”Största lärdomen att lyssna aktivt”

Jessica Olsson om arbetet med särskilda ungdomshem

Jessica Olsson är jurist hos Barnombudsmannen. Det var under en praktikperiod 2005 som hennes intresse för frågor som rör barns rättigheter väcktes på allvar. Efter att ha suttit ting vid Södertörns tingsrätt kom hon tillbaka till myndigheten förra våren.

Jessica är en av dem som besökt fyra särskilda ungdomshem för att samtala med barn och unga och dokumentera deras berättelser för Barnombudsmannens årsrapportering 2010.

Tillsammans med en erfaren socionom har hon intervjuat 35 ungdomar. Genom samtalen har hon lärt sig otroligt mycket – framför allt hur man lyssnar aktivt.
 
– Det har varit en intressant och spännande resa både yrkesmässigt och som person. Jag har breddat mig som jurist och även utvecklats som människa, säger Jessica.
 
Besöken på Brättegården, Bärby ungdomshem, Folåsa behandlingshem och Långanässkolan var Jessicas första kontakt med särskilda ungdomshem förutom enstaka studiebesök, och hon medger att det var nervöst innan.

– Vi visste inget om ungdomarnas bakgrund. En del kändes vilsna. Samtidigt utstrålade många mycket styrka och en livserfarenhet som många vuxna inte har – och kanske aldrig får, berättar Jessica som önskar att samhället i större utsträckning såg kraften hos ungdomarna och potentialen i dem.

Besöken sträckte sig över tre dagar. Det var viktigt att skapa en god relation till ungdomshemmen. Ge dem chansen att berätta om sin verksamhet och förklara syftet med Barnombudsmannens besök.

Det första mötet med ungdomarna skedde i regel i skolan. Som en del i undervisningen berättade Jessica och hennes kollega om Barnombudsmannens uppdrag och om barnkonventionen.

– Personalen var väldigt välkomnande och öppen trots att det ibland fanns en viss skepsis, vilket jag har förståelse för, säger Jessica.

Dag två satte intervjuerna igång. Alla som ville var välkomna och ungdomarna valde själva hur länge de pratade. Vissa ville bara prata om en sak, andra svarade på det förberedda frågebatteriet.

Ungdomarna befann sig både på akut- och utredningsavdelningar och behandlingsavdelningar.

Varje individ var unik. Någon var sprudlande glad och satt och hoppade i stolen för att han eller hon hade så mycket att berätta, medan någon annan var mycket social och en tredje ångestfylld. Vissa hade lätt för att uttrycka sig, andra svårt.

– Vi visste aldrig när dörren öppnades vem vi skulle möta. Det gällde att vara öppen och visa att nu har du vår totala uppmärksamhet, berättar Jessica.

Det hon bär med sig efter alla dessa möten är att så många ungdomar känner sig otrygga på hemmet.

– Samhället tar på sig ett stort ansvar när man omhändertar barn. Då ska ungdomshemmet ge barnet den trygghet som han eller hon inte har hemma, menar Jessica.