Barn som begår brott måste få hjälp att bryta mönstret

Idag presenterar Barnombudsmannen en rapport om sociala insatsgrupper mot barn- och ungdomsbrottslighet. Insatsgrupper har beskrivits som ”den största satsningen mot ungdomsbrottslighet”. Men bara 254 unga har fått stöd. Det är en stor besvikelse. Alla barn som misstänks för brott och frihetsberövas måste få hjälp att bryta mönstret.

Läs debattartikeln på Aftonbladet debatt

När Barnombudsmannen för några år sedan mötte frihetsberövade barn och ungdomar i arrest och häkte berättade flera att de hade önskat ett större stöd från socialtjänsten i ett tidigare skede under uppväxten. Med Pauls ord: ”Socialtjänsten borde gå in från första början. Även om det bara handlar om snatteri till exempel. [Jag skulle vilja] att socialtjänsten tar tag i det […]. För det finns någonting i den personens liv som gör att man håller på som man håller på.”

Vi har lyssnat till barn som beskriver hur de har hållits isolerade, instängda i arresten eller häktescellen i mer än 22 timmar per dygn, utan mänsklig kontakt. Under tiden som frihetsberövad har barnen haft liten eller ingen kontakt med socialtjänst eller skola. Barn beskriver även förhör utan socialtjänst eller försvarsadvokat närvarande. Barn har berättat om hur de har lämnat arresten eller häktet ensamma utan att få stöd eller uppföljning. Blir domen fällande kan det dröja länge innan barnet får en påföljd eller en insats och i värsta fall har barnet hunnit begå nya brott och motivationen till förändring kan vara bortblåst.

Sverige har kritiserats av både FN:s tortyrkommitté och FN:s barnrättskommitté för att vårt rättsskipningssystem inte är anpassat till barn och ungdomar. Enligt FN:s barnrättskommitté krävs ett särskilt system för barn som misstänks för brott, eftersom barn skiljer sig från vuxna när det gäller fysisk och psykisk utveckling, känslomässiga behov och utbildning.

Därför välkomnade vi regeringens satsning på sociala insatsgrupper. Tanken med en social insatsgrupp är att viktiga aktörer som exempelvis skolan, socialtjänsten och polisen ska samverka runt en ung person. När insatsgrupperna startade beskrevs att 5000 barn och ungdomar var i riskzonen att rekryteras till kriminella nätverk och insatsgrupperna skulle bli effektiva verktyg för att motverka detta.

I dag presenterar vi en rapport i Almedalen som för första gången låter barn och ungdomar som varit med i en insatsgrupp få ge sin bild. Eli, en av ungdomarna, berättar att han fick tillit till den polis som var med i gruppen: ”Jag kände att jag kunde prata om mina känslor, vilket jag aldrig gjorde innan.”

Barn och unga beskriver det som positivt att ha en tydlig kontaktperson som är tillgänglig, att få konkret stöd av flera olika myndigheter när man behöver och att bemötas som en person med framtidshopp och möjligheter. På den negativa sidan beskrivs att man inte alltid känt sig informerad eller delaktig i framtagandet av sin återgärdsplan.

Polismyndighetens slutredovisning lyfter flera positiva resultat av de sociala insatsgruppernas arbete. De barn och ungdomar vi har lyssnat på bekräftar på det stora hela den positiva bilden.

Problemet är att ytterst få unga har fått hjälp av en insatsgrupp. Enligt polismyndigheten har enbart 254 barn och ungdomar fått stöd mellan 2011 och 2104. Samtidigt vet vi att enbart under 2011 sattes barn i polisarrest 3052 gånger. Det innebär att insatsgrupperna i mycket liten utsträckning inneburit ett stöd för barn som frihetsberövas misstänkta för brott.

Polis och Kriminalvård kan inte ensamma bryta negativa sociala mönster och vällovliga projekt som når ett fåtal barn räcker inte. I vår rapport förordar vi en obligatorisk samverkan mellan myndigheter i de fall ett barn frihetsberövas misstänkt för ett brott. Särskilt utbildad personal ska hålla i utredningar som rör barn och stödinsatser ska sättas in tidigt redan under tiden ett barn är frihetsberövat. Varje barn som får hjälp att bryta ett kriminellt mönster är en stor vinst – både för barnet och för samhället.

Fredrik Malmberg,
barnombudsman