"Polis och domstolar sviker utsatta barn"

Brottsoffermyndigheten och Barnombudsmannen i gemensamt utspel: Slarviga förundersökningar gör att det inte går att betala ut brottsskadeersättning till barn. Barn som bevittnat våld mot någon närstående har sedan ett år tillbaka rätt att få brottsskadeersättning av staten. Ersättningen ska betalas av Brottsoffermyndigheten. Men rättsväsendets utredningar är ofta dåliga, till exempel saknas uppgifter om vad barnen själva upplevt. Det har bidragit till att barnen bara fått skadestånd i 40 procent av fallen som hittills avgjorts. Det är hög tid att rättsväsendet tar barnens situation på allvar, skriver barnombudsmannen Lena Nyberg och Brottsoffermyndighetens generaldirektör Margareta Bergström. De föreslår en lagändring som ger utsatta barn en klar ställning som brottsoffer och målsägande i domstol.

 Införd i: Dagens Nyheter
 
Brottsoffermyndigheten och Barnombudsmannen anser att barn som bevittnat våld mot en närstående måste få full ställning som brottsoffer och målsägande. Att låta barnen bli målsägande skulle innebära en viktig markering från samhällets sida och visa hur vi ser på barn och deras rättigheter. De barn som skulle beröras är många. Rädda Barnen uppskattar att så många som 200 000 barn varje år växer upp med våld i familjen.

Sedan 2003 är det möjligt att döma till strängare straff för ett brott om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Straffskärpningsgrunden går att tillämpa när barn har bevittnat våld mot en närstående.

Sedan förra året ska barn som har bevittnat våld betraktas som brottsoffer inom socialtjänsten. Förändringen är ett steg i rätt riktning mot rättstrygghet för dessa barn. Men det är inte tillräckligt.

Förändringen innebär att barn som bevittnat våld ska få stöd och hjälp att bearbeta sina upplevelser. Barnen har också rätt till en särskild form av brottsskadeersättning från staten, som betalas ut av Brottsoffermyndigheten.

Men det finns en hel del svårigheter i arbetet med de ansökningar som kommer in till Brottsoffermyndigheten. Hittills har 192 ansökningar kommit in och i få av dessa fall har domstolen använt sig av straffskärpningsgrunden och på det sättet klargjort barnens närvaro. Utredningarna innehåller bara vaga uppgifter eller inga uppgifter alls om var barnen har befunnit sig och vad de har upplevt. Det innebär att utredningsarbetet tar tid.

Bristande dokumentation leder ofta till att det inte kan fastställas att barnet har rätt till brottsskadeersättning. Brottsoffermyndigheten försöker få till stånd klarlägganden omkring de barn som är berörda, men det verkar dessvärre som om tillfälligheter styr när det gäller om barnens belägenhet uppmärksammas i förundersökningar och domar.

Bristande utredningar bidrar till att ersättning endast har kunnat betalas ut i cirka 40 procent av de ärenden som avgjorts.

När barnet har bevittnat något enstaka våldsbrott av inte alltför allvarligt slag har det inneburit en ersättning på 5 000 kronor till barnet, medan barn som vid flera tillfällen bevittnat våld har fått 10 000 kronor. Några barn som har bevittnat mycket grovt våld, till exempel mordförsök, har fått 15 000 kronor i ersättning.

När barn bevittnar våld i hemmet ska det fullt ut ses som ett brott. Det kan få viktiga normbildande effekter liknande dem vi fick vid kriminaliseringen av barnaga 1979. Därtill kommer polisens förundersökningar att bli mer omsorgsfullt utförda om de utreder ett brott mot barnet och inte bara redovisar grunder för ersättning och straffskärpning, vilket är läget i dag.

Ett barns reaktion är ofta lika allvarlig när hon eller han bevittnat våld som när barnet självt varit utsatt för ett direkt fysiskt övergrepp. Barnet känner ofta skuld för det våld som utövas i hemmet och för att inte kunna göra något för att skydda den som kanske blivit misshandlad.

