Systemfel får barns skyddsnät att brista

Även om jag som barnombudsman blir bedrövad när jag tar del av den senaste tidens rapportering om allvarliga missförhållanden och brister som rör skyddsnätet för barn så blir jag inte förvånad.

Läs debattartikeln på Aftonbladet debatt

Jag tänker i stället på de barn och unga i utsatta situationer som Barnombudsmannen lyssnat på de senaste åren.

Så här berättade Rebecka om den hjälp hon aldrig fick: ”Jag har levt i misshandel i 15 år. Soc har kommit och gått hela tiden men det har aldrig blivit något av det.” Hennes barndom går inte i repris, det är för sent att ta igen förlorad tid. Men hon ville berätta för att myndigheter i framtiden ska bli bättre på att se och agera när barn far illa.

Barn som har haft en svår uppväxt präglad av omsorgssvikt, våld och missbruk i hemmet eller psykiskt sjuka föräldrar ställer ofta två frågor till oss: varför var det så många vuxna som inte såg min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick hjälp?

Kommunförbundet i Skåne undersökte 2009 hur kommuner i länet hanterade anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade att det fanns stora skillnader mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare eller inte. Det är, konstaterade Kommunförbundet, tjänstemännens tolkningsutrymme och magkänsla snarare än innehållet i anmälan som avgör om en utredning inleds och om barnet får stöd.

Nyare rapporter visar att det fortfarande råder stor skillnad mellan kommunerna och att det finns oacceptabla brister i skyddsnätet för barn. Detta är också något som FN:s barnrättskommitté kritiserat Sverige för. Skillnaderna är inte förenliga med det grundläggande synsättet i konventionen om att varje barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Barnombudsmannen har flera förslag som stärker barns skydd:

  • Följ upp. I dag saknas nationell statistik om antalet orosanmälningar, hur många barnavårdsutredningar som görs, vilka åtgärder som sätts in och vilket resultat dessa ger. Uppföljning är viktigt för att se om insatserna ger önskat resultat för barnet. Små resurssvaga kommuner skulle också kunna ta del av erfarenheter från andra kommuner och lära sig av goda exempel.
  • Ta nationellt ansvar. Allmänna råd, som kommunerna kan bortse ifrån, är inte tillräckligt för att säkerställa en enhetlig tillämpning av lagen. Kommuner ska inte få göra helt olika bedömningar om när utredningar om barn som far illa ska inledas.
  • Höj kraven på kunskap och erfarenhet. Nu föreslås sänkta krav för barnutredare. I själva verket krävs det motsatta. Inför en specialistutbildning för personer som ska arbeta med svåra barnärenden. Krav ska ställas på specifik påbyggnadsutbildning.
  • Socialtjänsten behöver fler verktyg. Socialtjänsten får inte stå bakbunden när barn riskerar att fara illa, när föräldrar tackar nej till frivilliga insatser och när lagens krav för omhändertagande inte är uppfyllda.
  • Utkräv ansvar. Vanvårdsutredningens viktigaste slutsats var att det inte räcker med bra lagar. Det måste också få konsekvenser när dessa inte följs. Barn i samhällsvård måste kunna få upprättelse om myndigheter brustit i sitt ansvar.

Socialtjänsten har ett stort ansvar för barn som far illa. Enskilda handläggare tvingas i dag fatta livsavgörande beslut om barn, utan stöd av tydliga riktlinjer och nationella jämförelsedata. Regering och riksdag måste säkerställa att socialtjänsten får bättre förutsättningar att klara sitt uppdrag.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman