Varannan svensk elev bestraffas kollektivt

Mer än hälften av flickorna lider av stress i skolan. Kollektiv bestraffning drabbar nära hälften av eleverna i svenska skolor. Detta trots att vår rättsordning föreskriver att individer enbart ska stå till svars för sina egna handlingar. Kvarsittning, indragna förmåner, kollektiv utskällning och avstängning av gemensamma trivsellokaler är vanliga kollektiva bestraffningar för något som andra har gjort.

Införd i: Dagens Nyheter

Hela 49 procent av eleverna i grund- och gymnasieskolan lider också av stress minst en gång i veckan - av flickorna 53 procent. Inom barn- och ungdomsidrotten förekommer ofta mobbning, trakasserier och diskriminering samt alltför höga prestationskrav. Det vore rimligt att regeringen och en ny skollag sätter stopp för detta, skriver barnombudsmannen Lena Nyberg.

Hur är det att vara barn och ung i Sverige i dag? Barnombudsmannens årsrapport "Sverige äger! Barn och unga berättar om sitt land" överlämnas till regeringen på måndag. I rapporten framkommer bland annat hur 1.060 elever ur våra 190 kontaktklasser, från mellanstadiet till gymnasiet ser på sin vardag.

Skolan är den viktigaste sociala arenan under uppväxtåren. När eleverna fick skriva två saker som är bra i skolan hamnade lärare och annan personal överst, följda av kompisar och skolämnen. Om de fick bestämma i skolan skulle de framför allt ändra på skolmaten och skolmatsalen, arbetstiderna, den fysiska miljön, lärarnas pedagogiska hjälp, planeringen och ordningsreglerna.

På frågan "Om du fick bestämma i hela Sverige - vilka två saker skulle du ändra på?" svarar en av fem "vet ej" och 13 procent tar upp frågor som "invandring, integration, rasism". Ungefär hälften av dem som tar upp invandring är positiva till invandrare, medan den andra hälften är negativa. Andra frågor som eleverna vill ändra på är skolan, brott och straff, miljön och klimatet.

Andelen barn med utländsk bakgrund ökar i Sverige, särskilt i storstadslänen. Många unga har i dag en öppen inställning till andra, men tycker att vuxna har abdikerat och lagt en stor del av ansvaret för kampen mot rasismen på ungdomarna. Det visar intervjuer med ungdomar i årsrapporten.

Eleverna i kontaktklasserna mår i allmänhet bra och trivs med livet. Nästan vart femte barn har ont i huvudet varje dag eller flera gånger i veckan, i stort sett samma andel som för fem år sedan. Flickorna lider i högre utsträckning än pojkarna av huvudvärk. Färre elever än för fem år sedan har ofta ont i magen.

Stressen är fortfarande markant bland eleverna, särskilt bland flickorna. 49 procent känner sig stressade minst en gång i veckan, 53 procent av alla flickor och 41 procent av alla pojkar, 2002 svarade 42 procent att de gjorde det, 45 procent av flickorna och 38 procent av pojkarna.

Många vuxna anser att det talas för mycket om barns rättigheter och att vi i stället borde fokusera på deras skyldigheter. Men barns och ungdomars kunskaper om sina rättigheter är inte så goda som många kanske tror.
Drygt 70 procent av eleverna i kontaktklasserna har inte hört talas om FN:s barnkonvention eller är osäkra på om de har gjort det. En av tre svarar att de inte känner till någon rättighet som är viktig. Rätten att få komma till tals - en av barnkonventionens huvudprinciper - har de en mycket vag uppfattning om.

Det är oroande att många av de yngsta medborgarna i samhället inte känner till att de har rätt att komma till tals i frågor som berör dem. Den nationella strategin för barnkonventionens genomförande som riksdagen beslutade om 1999 är fortfarande okänd för de allra flesta. För att förverkliga konventionens intentioner borde strategin därför kompletteras med en långsiktig strategisk planering om hur kunskapen ska spridas till barn och unga. Om fler barn och unga blir medvetna om sina rättigheter ökar trycket på vuxenvärlden att på olika sätt lyssna på och ta hänsyn till rättigheterna. Vi föreslår att förskolans och skolans styrdokument förses med tydliga skrivningar om barnkonventionen och att det blir obligatoriskt med utbildning i barnkonventionen i lärarutbildningen.

