Barnombudsmannen vill ha lokala barnahus för barn som misstänks för brott

Sociala insatsgrupper för unga kriminella har beskrivits som den största satsningen mot ungdomsbrottslighet någonsin. Men vad säger ungdomarna själva om insatsen?

Skateboard

För några år sedan konstaterades att omkring 5 000 barn och ungdomar i Sverige riskerar att rekryteras till kriminella nätverk. Det ledde till att Rikspolisstyrelsen 2011 fick i uppdrag att starta pilotverksamhet med sociala insatsgrupper runt om i landet.  Utvecklingen skulle motverkas genom ett ökat förebyggande samarbete mellan myndigheter som socialtjänst, polis och skola.

När projektet utvärderades 2014 hade 254 barn och ungdomar medverkat och sociala insatsgrupper etablerats på ett 40-tal orter. Men ungdomarnas röster saknades i utvärderingen.

Barnombudsmannen har under våren träffat 11 ungdomar mellan 16-23 år för att få deras perspektiv på att vara med i en social insatsgrupp. De har berättat vad som fungerar bra och vad som kan bli bättre.

Det är tydligt att ungdomarna inte riktigt förstår hur sociala insatsgrupper fungerar. Många ger uttryck för att de inte vet vad insatsen går ut på och hur länge den ska pågå. En bidragande orsak kan vara att inte heller de myndigheter som samverkar i sociala insatsgrupper verkar ha en samstämmig bild av verksamheten och syftet med arbetet.

Formen för de sociala insatsgrupperna varierar från ort till ort. En del träffas varje vecka, andra bara en gång i månaden. Vilka aktörer som är med varierar också. Ofta handlar det om socialtjänsten, polisen och arbetsförmedlingen. Samtidigt nämner ungdomarna att det vore bra att ha med andra aktörer, exempelvis Kronofogden om man har skulder.

Skillnader i stöd
Även stödet ungdomarna får skiljer sig åt. En del – men inte alla – upplever att de får stöd att bryta med sin kriminalitet. Vissa får praktisk hjälp och är nöjda med det. Till exempel för att ta sig upp på morgonen och gå till sin praktikplats.

Ungdomarna berättar hur viktigt de vuxnas bemötande är för att insatsen ska fungera. Det behövs ”personer som inte ger upp”. Många av ungdomarna har dåliga erfarenheter av vuxenvärlden och låg tilltro till myndigheter.

Så här säger en ungdom som vi har mött:
”Om man bara hör negativa saker om det man gör, då är det inte kul längre att försöka, för man känner sig bara misslyckad”.

Det behövs också kontinuitet i gruppen. Flera ungdomar lyfter fram sin kontaktperson som särskilt viktig för hur insatsen fungerar. Och hur sårbart det blir när en kontaktperson som ungdomen har förtroende för byts ut.

”Just att det var samma person hela tiden och att man utvecklar den här relationen betyder väldigt mycket.”

FN:s barnrättskommitté har tidigare uppmanat Sverige att utveckla ett barnanpassat rättssystem för barn som frihetsberövas på grund av misstanke om brott.

Barnombudsman Fredrik Malmberg vill nu att regeringen tar fasta på de positiva erfarenheterna av myndighetssamverkan och utvecklar de sociala insatsgrupperna. En permanent struktur med bredare verksamhet skulle göra det möjligt att nå fler barn och unga.  

- Jag vill se lokala ”barnahus” där alla viktiga aktörer samarbetar om utredning, påföljds- och stödinsatser som rör barn under 18 år som misstänks för brott. Inget barn ska lämnas utan insatser, säger han.

Här kan du ta del av rapporten