”Barnombudsmannen ska skärpa uppföljningen”

I Sverige lever närmare 2 miljoner barn och ungdomar under 18 år. Som alla andra i vårt samhälle påverkas deras liv av beslut som fattas av makthavare och tjänstemän: Vem ska vara personlig assistent åt barnet med funktionsnedsättning? Hur ska kommunikationer utformas så att barnen inte korsar en farlig väg? Vad tycker barnet som socialtjänsten vill placera i familjehem eller på institution? Hur tror barnen att skolmiljön kan bli bättre och tryggare?

Barn och unga är experter på hur det är att leva just deras liv. Men trots att det låter självklart och trots att vi talar om drygt en femtedel av Sveriges befolkning så visar flera undersökningar som Barnombudsmannen presenterat i år att politiker och tjänstemän struntar i att tillvarata barns och ungas erfarenheter:

  • I en femtedel av Sveriges kommuner saknas barnperspektivet helt. I fyra av fem kommuner har barn och unga litet eller inget inflytande över samhällsplaneringen. Särskilt allvarligt, med tanke på de ibland livsavgörande beslut som fattas, är att barnens perspektiv saknas i socialtjänsten i nästan hälften av kommunerna.
  • Ett fåtal landsting arbetar systematiskt med konsekvensanalyser innan de fattar beslut som rör barn och unga. Få landstingspolitiker frågar efter barns och ungas åsikter.
  • Kunskapen och intresset för frågor om barnets rättigheter är generellt liten hos länsstyrelserna och man lyssnar inte regelmässigt till barn och unga som själva är föremål för institutionsvård eller andra socialtjänstinsatser.
  • Inför 2007 fick 26 myndigheter regeringsuppdrag eller krav på återrapportering till regeringen i frågor som rör barnkonventionen. Uppseendeväckande nog har tio av dessa myndigheter varken fattat beslut om att arbeta med barnkonventionen eller att skriva in detta i sina styrdokument.

Den svenska riksdagen har enhälligt ställt sig bakom en nationell strategi för Barnkonventionens genomförande. Hörnstenar i strategin är barnkonsekvensanalyser vid beslut som rör barn, inrättande av system på kommunal nivå för att följa hur barnets bästa förverkligas, fortbildning för att stärka barnkompetensen, utvecklad barnstatistik och en starkare roll för Barnombudsmannen.

Riksrevisionen och Statskontoret har i två oberoende granskningar kommit till samma slutsats: de mål som har satts upp i den nationella strategin för barnkonventionens genomförande har inte infriats och regering, myndigheter och kommuner har inte helt följt kraven.

Barnombudsmannen har sedan mitten av 90-talet följt upp barnkonventionens förverkligande på kommunal nivå vid sju tillfällen, i myndigheter och landsting vid fem tillfällen och i länsstyrelserna vid två tillfällen. Jag är imponerad av den intensitet som präglat mina företrädares uppföljningsarbete och omfattningen av dialog med kommunala och statliga aktörer. Trots dessa ansträngningar och trots många lovande exempel är dock den sammantagna bilden att förändringsarbetet går alldeles för långsamt och i en del fall tycks utvecklingen till och med gå i fel riktning. Vi delar alltså den kritiska bild som tecknats av Riksrevisionen och Statskontoret.

Barnombudsmannens självständighet markeras genom att ombudsmannens mandat inte fastställs av regeringen utan av riksdagen i lag. Enligt lag ska Barnombudsmannen företräda barn och unga utifrån barnkonventionen samt driva på och bevaka efterlevnaden av konventionen. För att möjliggöra detta har Barnombudsmannen bland annat utrustats med rättsliga befogenheter. Enligt 5§ i lagen om Barnombudsman skall förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting på Barnombudsmannens uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen om vilka åtgärder som vidtagits för att i den egna verksamheten genomföra barns och ungas rättigheter enligt barnkonventionen. De är också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning komma till överläggningar.

I barnskrivelsen påpekar regeringen ”att de rättsliga befogenheterna bör användas i högre utsträckning än vad som hittills varit fallet”. Även om val av metod är Barnombudsmannens ensak, delar jag i allt väsentligt regeringens analys. De samstämmiga analyser som visar att den nationella strategin inte genomförts måste leda till att Barnombudsmannen blir skarpare i sin pådrivande roll. Som Barnombudsman kommer jag, när det blir nödvändigt, inte att tveka att använda de rättsliga befogenheter som vi har till förfogande. Men jag vill inte stanna där. Det är inte att binda fler makthavare vid skampålen som är målet utan verklig förändring. Ska vi nå dit behöver Barnombudsmannen, förutom att i högre grad använda de rättsliga medlen, också förtydliga vår strategi på tre punkter:

  • Prioritering och långsiktighet för att nå resultat. Barnombudsmannen är en liten myndighet med ett stort uppdrag. Jag vill därför att vi fördjupar vår uppföljning av några få kommunala och statliga aktörer åt gången. Med ett mer långsiktigt samarbete där vi inte stannar vid att ta fram statistik utan också utnyttjar den möjlighet som lagstiftningen ger oss att utifrån enskilda fall göra generella granskningar tror jag att chansen till verklig förändring av myndigheters arbetssätt ökar. Dialogen med beslutsfattare på kommunal och statlig nivå blir helt enkelt bättre om Barnombudsmannen har tid att ge tydliga och konkreta exempel.
  • Stärkt dialog med barn i utsatta situationer. Barnombudsmannen står som starkast när vi är nära våra främsta uppdragsgivare, barn och unga. Det är i direkt dialog med barn som vi hämtar de kunskaper och den insikt som krävs för att som företrädare för barn och unga med framgång bevaka, stödja och påverka beslutsfattare. Vi måste utveckla metoder och ta oss tid att lyssna på de barn som sällan kommer till tals. Jag vet av erfarenhet från arbete med barn i länder där konflikter och katastrofer tillhör vardagen att det är viktigt, både för vuxna och barn, att vi lyssnar till barns erfarenheter även i svåra situationer. Här finns faktiskt något att lära för ett välfärdsland som Sverige som med goda intentioner vill lägga allt till rätta, inte minst för barn i psykiatrin eller barn i socialtjänsten. Barn som far illa behöver stöd men det innebär inte att vi har lov att ta ifrån dem deras rätt att också få vara starka, kapabla och ha inflytande över sin situation.
  • Samverkan med andra barnrättsaktörer. Barn som känner till sina rättigheter ställer krav på delaktighet och respekt. Det är därför bekymmersamt att bara en tredjedel av eleverna i mellanstadiet känner till barnkonventionen. Barnombudsmannen måste tillsammans med skolmyndigheter, men också med frivilligorganisationer som Bris och Rädda Barnen, arbeta för att fler barn får kunskap om sina rättigheter.

Nästa år fyller barnkonventionen 20 år. Låt oss inte fira med fler vackra tal. Låt oss istället omsätta ord i handling.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman