Var fjärde mobbas i lågstadiet

En ny undersökning bland elever i årskurs fyra visar att 15 procent känner sig mobbade. Än fler, 23 procent, sade sig ha varit utsatta för mobbning under lågstadietiden.

Publicerad på DN-debatt 1998-01-25

Undersökningen visar också att problemen med mobbning är värre på landsbygden än i storstäderna. Invandrarbarn både mobbar och mobbas mer än snittet. En tredjedel av mobbningsfallen upptäcks aldrig av lärarna. Lärarna missar också en fjärdedel av den mobbning som sker mot de elever som är utsatta minst en gång i veckan. Det visar en ny undersökning som presenteras av barnombudsmannen Louise Sylwander.

"I min skola sa de att jag var överkänslig när jag blev mobbad. I fyra år höll det på."
Sofia 13 år.

Så skriver Sofia, ett av cirka 100 000 barn som mobbas varje år, i ett brev till Barnombudsmannen. Trots att alla med ansvar för skolfrågor talar sig varma för att på olika sätt motverka mobbningen så har den inte minskat sedan 80-talet. 15 procent av eleverna i årskurs 4 uppger, i en rapport som Barnombudsmannen (BO) publicerar inom kort, att de mobbades under förra läsåret.

En av förklaringarna till resultaten i rapporten, som är den första rikstäckande undersökningen där elever i just årskurs 4 själva tillfrågas direkt om sin vardag, är att lärarna inte upptäcker när barn i deras klass mobbas.

Totalt 15 procent i årskurs 4 svarar att de mobbats under läsåret. 11 procent uppger att de mobbades en eller ett par gånger om året. En tredjedel av denna mobbning upptäcks inte av lärarna.
Ytterligare 4 procent av eleverna svarar att de mobbas så ofta som minst en gång i veckan. En fjärdedel av denna mobbning upptäcks inte heller av lärarna.
För barn med utländsk bakgrund ligger andelen mobbade något högre än för andra barn. Barn med utländsk bakgrund är samtidigt oftare med och mobbar andra.
Det är en lika stor andel flickor som pojkar som anger att de blivit utsatta för mobbning, men det är fler pojkar (10 procent) än flickor (4 procent) som uppger att de varit med och mobbat under förra läsåret.

Denna bild, att lärarna inte ser mobbningen när det skulle behövas, stämmer med den bild vi på BO fick hösten 1995 i brevkampanjen "Dialog med unga" då drygt 6.000 13-åringar skrev till BO om mobbning. Ungdomarna var kritiska till den brist på engagemang som de tyckte sig se hos de vuxna i skolan och uppmanade dem att ta sitt ansvar för att förebygga och motverka mobbning i alla former.
BO:s undersökning visade visserligen att många vuxna i skolan blundade för problemen. Men, och det här är betydelsefullt, de vågar i högre grad engagera sig och agera i konkreta situationer om de får möjlighet till utbildning kring de här frågorna. BO:s återkommande krav om utbildning om mobbning under lärarutbildningen förblir därför aktuellt. Vi kan inte lagstifta om engagemang, men vi kan förbättra utbildningen så att mobbning upptäcks och förebyggs tidigare. Utbildning om mobbning måste bli en obligatorisk del av lärarutbildningen. Även om en översyn pågår av utbildningen så är obligatorisk kunskap i mobbningsfrågor ännu inte verklighet.

BO:s rapport till regeringen "Blunda inte för mobbningen", som presenterades i april förra året, visar bland annat att kunskap mobbning inte hade någon uttalad plats i kursplanerna på någon av elva tillfrågade högskolor där lärare och fritidspedagoger utbildas. Inte heller hade någon av högskolorna något formulerat mål för undervisning om mobbning i de övergripande kursplanerna. Lika viktigt är det naturligtvis att lärarna som är ute i arbetslivet fortbildas på området.

En annan faktor som kan förklara att mobbningen inte minskar är att, som BO och nu även Skolverket i nyhetsrapporteringen pekat på, alltför många skolor saknar handlingsplan mot mobbning. Var femte skola hade vårterminen 1998 fortfarande inte en handlingsplan mot mobbning trots att intentionerna i Skollagen innebär att en sådan skall finnas på varje skola.

BO:s undersökning om fjärdeklassarna bekräftar tidigare forskning om att skolans storlek inte har någon avgörande betydelse för mobbningens omfattning. Problemen visar sig också vara större på landsbygden än i storstäderna. Den senaste tidens nyhetsrapporter om mobbning och annat våld i skolorna, från till exempel Eslöv, Falkenberg, Ljungby, Vindeln och Växjö stödjer den bilden. En avgörande faktor är de vuxnas engagemang och kompetens.

