"Brott mot barn nonchaleras"

Ny rapport från Barnombudsmannen: Polisen utreder inte ansvaret för olyckor där barn dör. Polis och åklagare måste bli bättre på att utreda vem som bär ansvaret för olyckor när ett barn skadas svårt eller dör.

Publicerad i Dagens Nyheter, DN-Debatt

En undersökning som barnombudsmannen offentliggör i morgon visar att rättsmyndigheterna nästan alltid undviker att ställa någon till ansvar för sådana händelser. Förundersökningarna läggs ner med motivationen "gärningen ej brott", eller också inleds de inte över huvud taget. Polisen struntar också ofta i att kontrollera att säkerhetsåtgärder vidtas efter en dödsolycka. Det skriver barnombudsmannen Louise Sylwander.

När ett barn skadas svårt eller dödas väcks många starka känslor och en rad frågor ställs. Hur kunde det hända? Varför fanns det ingen som ingrep? Vems fel var det?
Det är naturligtvis en oerhört tragisk situation för de anhöriga och alla andra inblandade och det kan säkert upplevas som att man lägger ytterligare sten på börda när detta ska utredas. Trots detta måste frågan ställas om vem som bär ansvaret.
Diskoteksbranden i Göteborg och drunkningsolyckan vid Öresund norr om Landskrona är två uppmärksammade fall på senare tid som satt fokus på dessa svåra frågor.

Ett av de teman som Barnombudsmannen (BO) belyser i sin årsrapport till regeringen, som presenteras i morgon, tisdag, handlar just om barnolycksfall där ansvarsfrågan inte utretts i tillräcklig omfattning.

Frågan om att utkräva ansvar för barnolycksfall är moraliskt svår. Är inte olyckshändelsen i sig ett tillräckligt straff för den vållande? Det kan tyckas så, men sett ur ett barnperspektiv måste samhället utreda barnolycksfall på samma sätt och med samma allvar som när vuxna drabbas av olyckor eller vårdslöshet. Huvudsyftet är att förhindra att liknande olyckor inträffar igen.
BO har gjort två nya undersökningar som belyser barnolycksfall i Sverige och som nu presenteras i vår årsrapport "Å sen så tycker jag.".
En undersökning handlar om olyckor i brunnar och dammar. Dessa typer av olyckor är relativt ovanliga i Sverige. Men de som ändå inträffar är i varje enskilt fall oerhört tragiska och får därför inte nonchaleras. Det är samhällets skyldighet att minimera riskerna.
Ett fall i rapporten handlar om en tvååring som nyligen drunknade i grannens damm. Den 65 centimeter djupa prydnadsdammen saknade inhägnad. Ett staket runt dammen hade kunnat förebygga olyckan och hade förmodligen suttit där om fastighetsägaren känt till denna skyldighet. Utredningen om olyckan lades ner av polisen.
Ett annat exempel är en sexårig pojke som föll sex meter ner i en vattenfylld brunn. Han satt på brunnstaket som gled isär då spikarna var sönderrostade. Pojken föll ner i brunnen men bottnade tack och lov. Han kunde senare räddas av brandkåren och klarade sig utan bestående fysiska men.
Brunnen låg på en fritidstomt som familjen tillfälligt hyrde. Brandkåren underrättade polisen om brunnsolyckan. Polisen kom dock aldrig till platsen och har inte heller upprättat någon anmälan. Brandkåren spikade provisoriskt fast taket på brunnen innan de lämnade platsen.
BO har via pressklipp studerat 15 barnolycksfall åren 1997-98 där barn fallit ner i brunnar eller dammar. Av dessa olyckor var elva kända av polisen och BO har följt upp dem för att se hur många av dessa som resulterade i en vidare utredning av fastighetsägarens ansvar för säkerhetsanordningar. I fyra fall upprättade polisen inte någon anmälan. Därmed undersöktes inte omständigheterna ytterligare i dessa fall. I sex ärenden har förundersökningarna lagts ner eller aldrig inletts och det enda återstående ärendet är under utredning hos åklagare.
Slutsatsen av vår undersökning är att det är ytterst ovanligt med en utredning av fastighetsägarens ansvar för säkerhetsanordningar, trots uppenbara brister. Polis och åklagare uppfattar händelserna som rena olyckor. Därmed har fallen avskrivits med motiveringen "gärningen ej brott".

