”Enda sättet att få pengar är att antingen sälja sex eller begå brott”

Christian Frödén är gruppchef för Ensamkommandegruppen inom gränspolisen. Han arbetar uppsökande i Stockholms riskmiljöer gentemot ensamkommande unga och har uppgiften att efter 18-årsdag och avslag på asylansökan ta personen som ska avvisas i förvar.

En illustration som visar ett barn som utsätts för människohandel

Christian Frödén och hans kollegor söker upp ungdomarna där de vet att de hänger, oftast i Stockholm city. De genomför identifieringar, kroppsvisitationer, kollar narkotikastatus och om de är efterlysta.
–  Ungefär en tredjedel av de vi träffar är efterlysta för brott eller avvikna eller lever som försvunna. De som avviker absolut mest är den nordafrikanska gruppen, säger han.

Varför lämnar de sina boenden?
–  Det kan vara att man vantrivs eller att boendet ligger otillgängligt till. De vill vara i storstan nära sina vänner. En del har en kriminell agenda och de kan ha ett försörjaransvar gentemot familj i hemlandet. Försörjaransvaret är rätt så tungt. Det finns också en oro att äldre personer har fångat in killarna. Vi träffade en 13-årig kille som stannade i två-tre veckor innan han drog från Sverige med sin kompis. Kompisen sa att de ’bara måste åka och fixa en sak nere i Europa’. Sedan kom de aldrig tillbaka. Vi såg äldre personer med den här lille killen. Vad hade de för makt? Vad hade killen för uppdrag?

Christian Frödén skrev sin första anmälan om människohandel våren 2014:
– En ungdom hade blivit uppsökt av ett kriminellt nätverk med kravet: ’nu är det dags att du börjar jobba för oss igen, som du gjorde nere i Europa’. Där hade han sysslat med att bära stora mängder narkotika. 

Den nordafrikanska gruppen och den afghanska gruppen har olika förutsättningar, både sett till chans att få stanna och motiv att vara här. Kan du jämföra dem?
–  Den nordafrikanska gruppen har migrerat från land till land genom Europa och till slut hamnat i Sverige. De är gatusmarta på ett sätt som afghanerna absolut inte är – det är en stor skillnad. De har en helt annan erfarenhet av resande. De afghanska killarna är extremt välmotiverade och lär sig svenska väldigt snabbt. För dem är det ofta ett familje- eller släktprojekt. Man har samlat ihop pengar till en smugglarresa, som det alltid är, och man ska lyckas här. Många kommer hit på hörsägen: att Sverige är så himla bra och att här kommer allt lösa sig. Nordafrikanerna och afghanerna delar drömmen om Europa och ett bättre liv här.

Hur skulle du beskriva deras situation när de är avvikna eller försvunna?
– Väldigt utsatt! De kan betala svart för ett rum hos någon kompis som har en träningslägenhet. De kan betala med sexuella tjänster eller kriminella handlingar. Enda sättet att få pengar är att antingen sälja sex eller begå brott: sälja narkotika eller stjäla.

Ser du ett mönster att de avviker gång på gång, som ett flyktbeteende?
– Ja, de är väldigt rörliga. Om vi i polisen är effektiva och kontrollerar de här killarna på en plats i staden så flyttar de till nästa plats. Blir det för jobbigt där tar de nästa stad. Sedan en sväng till Norge eller Tyskland. De är gränslösa rent geografiskt.

Hur mår de och vad behöver de när de kommer tillbaka?
– De behöver ofta pausa ett missbruk och få äta upp sig, de är ”skinn och ben” när de varit ute i gatusituation ett tag. De behöver få strukturer. Att bara dra runt är ett beroende i sig. De behöver nästan avprogrammeras från det. Gruppen är ju en trygghet som är svår att komma bort ifrån. Trots att det inom gruppen finns äldre kriminella som kan utsätta ungdomarna både sexuellt och för andra brottsliga ändamål. Familjen har man lämnat för länge sedan. Man kanske skäms för sin situation eller har en dålig relation till dem. Men gruppen på gatan har man kvar – den är det enda man har. Den är familjen.

18-årsdagen och avslag på asylansökan är kritiska moment för många. Hur märker du av det?
– Väldigt tydligt – ofta så drar de ju då. I den afghanska gruppen märks det tydligt för de har ingenstans att ta vä­gen, tycker de själva. De har inte erfarenheten av det egna resandet. De går in i en psykisk ohälsa och där finns nästan alltid drogerna med som en självmedicinering eller flykt. Vi har väldigt många killar som börjar använda tung narkotika i stor omfattning, knutet till en oerhört lång asylprocess och till 18-årsdagen. Så är det definitivt!
–  Det här kommer bli ännu mycket värre eftersom alla killarna inte har fått sina beslut ännu. Allt eftersom avslagen kommer så kommer vi se ännu mer utslagenhet bland de här killarna. Vi kommer få se överdoser med dödlig utgång framöver. Det är jag övertygad om.

Intervjun är hämtad från Barnombudsmannens rapport "Ensamkommande barn som försvinner" från 2017. Läs hela rapporten här.

Rapport: Ensamkommande barn som försvinner