Tandvårdens ansvar för barn uppmärksammas

Barnombudsmannens rapport "Tandvården och barn som far illa" följs upp av en analyserande artikel och i veckan är Barnombudsmannen på plats i Vilnius för att berätta om rapporten.

Barnombudsmannens arbete kring tandvårdens roll i att upptäcka barn som far illa har uppmärksammats utanför Sveriges gränser.  I veckan är Barnombudsmannen inbjuden till en konferens i Vilnius Litauen, för att berätta mer om rapporten.

Frågan om tandvårdens ansvar för barn som far illa diskuterades för första gången när de nordiska barnombudsmännen träffades 2009. Tandläkarna träffar regelbundet de flesta barn från tre års ålder och är därför en viktig yrkesgrupp när det handlar om att upptäcka våld och övergrepp. Tandläkare kan dessutom fånga upp barn som  uteblir från bokade vårdtider.

Barnombudsmannen gjorde en unik nationell kartläggning av hela Sveriges folktandvård genom en enkätundersökning som under 2010 skickades till alla klinikchefer och som resulterade i viktiga kunskaper.

 Undersökningen visade att anmälningsbenägenheten varit låg inom tandvården av olika orsaker. Tandvården anmäler sällan misstänkta fall till socialtjänsten trots sin anmälningsplikt. Många tandläkare upplever att de saknar den kunskap som krävs för att identifiera att ett barn har utsatts för våld.

Therese Kvist, doktorand från Karolinska institutet, har gjort vidare bearbetningar av Barnombudsmannens insamlade datamaterial och skrivit en fördjupande artikel. Hennes slutsatser bekräftar Barnombudsmannens resultat och rekommendationer. Tandvårdskliniker är mer benägna att anmäla misstanke om barn som far illa till socialtjänsten när de har riktlinjer för detta.

– Det finns kopplingar mellan tydliga riktlinjer och antalet anmälningar. Det är positivt att se att riktlinjer faktiskt leder till att man oftare anmäler, att det verkligen gör skillnad, säger Therese Kvist.

Therese Kvist berättar att man i analysen också kan se andra anledningar förutom osäkerhet kring rutiner som vanliga orsaker.

– Orsaker kring en diagnos och svårigheten i var gränsen går från misstanke till en skyldighet att anmäla kan också vara anledningar till varför man inte anmäler.