Barnet kan också känna stark oro för att självt bli utsatt för våld och för att föräldern ska döda den andra föräldern så att barnet blir övergivet av båda föräldrarna. Det finns uppenbara risker för att barns upplevelser av våld kan leda till både psykiska och fysiska problem som kan ge bestående men även i ett kommande vuxenliv.

FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, ger barnet rätt att komma till tals. Många barn vill höras under förundersökningen och kanske till och med vara med ända in i rättssalen för att berätta om vad de sett och hört.

De vill också berätta om sina egna reaktioner. Det finns exempel på barn som är mycket upprörda över att de inte har fått berätta om våldet, särskilt om de anser att en dom inte återger det som verkligen inträffade.

Barn behöver därför höras om sina iakttagelser och upplevelser i långt större utsträckning än i dag. Vi riskerar annars att i missriktad välmening inte ta barnens situation på allvar vilket innebär en brist på respekt för det enskilda barnet.

När barnet får fullständig ställning som brottsoffer och målsägande kan barnet få en särskild företrädare som bevakar barnets intresse under förundersökningen och i en eventuell rättegång. Barnet kan då, om företrädaren anser det lämpligt, höras under förundersökningen även om en vårdnadshavare motsätter sig detta. Med nuvarande ordning kan den vårdnadshavare som är misstänkt förövare förhindra detta.

Brottsoffermyndigheten och Barnombudsmannen anser att Sverige borde följa Nya Zeeland. Sedan 1995 arbetar man efter modellen att om ett barn ser, hör eller riskerar att se eller höra ett brott som begås mot en person som barnet är beroende av betraktas även barnet som brottsoffer. Det ger barnet en större chans till upprättelse. Det är givetvis även för barn viktigt med en fällande dom som lägger ansvaret på förövaren och att domstolen ålägger just förövaren en förpliktelse att betala skadestånd.

Barnet får på så sätt också rätt till vanlig brottsskadeersättning om gärningsmannen saknar betalningsförmåga och det inte heller finns någon försäkring som kan täcka skadorna för barnet.

Barn behöver samma skydd som vuxna. Trots det är besöksförbud med barn som skyddsperson sällsynt. Om barn som bevittnat våld får ställning som brottsoffer kan barnets skyddsbehov bättre uppmärksammas.

Dokumentationer och utredningar är mycket väsentliga i utredningar om vårdnad, boende och umgänge med barn. Barn som är rädda borde under en övergångsperiod få möjlighet att skyddas med besöksförbud för en våldsam förälder. Ett barn kan känna en hotbild och en stor oro inför den person som har utsatt barnet för att bevittna våldet.

Barn som bevittnat våld har i de flesta fall upplevt detta flera gånger. De behöver ytterligare rättsligt skydd mot upprepad utsatthet i en nära relation, eftersom de står i en beroendeställning till vuxna och är mer sårbara i sitt hem än vuxna.

Barnkonventionens artikel 19 kräver att staterna ska vidta alla lämpliga åtgärder "för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld".

För att svenska domstolar ska kunna döma till ansvar när barn bevittnat våld måste det införas en ny brottsrubricering i lagstiftningen som klargör vilket brott som kränkningen innebär. Ett tredje nytt stycke i straffbestämmelsen om grova fridskränkningar (4 kap. 4 a § brottsbalken) skulle kunna vara ett sätt att synliggöra barnens utsatta situation och skydda dem mot grov barnfridskränkning.

Det är hög tid att ta steget fullt ut och säkerställa att rättssystemet tar situationen för de barn som bevittnar våld i hemmet på största allvar.

Barn ska ses som brottsoffer för att få:

- rätt att komma till tals i rättsprocesser

- rätt till målsägandebiträde eller en särskild företrädare som kan bevaka barnets intressen

- möjlighet till skadestånd från förövaren

- rätt till samma upprättelse som andra brottsoffer

- bättre möjlighet till skydd genom besöksförbud.

Margareta Bergström
Lena Nyberg

Läs mer om Brottsoffermyndighetens arbete