstolsprocessen. De känner att de inte kan uttrycka sina åsikter som de vill.

Domstolsprocesser är dåligt anpassade till barns rättigheter och behov. Domare som arbetar med fall med unga lagöverträdare och unga brottsoffer samt andra domstolsprocesser som berör barns rättigheter har generellt sett inte specifik barnkompetens. Barnombudsmannen ska därför arbeta med denna fråga de närmaste åren.

Lena Nyberg, Barnombudsman