Undersökningen, som gjordes under våren 1997 bland elever i årskurs 4, alltså 10-11 åringar, visar också att 23 procent av 10-åringarna mobbades även då de gick i årskurserna 1 till 3. Av dem som sade att de mobbats under de tre första skolåren uppgav 8 procent att det hände minst en gång i veckan och 15 procent att det skedde en eller flera gånger under läsåret.

Risken för att bli utsatt för mobbning ökar när elever flyttar och byter skola. Av de fjärdeklassare som bytte skola efter att har flyttat under läsåret blev 7 procent mobbade minst en gång i veckan. Ytterligare 14 procent, av dem som bytt skola efter att ha flyttat, uppgav att de mobbats en eller ett par gånger om året.

Även om Skollagen har förstärkts och förtydligats sedan nyår i linje med tidigare förslag från BO, så har statsmakterna inte gjort allt de kunnat när lagen ändrades. Ett viktigt led saknas i den nya Skollagen; en skyldighet för skolpersonalen att rapportera till rektor vid våld- och mobbningssituationer. Jag upprepar därför mitt krav om att en sådan rapporteringsskyldighet bör införas i Skollagen så att det personliga ansvaret för alla vuxna inom skolan ytterligare betonas. Arbetet med att förebygga och förhindra mobbning kan därigenom utvecklas ytterligare. Skärpningen av lagstiftningen är dock en viktig signal från samhället som nu måste fångas upp. Alla vuxna i skolan måste, i handling, ta tag i problemen utifrån sitt nya ansvar. Det gäller att våga se problemen! Att erkänna dem!

I den nya läroplanen aviseras dessutom att rektorernas övergripande ansvar skall förtydligas när det gäller att förebygga mobbning. Vi tror att det blir en viktig förbättring, när det finns en klar och tydlig formulering om vem som har ansvaret.

Men hur ser det ut i kommunerna? Finns det en gemensam syn i kommunerna över hur man vill arbeta mot mobbning? Har alla skolor till exempel liknande rutiner för polisanmälningar? Med andra ord; hur ser den övergripande ansvarsfrågan ut i praktiken?

Skolverket visade i en studie i höstas, som tycks gått medierna förbi, att vare sig förvaltningschefer eller rektorer i kommunerna tar fullt ansvar för att förebygga och motverka mobbning. I 47 undersökta kommuner visade det sig att endast 30 procent av rektorerna tar mobbningsproblemen på allvar och anser sig engagerade i dessa. 40 procent av förvaltningscheferna känner inte till om kommunens skolor har ett handlingsprogram eller hur skolorna arbetar kring de här frågorna. Skolverkets resultat ligger väl i linje med BO:s egen kommunstudie från 1995. Då hade 52 procent av kommunerna inte undersökt mobbningens omfattning och endast en fjärdedel av skolplanerna innehöll mål när det gäller mobbning. Detta är ytterligare en orsak till att mobbningen inte minskar, den är inte en prioriterad fråga vare sig för kommunerna eller rektorerna vid de enskilda skolorna.

Det finns inga säkra siffror som säger att mobbningen ökar i Sverige. Men det är ett tillräckligt allvarligt problem att mobbningen inte minskar utan tycks vara i det närmaste konstant, sedan i början av 1980, trots all debatt och trots alla insatser.

Att inte bli utsatt för mobbning är en rättighet för varje ung människa. Mobbningen kränker inte bara de cirka 100 000 barn som mobbas varje år. Den är också en kränkning av grundläggande värderingar i samhället. Mobbning är inte enbart ett problem för skolan utan måste ses i ett större perspektiv då samhället har ett ovillkorligt ansvar för att barn och unga skyddas mot övergrepp.

Med den nya lagstiftningen som bas har skolan, om den är beredd att ta det, fått ett större ansvar än på mycket länge för att arbeta mot mobbning. Ett arbete som kan resultera i att antalet barn och unga som kränks av någon form av mobbning verkligen kan minska. En förutsättning för att skolorna skall kunna ta detta ansvar är fler vuxna, inte enbart lärare, i skolan. Vuxna som inte blundar för mobbningen. Vuxna som är beredda att arbeta med dessa frågor tillsammans med barnen och ungdomarna

Men om ingen tar lagens möjligheter på allvar löper vi en betydande risk att återigen tvingas konstatera om några år att mobbningen inte har minskat. Att den nya Skollagen och alla vackra ord i debatten inte fick någon effekt.

Louise Sylwander
Barnombudsman