Tunn plan om barnsex

Regeringens handlingsplan mot kommersiell sexuell exploatering av barn tunn och utslätad. Den saknar på många punkter förslag till åtgärder. Då de finns är de oklara eller ofullständiga, skriver barnombudsmannen Louise Sylwander.

Göteborgs-Postens debattsida 980903

Den 2 juli, knappt två år efter Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn, fastställde regeringen Sveriges handlingsplan i samma frågor. Dagen därpå, en fredag i semestertider, presenterades planen. Detta förklarar kanske till en del att handlingsplanen så gott som inte alls diskuterats i samhällsdebatten. Eller var det rent av avsikten?

Bakgrunden är att den svenska regeringen sista veckan av augusti 1996 stod som värd för den första Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Representanter från 122 länder deltog i konferensen som antog en deklaration och en plan för åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Världskongressens plan innehöll en uppmaning till alla stater både att utföra ett stort antal angivna åtgärder och att före år 2000 upprätta en nationell plan för åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Det är det som Sveriges regering gjort nu. Men vad är det man presenterat? Jo, ett cirka 20-sidigt dokument, som ägnar 17 sidor åt att beskriva förhållandena i Sverige. Förslagen finns i en tabell som ryms på en sida.

Där beskrivs några nya lagar som trätt i kraft under året eller kommer att göra det inom en snar framtid. Tabellen hänvisar också till några pågående utredningar och en proposition som ännu inte behandlats av riksdagen. Men de uppräknade åtgärderna följs inte av något resonemang eller analys av hur regeringen tänkt sig att handlingsplanen ska utformas och förverkligas. Efter att ha läst denna tabell ställde jag mig själv frågan om detta verkligen kan sägas utgöra en nationell handlingsplan mot kommersiell sexuell exploatering? Världskongressen slog fast att det senast år 2000 skulle finnas "nationella program för åtgärder och synbara tecken på framsteg, på bestämda mål och tidsramar för genomförande." Inte någon av detta uppfylls enligt min mening i den svenska handlingsplanen. Det saknas på många punkter förslag till åtgärder. Då de finns är de oklara eller ofullständiga. Många av förslagen läggs under förutsättningen att de inte får några extra resurser. De får alltså inte kosta något.

Tunn och utslätad
Förra sommaren fick Barnombudsmannen (BO) och organisationer som arbetar med barnfrågor, efter att själva ha tryckt på, möjlighet att komma med synpunkter på det förslag som då tagits fram åt regeringen. Och synpunkter fanns det milt uttryckt. Jag har också i ett femsidigt brev till socialförsäkringsministern, justitieministern och skolministern formulerat BO:s kritik. Den svenska handlingsplanen skulle egentligen presenterats i februari i vintras. Men det blev i juli. Trots den extra arbetstiden, blev planen tunn och utslätad. Efter att nu ha läst den så måste jag tyvärr konstatera att stora delar av den kritik jag tidigare framfört fortfarande är befogad.

Den av regeringen tillsatta arbetsgruppen som skulle arbeta fram ett förslag till svensk handlingsplan fick möjlighet att gå längre än vad Världskongressen sagt att de nationella handlingsplanerna behövde göra, vilket jag noterade med stor tillfredställelse. Arbetsgruppen föreslog därför i sin promemoria (Ds 1997:54) i augusti 1997 att även sådana sexuella övergrepp på barn som inte kan definieras som kommersiell sexuell exploatering skulle ingå i handlingsplanen. Motivet var, enligt regeringens egen formulering i den handlingsplan som nu är klar att arbetsgruppen "ansåg att kommersiell sexuell exploatering av barn är en förhållandevis begränsad företeelse i vårt land och att den svenska handlingsplanen kunde ha en högre ambitionsnivå."

Regeringen ändrade sig
Men tyvärr ändrade sig regeringen förra sommaren när den studerat arbetsgruppens förslag och begränsade uppdraget."Begränsningen av rapportens innehåll innebär att vissa typer av sexuella övergrepp mot barn inte kommenteras.", skriver regeringen nu själv i handlingsplanen. Enligt min mening borde dessa två frågor inte behandlas lösryckta från varandra. Det är samma problem och svårigheter, samma rättsväsende och samma socialtjänst som ska ha hand om den här typen av ärenden och hjälpa de barn som är utsatta. Oavsett om övergreppen är att betrakta som kommersiella eller inte. Scenen är den samma. Det handlar om vuxnas sexuella utnyttjande av barn. FN:s barnkonvention, som Sverige förbundit sig att följa, ställer också samma krav på barnets rätt till skydd mot sexuella övergrepp oavsett vilket namn samhället sätter på övergreppet.

"Sverige är ett land där kommersiell sexuell exploatering av bam förekommer i mycket ringa omfattning. Under de senaste åren har problemet begränsats av ett fåtal beslag av barnpornografi och en mycket begränsad tonårsprostitution." Så inleds regeringens handlingsplan.

Jag vill på intet sätt svartmåla den svenska verkligheten. Och jag håller med om att kommersiell sexuell exploatering av barn förekommer ännu så länge i ringa omfattning i Sverige. Men det är ändå ett tillräckligt stort problem för att tas på största allvar. Som regeringen mycket riktigt skriver så är "ett enda barn som utsätts för kommersiell sexuell exploatering ett barn för mycket." Dessvärre är det inte mer än en vacker formulering. Jag får, när jag läser den en känsla av att regeringen tycker att allt på det hela taget är bra. Det är kanske därför framåtblickarna, analyserna, visionerna, förslagen som måste få kosta och behövliga resurser inte finns med.

