”Barn med samhället som förälder löper extrema överrisker”

Den sociala barnavården ska vara ett skyddsnät för barn som far illa. Men barn som vårdats av samhället löper extrema överrisker att som unga vuxna drabbas av missbruk, självmord, förtidspensionering och socialbidragsberoende. Det är dags att lagstiftningen får ett rättighetsperspektiv så att de omhändertagna barnen får del av sina grundläggande rättigheter.

Läs debattartikeln på SVD debatt

I genomsnitt är ett barn i varje skolklass omhändertaget i samhällsvård någon gång under sin uppväxt. Under 2013 var 23574 barn placerade någon gång under året.

Att som barn bli omhändertagen är en händelse som har en livsavgörande betydelse. Vad vet vi om samhällsvårdens resultat och i hur hög grad får barnen sina mänskliga rättigheter uppfyllda?

Det barn berättar, det professionen beskriver och det vi vet från forskningen väcker stor oro. Vår uppfattning är att bristerna är allvarliga, omfattande och att de kräver ett politiskt ansvarstagande.

I flera avseenden saknas fortfarande uppföljning, kunskap och forskning om barn i social utsatthet. Hur många anmälningar görs om barn som far illa? Hur många utredningar inleds? Vad leder utredningarna till för åtgärder? Vad får åtgärderna för effekt? Det vet inte regeringen, inte socialutskottet och inte Sveriges 290 kommuner.

Institutionsvården av barn kostar varje år många miljarder, ändå har inte en enda effektstudie genomförts i Sverige. Vi vet inte om resultatet av insatserna är generellt positiva, neutrala eller negativa.

Regeringen bör ta initiativ till en långsiktig forskningsstrategi för att öka kunskapen om barn och unga i samhällsvård. Ökad kunskap och metodutveckling skulle på sikt bidra till att ge familjehemsföräldrar, socialarbetare och andra som arbetar med barn i utsatta situationer större möjligheter att lyckas i ett uppdrag som är meningsfullt, men också många gånger svårt.

En långsiktig forskningsstrategi räcker dock inte. Det vi trots allt redan vet är mycket bekymmersamt. Det krävs också åtgärder här och nu.

En lång rad studier visar på skyhöga överrisker för bl a förtidspensionering, missbruk, självmord och beroende av försörjningsstöd bland unga vuxna som under sin uppväxt hade ”samhället som föräldrar”.

Studier har visat att fler barn begick brott eller missbrukade narkotika efter att de vårdats på institution än innan de blev omhändertagna och placerade.

För barn i familjehem är resultaten något bättre. Men även för dessa barn kan ingen studie visa på bättre utfall på lång sikt för barn som växt upp i familjehem jämfört med barn som är socialt utsatta och som växt upp hemma. Faktum är att det går sämre för barn som växer upp i familjehem än för de barn som lever i de tre procent fattigaste familjerna som under lång tid mottar försörjningsstöd.

Två svenska registerstudier visar att 60 procent av pojkarna, som varit i social dygnsvård i mer än 5 år, antingen saknar betyg från åk 9 eller har låga eller ofullständiga betyg. Det är oerhört bekymmersamt eftersom vi vet att inget är så utslagsgivande för ett barns framtid som just barnets skolresultat.

De svaga resultaten speglar inte en påtagligt lägre kognitiv förmåga. Låga grundskolebetyg har inga samband med föräldrars missbruk och psykisk ohälsa och inte heller med ålder vid placering eller placeringstid. Det som forskningen däremot enhälligt funnit är att lärare, och andra vuxna som är viktiga för barnet, ofta har pessimistiska förväntningar på ett placerat barns skolgång.

Bilden av utanförskap och marginalisering bekräftas i Barnombudsmannens många möten med barn och unga i samhällsvård. Barnen berättar om brist på framtidshopp och att de möts av negativa förväntningar. Det finns barn som beskriver hur de inte fått vård trots att de har varit sjuka, barn som inte varit hos tandläkaren på många år. Andra barn beskriver hur viktig skolan är för dem, men att ingen hjälper till med läxor.

Barn i samhällsvård omfattas av alla rättigheter i barnkonventionen. De har yttrandefrihet och rätt att vara delaktiga, de ska få utbildning och god hälso- och sjukvård. De ska kunna slå larm vid missförhållanden. När samhället tar på sig föräldraansvaret så ska det vidga, inte begränsa, livschanserna. Verkligheten ser på punkt efter punkt annorlunda ut.

Slutsatsen kan aldrig bli att inte ingripa när barn far illa. Vi kan inte se på när barn blir slagna eller vanvårdas. Det är en outhärdlig tanke. Men det är också oförsvarligt att inte åtgärda de brister som finns i den sociala barnavården.

På fredag överlämnar regeringens särskilde utredare Håkan Ceder tvångsvårdsutredningens betänkande till barnminister Åsa Regnér.

Utredningen tillsattes bland annat som en del av upprättelsen till de barn som tidigare vanvårdats i social barnavård. Löftet till dessa barn som nu är vuxna handlade om att staten ska göra allt för att inte svika omhändertagna barn i framtiden.

Tvångsvårdsutredningen är på många sätt en milstolpe. Det är första gången som en utredning på djupet har granskat hur barnets rättigheter genomgående kan skyddas när ett barn är omhändertaget.

Det är en utredning som inte får begravas eller dras i långbänk. Rättigheterna för barn i samhällsvård måste stärkas. I dialogerna med Barnombudsmannen har barn identifierat de frågor samhällsvården måste kunna besvara: Varför är jag här? Vad ska hända med mig när jag är här? Vad har jag rätt till? Vad behöver jag göra själv?

De frågorna måste kunna besvaras. Tvångsvårdslagstiftningen måste få en målsättningsparagraf. Och lagstiftningen måste ha ett rättighetsperspektiv med fokus på att barn som är omhändertagna får sina grundläggande rättigheter förverkligade även i praktiken.

• Rätt till skydd. Barn ska kunna få stöd även om vårdnadshavare motsätter sig det.

• Rätt till information, delaktighet och att kunna återkoppla på vården.

• Rätt till kontakt med familj och syskon om det inte är till skada för barnet.

• Rätt att få skolsituationen utredd och att få ett bra stöd så att barnet åtminstone kan prestera i nivå med sina kognitiva förutsättningar.

• Rätt att få hälsosituationen utredd och få vaccinationer, tandvård såväl somatisk som psykisk hälso- och sjukvård på likvärdiga villkor med andra barn. Rätt till en läkarundersökning när barnet blir omhändertaget.

• Rätt att kunna slå larm och få hjälp om barnet blir dåligt behandlat.
Barn som är omhändertagna och placerade har samma rätt som andra barn att ha framtidsdrömmar och mötas av positiva förväntningar. Sociala barnavården måste utgå från mänskliga rättigheter och socialarbetarna måste ha arbetsvillkor som gör det möjligt att uppfylla lagens intentioner.

Tvångsvårdsutredningen erbjuder det bästa tillfället på flera decennier att få till stånd reformer som kan betyda något. Den möjligheten får inte missas.

Fredrik Malmberg, barnombudsman

Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete, Stockholms universitet
Titti Mattsson, professor i offentlig rätt, Lunds universitet

Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykologi, Linköpings universitet

Anders Hjern, professor i pediatrisk epidemiologi, Karolinska institutet

Heike Erkers, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR

Cecilia Sjölander, generalsekreterare Stiftelsen Allmänna Barnhuset