”Utsatta barn får ständigt sina rättigheter åsidosatta”

Svensk lag misstror barn. Sverige har förbundit sig att förverkliga FN:s konvention om barnens rättigheter. I höst rapporterar regeringen till FN hur Sverige lever upp till sina åtaganden. I dag lämnar Barnombudsmannen över sin bedömning: Sverige uppfyller inte de krav som barnkonventionen ställer. Det gäller utsatta barns rätt att komma till tals och barns rätt att få sin sak prövad och ges upprättelse vid allvarliga missförhållanden. Därför bör barnkonventionen göras till svensk lag, skriver Fredrik Malmberg.

DN Debatt den 23 februari 2012

Som ett av de första länderna förband sig Sverige att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter. I höst ska regeringen rapportera till FN:s barnrättskommitté i Genève om hur Sverige lever upp till våra åtaganden. I dag överlämnar Barnombudsmannen vår bedömning till regeringen.

Sverige är ett välfärdsland och i jämförelse med de allra flesta länder har barn generellt goda uppväxtvillkor. Det innebär inte att det saknas utmaningar. Materiell välfärd och sociala reformer är inte automatiskt samma sak som fullgott skydd mot kränkningar av mänskliga rättigheter.

Barnombudsmannen har de senaste åren systematiskt lyssnat på barn i utsatta situationer. Vi har organiserat expertgrupper med barn som upplevt våld eller övergrepp, varit omhändertagna av samhället eller upplevt utanförskap. Vi har besökt barn på de statliga särskilda ungdomshemmen, i transitboenden för ensamkommande asylsökande, i hem för vård eller boende och i häkten.

Den sammantagna bild som tecknas är att Sverige inte uppfyller de krav barnkonventionen ställer. Barn i utsatta situationer får sina rättigheter åsidosatta i två fundamentala avseenden. Det handlar om barns rätt att komma till tals och barns rätt att kunna få sin sak prövad och ges upprättelse när rättigheter kränks.

”Man har ingen chans att säga någonting. Nej, man får inte prata själv, de pratar bara med mina låtsasföräldrar”. Så upplevde Sabina sociala myndigheter när hon ville berätta om missförhållanden.

Där barnkonventionen speglar en syn på barnet som en person med egna rättigheter att få information och att få komma till tals präglas förarbeten till svensk lagstiftning och även lagstiftningen i sig ofta av en misstro till barnets förmåga att ha egna åsikter.

Artikel 12 i barnkonventionen anger att varje barn som är i stånd att bilda egna åsikter fritt ska få uttrycka dessa i alla frågor som rör honom eller henne. I den svenska lagstiftningen uttrycks det i stället ofta genom att barnets inställning ska klarläggas om det inte är olämpligt.

Detta olämplighetsrekvisit har ingen motsvarighet i barnkonventionen. Ett exempel på en begränsning finns i socialtjänstlagen som innebär att barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det. I stället för att som FN:s barnrättskommitté ha fokus på att skydda barnet när det kommer till tals har svensk lagstiftning fokus på att skydda barnet från att komma till tals. Men frågan är vem man egentligen skyddar om makthavare förses med kryphål som begränsar barnets rätt att komma till tals?

I våra senaste årsrapporter har Barnombudsmannen återgett hur barn i utsatta situationer vittnar om att de inte vet om sina rättigheter och att de tycker sig ha små möjligheter att komma till tals i frågor som är oerhört viktiga för dem. Särskilt allvarligt är att myndigheter som ska utgöra ett viktigt skydd i regel är okända eller otillgängliga för barn. Det gäller socialtjänsten men även tillsynsmyndigheter och domstolar.

Sverige brister också i att ge barn möjlighet att få sin sak prövad och få upprättelse när den som kränker är staten.

”Jag satt isolerad sju gånger på två månader när jag kom hit. Efter 24 timmar kan de ta ut dig i fem minuter, sen åker du in igen.” Det berättade ett barn för oss i samband med att vi besökte de statliga särskilda ungdomshemmen 2009. Inledningsvis möttes de barn som hade berättat om rättsövergrepp med stark misstro. Flera av barnen beskrev en känsla av att vara totalt utlämnad och rättslös: ”Här sitter jag inlåst. Det skulle kunna hända vad som helst och jag kan inte ringa polisen”, berättade en flicka att hon tänkte.

Barnombudsmannen granskade 450 beslut om isoleringar (avskiljningar). Dokumentationen styrkte farhågorna om att avskiljning i flera fall hade använts rutinmässigt eller som bestraffning. Efter kritik från barnrättskommittén i Genève krävde regeringen åtgärder och i efterhand kunde Statens institutionsstyrelse (SiS) konstatera att allvarliga fel hade begåtts i den slutna ungdomsvården.

Sedan dess har SiS vidtagit en rad positiva åtgärder och i dag har den sammanlagda tid som barn isoleras halverats. Vår kritik kvarstår dock mot att inget av de barn saken gällde hördes, ingen har fått en ursäkt eller kompensation.

Under 2010 träffade vi drygt 100 barn och unga placerade i familjehem eller hem för vård eller boende (HVB). Många berättade om betydelsen av att få skydd och omhändertagande men det fanns också berättelser om missförhållanden: ”Jag mår dåligt. Försöker be om hjälp men ingen hör… Så fort jag gör fel blir jag bestraffad i stället för att få hjälp.”

Flera av barnen berättar om att de vid den första kontakten med HVB får skriva på ett kontrakt som innebär att de avsäger sig flera av sina mänskliga rättigheter. Många vittnade också om bestraffningssystem som bryter ned och som kan leda till att man inte får träffa sina föräldrar eller syskon.

De ansvariga för att skydda barnen saknar rutiner. Den enkät Barnombudsmannen skickade till samtliga socialnämndsordförande visade att bara var femte socialnämnd hade antagit direktiv kring hur socialtjänsten ska agera vid missförhållanden i ett familjehem eller HVB. Historiskt får barnhemsbarnen upprättelse, men i nutid kan placerade barn varken få upprättelse eller kompensation när det offentliga sviker.

Barnrättskommittén har krävt av Sverige att konventionen formellt erkänns som lag. Den bedömning som Barnombudsmannen i dag överlämnar till regeringen ligger i linje med detta:

• Barnkonventionen bör göras till svensk lag (inkorporeras). Det tydliggör barnets roll som rättssubjekt med egna, specifika rättigheter och säkerställer att de krav konventionen ställer får genomslag på alla nivåer i det svenska samhället. En inkorporering har också betydelse vid en konflikt mellan en lag och barnkonventionen. I sådana fall ska konventionens bestämmelse ges företräde.

• Barn i utsatta situationer måste ha reell möjlighet att få sin sak prövad och få upprättelse vid allvarliga missförhållanden. Barnrättskommittén understryker att om rättigheter ska ha någon innebörd måste det finnas effektiva rättsmedel för upprättelse.

I december 2011 antog FN:s generalförsamling ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen om inrättandet av en internationell klagomekanism. Det skärper kraven på att barnkonventionen ska bli verklighet i barns vardag.

Nästa vecka signerar flera länder protokollet i samband med en ceremoni i Genève. Barn som bor i länder som ratificerar protokollet kan ges möjlighet att få sin sak prövad inför barnrättskommittén. Det gäller i fall där barnen inte kan få sin sak prövad på nationell nivå. Det är min förhoppning att Sverige ansluter sig och på så sätt stärker skyddet för barn.

Fredrik Malmberg,
Barnombudsman