Med ett så gynnsamt utgångsläge som vi trots allt har i Sverige i förhållande till många andra länder kunde regeringen verkligen vågat sig på att ta fram en så kallad nollvision, det vill säga att inget barn ska utsättas för kommeriella sexuella övergrepp. Vi har faktiskt, om vi vill, goda möjligheter att bli framgångsrika i bekämpningen av all sexuell exploatering av barn, kommersiell eller icke. Men då får vi inte slå oss till ro i en tro att allt är frid och fröjd.

Riksdagens beslut i maj att förbjuda innehav av barnpornografi är en viktig markering av att Sverige inte accepterar denna företeelse. Men en ny lagstiftning innebär inte i en handvändning slutet på barnpornografin. För att ett innehavsförbud ska få någon faktisk betydelse måste det skapas möjligheter att effektivt tillämpa förbudet. Och på den punkten får man ingen hjälp i regeringens handlingsplan mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Där finns inga förslag till konkreta åtgärder. Där skrivs ingenting om metod- och kompetensutveckling eller resursförstärkning hos framförallt polisen och tullen.

För bara några;dagar sedan tog BO själv kontakt med den enhet på Rikskriminalpolisen som arbetar med de här frågorna (enheten Särskilda objekt) för att få en bild av situationen. Enheten svarade att den i dagsläget inte har tid att följa upp alla de tips om barnpornografi som inkommer. Hög arbetsbelastning och bristande datakompetens är, enligt enheten själv, de största problemen idag. Att efter nyår, då förbudet mot innehav av barnpornografi med stor sannolikhet träder i kraft, dessutom effektivt försöka spåra också innehav av barnpornografi med resurser som redan idag är otillräckliga tycker inte jag ser särskilt hoppfullt ut.

Av handlingsplanen framgår det att Socialstyrelsen får fem miljoner kronor för att under tre år samla kunskap om prostitution. Även barnprostitution ska ingå. Det låter bra. Men egentIigen är detta pengar som, enligt propositionen om Kvinnofrid, främst ska användas för frågor om kvinnomisshandel, för utredning av inrättandet av jourtelefoner för utsatta kvinnor mm. Detta är självklart också viktiga områden men regeringens sätt att presentera sin handlingsplan får oss att tro att fem miljoner kronor avsatts för att se över barnprostitutionen. Så är det inte.

Anmälningsplikten följs inte
En annan punkt där jag anser att regeringen i sin handlingsplan skulle gått längre gäller skolans och hälso- och sjukvårdens ansvar att anmäla till socialtjänsten om ett barn behöver skydd. Studie efter studie visar att personal inom skola, barnomsorg och på barnavårdscentraler i mycket liten utsträckning fullgör sin anmälningsskyldighet för barn som far illa. En undersökning visar att personalen vid barnavårdscentralerna endast anmäler vart tionde fall där de misstänker att barnet far illa. Jag har i ett brev i juni till socialminister Margot Wallström påpekat detta problem. En grundlåggande förutsättning måste vara att samtliga berörda yrkesgrupper känner till anmälningsplikten, att informationen i de berörda utbildningarna är klara, att rutinerna på arbetsplatserna är tydliga och att disciplinpåföljder införs då personal underlåter att göra en anmälan. Jag hade hoppats att handlingsplanen skulle försökt förklara hur anmälningsplikten ska bli mer känd och att den måste följas. Men det finns inget sådant resonemang.

Naiva skrivningar
På några ställen blir regeringens skrivningar i handlingsplanen direkt naiva även om jag inte tror att det varit avsikten. I avsnittet om affärsresenärer och turister skriver regeringen: "I de delar av världen där kommersiell sexuell exploatering av barn är vanligt förekommande är det inte ovanligt att resenärer erbjuds eller tar egna initiativ till att köpa sexuella tjänster." "Sexturisternas mål är, inte sällan, länder där också barnprostitution förekommer."

Sådana formuleringar tyder inte på några djuplodande kunskaper om de faktorer som ligger bakom en kommersiell sexuell exploatering av barn. Inte heller beskriver regeringen hur den tänker ta sitt ansvar för de svenska medborgare som åker utomlands och utnyttjar barn sexuellt. På sista sidan i dokumentet står det "Att svenskar uppträder som förövare i andra länder måste förhindras." Men hur?

När det gäller sexturismen lyfter regeringen också upp mediernas roll och att medierna vid flera tillfällen dokumenterat denna turism inte minst under 90-talet Men regeringen går ännu längre och räknar in mediernas ansvar i den nationella handlingsplanen. Medierna kan också, skriver regeringen bland annat, bidra genom att uppmuntra till debatt om kommersiell sexuell exploatering av barn. Jag är inte helt säker på att medierna känner till att de ingår i en regeringsplan. Dessutom tror jag mig veta att svenska medier både vill vara och anser sig stå friare än så.

I Världskongressens deklaration sommaren 1996 står följande: "Ge hög prioritet till åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn och anslå tillräckliga resurser för detta ändamål." Till en början såg det också ut som om frågan skulle få hög prioritet i Sverige, till och med väldigt hög. Prioriteten verkar ha tonats ned. Detta tillsammans med avsaknaden av förslag till åtgärder, som då de finns inte får kosta något, gör att jag måste betrakta regeringens handlingsplan som ett tunt dokument.

Louise Sylwander
Barnombudsman