Vården sviker de misshandlade barnen

Bristfällig kunskap hos vårdpersonal i kombination med otydliga rutiner kan innebära att ett våldsutsatt barn skickas hem utan vidare åtgärder, i värsta fall med dödliga konsekvenser. En rad åtgärder måste vidtas för att säkerställa att personal i vården får kunskap om hur de kan upptäcka barn som far illa. Det skriver barnombudsmannen Fredrik Malmberg tillsammans med en rad läkare och specialister.

Sverige har förbjudit barnaga och färre barn utsätts för våld i hemmet nu jämfört med för 30 år sedan. Det är viktiga framsteg, men mycket återstår. Våld mot barn är fortfarande ett av de allvarligaste hoten mot barns liv, hälsa och utveckling i Sverige.

Misshandlade barn kommer till hälso- och sjukvården med problem som är direkt eller indirekt relaterade till övergrepp. Det kan handla om buksmärtor, bristande längd- och viktutveckling, frakturer, kramper, blåmärken, sårskador, huvudvärk, sömnsvårigheter och nedstämdhet. För att förstå de bakomliggande orsakerna till barnens besvär krävs kunskap om barnmisshandelns uttryck och konsekvenser.

Bristfällig kunskap hos personalen i kombination med otydliga rutiner kan innebära att ett våldsutsatt barn skickas hem utan vidare åtgärder, i värsta fall med dödliga konsekvenser. Under 2010 har flera kartläggningar genomförts i syfte att undersöka vårdens förmåga att se och agera till skydd för våldsutsatta barn. Dessa kartläggningar visar att hälso- och sjukvården saknar den kompetens och de rutiner som krävs för att efterleva lagstiftningens krav om att vårdpersonal ska anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa.

Varje år dödas i genomsnitt fem barn i åldern 0-14 år i Sverige. Ännu fler barn får livslånga funktionshinder som en följd av brutalt våld. Den statliga utredningen om barnmisshandel från 2001 visade att en halv procent av barnen i varje årskull utsätts för grov, upprepad misshandel. Det motsvarar 3000 barn i åldern 0–6 år. En nationell kartläggning om våld mot barn som Allmänna barnhuset och Karlstads universitet utfört visade att 15 procent av samtliga elever i deras elevundersökning blivit slagna av sina föräldrar eller någon annan vuxen i hemmet.

Barn berättar sällan själva om det de utsätts för. I en studie från Linköpings universitet och Landstinget i Sörmland omfattande 8500 barn uppgav vart sjunde barn sig vara utsatt för våld av föräldrar eller vårdnadshavare. Men bara knappt en tiondel av dessa barn uppgav att de pratat med någon utomstående vuxen om våldet.

En akademisk avhandling som presenterades den 17 december vid Astrid Lindgrens barnsjukhus har granskat journalerna för barn som fått diagnosen fysisk misshandel eller blivit utsatta för sexuella övergrepp. Av de barn som sjukvården har gett diagnosen fysisk misshandel fanns bara anteckningar om anmälan till socialtjänsten i hälften av fallen. Ännu färre – 22 procent – hade anmälts till polisen. För barn som fått diagnosen sexuella övergrepp var motsvarande siffror 62 och 50 procent. Barnen har alltså fått en diagnos bekräftad, ändå har i många fall ingen anmälan gjorts.

Avhandlingens dystra resultat tycks vara en del av ett större mönster. En nationell enkätundersökning bland samtliga utbildningschefer för blivande barnläkare som publicerades i Läkartidningen i år visar att endast en fjärdedel av landets blivande barnläkare har fått utbildning om misshandel och vanvård av barn. På de sex största klinikerna, där hälften av alla barnläkare utbildas, har knappt en av sex ST-läkare fått sådan utbildning. Bland nyblivna barnläkare var motsvarande andel en tredjedel. Utbildningscheferna var eniga om att det finns ett omfattande behov av mer utbildning på området.

Tandvården är en annan viktig del av barnens skyddsnät. Tandläkare har goda förutsättningar att upptäcka barn som utsätts för våld eftersom alla barn kallas regelbundet till tandvårdsbesök och mer än hälften av alla misshandelsskador på barn visar sig i mun-, huvud- och halsregionen.

Barnombudsmannen har nyligen kartlagt hur utsatta barn uppmärksammas i folktandvården. Enkäten har besvarats av 95 procent av samtliga kliniker. Kartläggningen visar på stora skillnader mellan olika landsting avseende hur många kliniker som gjort orosanmälningar till socialtjänsten. Klinikerna kontaktar endast undantagsvis socialtjänsten när ett barn trots upprepade kallelser uteblir helt från tandvårdsbesök. En majoritet av klinikcheferna bedömer att deras personal har behov av ytterligare stöd för att kunna agera när de möter barn som de misstänker har blivit utsatta för våld och övergrepp, omsorgssvikt eller dental försummelse.

Sverige har förbundit sig att genomföra FNs konvention om barnets rättigheter. Enligt artikel 19 i barnkonventionen är vi skyldiga att vidta ”...åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barn mot alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada eller övergrepp …” Kartläggningarna visar att vi inte lever upp till de krav barnkonventionen ställer.

Nu krävs en rad åtgärder för att säkerställa att personal i vården får kunskap om hur de kan upptäcka barn som far illa. Personalen måste också veta hur de ska agera.

• Regeringen bör i högskoleförordningen införa bestämmelser om att ovanstående krävs av studenten för läkar-, tandläkar- och sjuksköterskeexamen.

• Socialstyrelsen bör meddela föreskrifter om att det av läkaren och tandläkaren krävs god kännedom om ovanstående för att uppnå specialistkompetens inom pediatrik och pedodonti.

• Landstingen måste säkerställa att vårdpersonal och tandvårdspersonal deltar i obligatorisk fortbildning om hur man upptäcker barn som far illa och de krav anmälningsplikten ställer.

• Chefer inom vården och tandvården ska säkerställa att personalen har kännedom om vilka rutiner som gäller vid misstanke om att barn far illa.

• Landstingen bör få i uppdrag att föra statistik, följa upp och rapportera till Socialstyrelsen hur många anmälningar som görs av vården och tandvården angående misstanke om att barn far illa.

Barnkonventionen förpliktigar. Barn som far illa är beroende av att professionella i vården har förmåga att se och agera.

FREDRIK MALMBERG
barnombudsman

MARGARETA BLENNOW
barnhälsovårdsöverläkare, Södersjukhuset

GÖRAN DAHLLÖF
professor i Pedodonti, Karolinska Institutet

OLOF FLODMARK
professor i barnneuroradiologi, Karolinska Institutet

STAFFAN JANSSON
professor/barnläkare, Karlstads och Örebro universitet

THERESE JONSSON
leg tandläkare, Karolinska Institutet

GUNILLA KLINGBERG
ordförande Sveriges Tandläkarförbund

MARIE KÖHLER
barnhälsovårdsöverläkare, Region Skåne

ANNA-CARIN MAGNUSSON
specialistsjuksköterska, Barnskyddsteamet, Karolinska US

THOMAS MÅRTENSSON
barnläkare, Karolinska US, Huddinge

GABRIEL OTTERMAN
barnläkare Astrid Lindgrens Barnsjukhus

KRISTINA PALM
barntandläkare, Jämtlands läns landsting

BJÖRN TINGBERG
medicine doktor, specialistsjuksköterska, barnskyddsteamet, Karolinska US

CHRISTER ULLBRO
ordförande i Svenska Pedodontiföreningen, klinikchef