Det är tyvärr också ovanligt att polisen efter en olycka följer upp och kontrollerar att säkerhetsåtgärder vidtagits vid en olycksplats. Något som polisen enligt lagstiftningen bör göra. Prydnadsdammen i exemplet ovan saknar fortfarande inhägnad.
En annan ny undersökning som gjorts av BO handlar om fallolyckor från fönster och balkonger. Här finns det uppenbara brister i gällande lagstiftning. I hus byggda före 1973 kräver lagen inte säkerhetsspärrade fönster och balkonger.
Under åren 1994-98 har ett 20-tal barn skadats och två barn dött i sådana fallolyckor, enligt tillgängliga siffror. Nästan alla dessa olyckor inträffade i hus byggda före 1973. Många hade säkert kunnat förhindras om lagstiftningen varit hårdare.
De som oftast drabbas av olycksfallen är familjer i miljonprogrammets förortsområden. Dessa byggdes mellan 1965 och 1975 och består av cirka en miljon bostäder. De flesta byggdes alltså innan byggreglerna började gälla om säkerhetsanordningar vid fönster och balkonger. I dessa socialt och ekonomiskt missgynnade områden är fönster- och balkongolyckor överrepresenterade.
Vi vet i dag att det finns klara sociala skillnader när det gäller barnolycksfall med dödlig utgång.

BO har tidigare poängterat hur viktigt det är att barnsäkerhetskraven i Boverkets byggnadsregler ska gälla även för fastigheter byggda före 1973. Mot bakgrund av den undersökning som presenterats ovan upprepar vi kravet på att barnens säkerhet inte ska vara beroende av bostadens byggår.
Som jämförelse kan nämnas att de säkerhetskrav som införts för takarbetare gäller för alla fastigheter oavsett byggår. Det är en bra bestämmelse som säkert förhindrar många olyckor - även barnen bör ges skydd på samma villkor.
Många av olyckorna i BO:s båda undersökningar skulle kunna ha förhindrats genom en bättre lagstiftning och genom en bättre tillämpning av den lagstiftning som redan finns. En hundraprocentig säkerhet går naturligtvis aldrig att uppnå. Barns utveckling förutsätter nyfikenhet och lust att upptäcka nya saker. Denna nyfikenhet och upptäckarlust leder dessvärre ibland till olyckor. Men barnen har rätt att kräva att vi vuxna försöker skapa miljöer utan uppenbara risker.

I BO:s årsrapport föreslås bland annat följande:

Polisens ansvar måste förstärkas så att det blir en skyldighet för polisen att agera vid brister i säkerhetsanordningar när det gäller brunnar och dammar.
Även hus byggda före 1973 ska ha säkerhetsspärrade fönster och balkonger.
Förbättrad information om säkerhetskrav till såväl polis och åklagare som till enskilda fastighetsägare.
Hur smärtsamt det än är behöver ordentliga utredningar göras när ett barn skadas eller dör. Jag anser att polis och åklagare måste bli bättre på att utreda vad som har hänt och vem som bär ansvaret.
En rättslig prövning av ett barnolycksfall kan givetvis inte få olyckan ogjord och minskar inte lidandet för den familj som drabbats. Trots detta är det nödvändigt att utreda ansvarsfrågan eftersom fällande domar kan påverka och ändra attityder.
Om attityderna hos polis, åklagare och andra myndigheter förändras kan barnsäkerhetsarbetet förbättras och därigenom kan antalet olyckor minska.

Louise Sylwander
DN DEBATT 29/3 1999