Utsatta barn lämnas utan stöd

Sverige satsar ett tiotal miljarder på den sociala barnavården varje år. Trots det får många barn som är i behov av samhällets stöd inte hjälp. Bristfällig nationell resultatstyrning och uppföljning leder till att rättssäkerheten hotas för barn som far illa. Riksdag och regering måste göra något åt systemfelen i den sociala barnavården.

SvD Brännpunkt 2009-12-28

Barn som har haft en svår uppväxt präglad av omsorgssvikt, våld och missbruk i hemmet eller psykiskt sjuka föräldrar ställer ofta två frågor: varför var det så många vuxna som inte såg min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick hjälp?

Två färska kartläggningar visar på allvarliga brister i styrningen av den sociala barnavården som delvis kan ge svar på dessa frågor. Socialstyrelsen och länsstyrelserna har i en tillsyn av 80 kommuner granskat arbetet med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i länet hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visar att det finns stora skillnader mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte.

Det är tjänstemännens tolkningsutrymme och ”magkänsla” snarare än innehållet i anmälan till socialtjänsten som avgör om en utredning inleds och om barnet får stöd. Det är inte acceptabelt att barn som behöver samhällets stöd är utlämnade till ett system med sådana brister i rättssäkerheten.

FN:s barnrättskommitté i Genève kritiserade de regionala skillnaderna i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna är inte förenliga med det grundläggande synsättet i konventionen om att varje barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Den föreslagna speciallagen om stöd och skydd för barn och unga (LBU) är ett viktigt steg i rätt riktning och kommer att föra med sig en rad förbättringar för barn i behov av samhällets stöd. Bland annat föreslås en tidsangivelse för förhandsbedömningar som innebär att socialtjänsten ska ta ställning till om en utredning ska inledas eller inte inom 14 dagar. Socialtjänsten föreslås också få bättre möjligheter att följa upp barn efter en avslutad utredning. Förslagen är bra, men långt ifrån tillräckliga. Det finns anledning att ytterligare stärka barnrättsperspektivet.

Regering och riksdag måste göra något åt två allvarliga systemfel i den sociala barnavården: bristen på nationell styrning och socialtjänstens avsaknad av möjligheter att nå barn som far illa men där föräldrarna motsätter sig hjälp.

• Avsaknaden av tydlig nationell styrning är en viktig orsak till det ofta bristfälliga barnperspektivet. Allmänna råd, som kommunerna kan bortse ifrån, är inte tillräckligt för att säkerställa en enhetlig tillämpning av lagstiftningen.

När Socialstyrelsen nu vid årsskiftet tar över tillsynsansvaret över socialtjänsten får man möjlighet att utfärda nationella föreskrifter för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska inledas. Den möjligheten till styrning måste användas.

• Socialstyrelsen har nyligen inlett ett arbete kring uppföljning av insatser i socialtjänsten. Regeringen måste säkerställa att initiativet leder till att ett nationellt uppföljningssystem införs i syfte att säkra kvaliteten i socialtjänsten. Det krävs nationella jämförelsedata för att få en samlad bild av hur många barn i Sverige som far illa och anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds, vilka åtgärder dessa utredningar leder till och vilka resultat de i sin tur mynnar ut i.

Men uppföljning är också viktigt för att se om insatserna ger önskat resultat för det enskilda barnet. Små resurssvaga kommuner ska kunna ta del av erfarenheter från andra kommuner och lära sig av goda exempel på välfungerande och effektiva verksamheter.

• Socialtjänsten behöver fler metoder för att följa upp barn som är i riskzonen. Det måste finnas lagstöd för att kunna kräva att barnet tar del av stödåtgärder och socialtjänsten måste ha rätt att behålla kontakten med familjen för att kunna följa upp barnets situation. Socialtjänsten får inte stå bakbunden när barn riskerar att fara illa, när föräldrar tackar nej till frivilliga insatser och när lagens krav för omhändertagande inte är uppfyllda.

Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för barn som far illa. Uppdraget är både viktigt och svårt. Enskilda handläggare tvingas idag fatta livsavgörande beslut om barn utan stöd av tydliga riktlinjer och evidensbaserade bedömningsinstrument. Regering och riksdag måste ta ett tydligare nationellt ansvar för barn som far illa.

FREDRIK MALMBERG
barnombudsman

HARALD GEGNER
enhetschef inom socialtjänsten och projektledare för studie av förhandsbedömningar inom Skånes kommuner, Kommunförbundet i Skåne