Skolan ska värdera alla lika. Men på frågan "Respekteras barns och ungdomars lika värde i skolan?" svarar bara 44 procent "ja", medan 32 procent svarar "nej". Högstadieelever och utlandsfödda beskriver en större känsla av ojämlikhet än andra. Det är framför allt andra elever som tycker att andra är mindre värda, en fjärdedel av eleverna svarar att både elever och lärare står för uppfattningen att andra är mindre värda. Vilka är då mindre värda? "Vet inte" svarar de flesta, följt av "de som är annorlunda, töntarna, de med låg status".

Nedslående är att många svarar att de inte vet vad skolan ska göra åt att allas lika värde inte respekteras eller att det inte går att ändra på något. Andra skriver att skolan måste arbeta aktivt mot fördomar och orättvisa, ha fler och tydligare vuxna i skolan och att eleverna måste ta ansvar för att behandla varandra väl.

Kommunikationen mellan elever och lärare behöver bli bättre, undervisningen borde förändras och innebära fler diskussioner, temadagar, mer samtal och fler samarbetsövningar, anser eleverna.

Nära hälften uppger att de har blivit bestraffade för något som andra har gjort i skolan. De har erfarenhet av kvarsittning, indragen rast, indragna förmåner, pengar tagna från klasskassan, kollektiv utskällning och av att datasalar, bibliotek och k aféer har stängts av.

Kollektiv bestraffning förekommer i svenska skolor trots att en viktig grundprincip i den svenska rättsordningen är att man endast ska stå till svars för sina egna handlingar. Det är tillåtet att ge en elev kvarsittning om eleven uppträtt olämpligt eller gjort sig skyldig till en mindre förseelse. Men när åtgärden drabbar oskyldiga strider den mot vårt rättsmedvetande. I den nya skollag som är under ombearbetning bör det föras in en regel som tydligt förbjuder kollektiv bestraffning. Vuxna skulle aldrig på sina arbetsplatser acceptera att straffas för något som en kollega gjort sig skyldig till.

Idrotten kan när den fungerar som bäst bidra till att barns lika värde lyfts fram. Den kan förena människor från olika länder, kulturer och grupperingar. Barn- och ungdomsidrotten kan bidra till ökad respekt för olikheter och idrottsrörelsen står för en grundsyn som stämmer väl överens med viktiga delar av barnkonventionen.

Tyvärr får vi ofta signaler från barn och föräldrar om att barns rättigheter inte respekteras inom barn- och ungdomsidrotten. Barns och ungas inflytande över idrottandet tycks ofta vara minimalt. Mobbning, trakasserier och diskriminering förekommer liksom alltför höga prestationskrav och förväntningar från vuxna.

Idrottsrörelsen är till stora delar en ideell verksamhet som stat och kommuner har begränsade möjligheter att styra. Riksidrottsförbundet är den organisation som fördelar de medel staten ställer till förfogande. Förbundet har regleringsbrev och vissa myndighetsliknande uppgifter. Det är därför rimligt att staten ställer krav på att idrottsrörelsens aktivt verkar för att barnkonventionens principer genomsyrar barn- och ungdomsidrotten.

Därmed borde det finnas goda möjligheter för staten att driva på utvecklingen mot ett ökat barnperspektiv och verksamheter i barnkonventionens anda. I praktiken bidrar staten varje år med hundratals miljoner kronor till verksamheter som man valt att inte ställa krav på. Genom att göra barnkonventionen vägledande för barn- och ungdomsidrotten kan den kan bli en spjutspets för barns inflytande, delaktighet och integration.

Ett ökat barnperspektiv innebär att vi i högre utsträckning än i dag bör utgå ifrån barns och ungdomars egna erfarenheter och kunskaper. Vi behöver gemensamt anstränga oss för att göra vardagen bättre och höja kvaliteten i de verksamheter som berör alla invånare som är under 18 år.

Lena Nyberg

Barnombudsman