”Vuxna i barnens närhet behöver ha mer kompetens kring kris och trauma”

Eva Harnesk är psykolog och ansvarig för Rädda Barnens stödlinje för nyanlända barn, unga och vuxna som har frågor som rör barn. Stödlinjen öppnade i november 2015 och finns på flera olika språk.

Illustrationen visar tre grå vuxna som talar ovanför huvudet på ett ensamkommande barn

Stödlinjen ingår i projektet ”Lyssna på mig” och är ett samarbete med Ensamkommandes förbund och finansieras av Arvsfonden. Den vanligaste orsaken till att barn och unga ringer till Rädda Barnens stödlinje är enligt Eva Harnesk för att prata om asylprocessen.
–  Den är inte riktigt begriplig för barnen och det är ju också en väldigt lång väntan på besked, säger hon.

Även boendeförhållandena är något barnen pratar mycket om. Det kan vara att de önskar bo någon annanstans, exempelvis närmare någon släkting, men barnen berättar också om rena missförhållanden på boendena:
– Det finns de som har en god man som bryr sig eller jättefin personal på boendet som de kan prata med, men tyvärr hör vi alldeles för mycket om personal som kan vara rasistiska eller till och med våldsamma. Ett helt oacceptabelt bemötande.

Psykisk ohälsa är också en grund för väldigt många samtal, berättar Eva Harnesk. Det kan handla om att barnen är uppgivna, har svårt att sova, är nedstämda och har tappat hoppet:
–  Vår stödlinje öppnade i november 2015 och då hade vi många samtal kring ”när får jag börja skola”, ”när får jag god man”, de ringde till oss för att få hjälp att komma igång med saker. Men nu är det mycket mer uppgivet: ”Spelar det någon roll om jag går till skolan, jag kommer i alla fall inte få stanna kvar” och ”Vad spelar det för roll att jag kan svenska om jag ändå ska tillbaka till Afghanistan”.

Vad säger ni till barnen då?
– För det första tror vi det är jätteviktigt att få prata om hur man mår och varför man mår så. Vi försöker hjälpa ungdomarna att sätta det i ett sammanhang, att det är en otrolig påfrestning att vänta. Det kan vara en ganska normal reaktion på en ganska onormal situation. Det kan hjälpa ungdomarna mycket att få dem att förstå att de inte är onormala. Vi försöker också hjälpa barnet i hur de ska hantera situationen, de kanske behöver mer information eller annat stöd. 

Är det någon av de som ringer till er som berättar att de funderat på att avvika från boendet, eller har gjort det och lever som försvunna?
– Ja, vi har framförallt haft ungdomar som avvikit på grund av boendet. För att det har varit bråk och konflikter och man har varit rädd för andra ungdomar. Men det har också varit att man stuckit för att personalen varit så otrevlig. Då har man bott hos kompisar eller drivit omkring en hel del. Vi har haft en del barn som sovit ute och där har vi arbetat med att försöka få dem att få kontakt med socialtjänsten igen. Vi har också pratat med flera som har funderat på att avvika om de inte får stanna i Sverige.

Några av de vi har pratat med uttrycker misstro mot myndigheter, är det något ni också upplever?
–  Ja. Det är ju någonting som också kan försvåra asylprocessen. Vi hade en pojke som var homosexuell och inte ville berätta det för Migrationsverket för att han var rädd att det skulle komma fram i Afghanistan. Vi försökte då förklara att det är viktigt att berätta för att få rätt bedömning av sina asylskäl. Det är många vuxna i rummet och de här barnen är inte riktigt vana vid att lita på vuxna och myndigheter. Det tror jag är en viktig kunskap, att de inte riktigt litar på myndigheter och att det kräver tid för att få förtroendet. Misstron ökar ju också när man får vänta länge på besked, placeras på dåliga boenden och tvingas flytta massa gånger.

Utifrån det barn berättar för er, vilka är de viktigaste förändringarna som ni anser måste ske för att säkerställa att barnets rättigheter uppfylls?
– Med bakgrund av det läge som är i Afghanistan just nu så ska man inte utvisa de ungdomarna förrän man vet mer tydligt att de har ett ordnat mottagande och att vi är säkra på att det är tryggt i hemlandet.
– Övergången som är från 17 år till 18 år måste vara mjukare och naturligare, man måste låta ungdomarna stanna i den kommun där de är placerade och där de går i skolan. Det är också en stor anledning till att de avviker. Man bor på ett boende som man bott på länge och lärt känna vänner och sen när man fyller 18 år så ska man helt plötsligt till ett vuxenboende någon annanstans i Sverige.
– Sedan anser vi att vuxna i barnens närhet behöver ha mer kunskap och kompetens kring kris och trauma, så att man bland annat förstår att det tar tid för de här ungdomarna att berätta om de svåra saker de gått igenom.

Intervjun är hämtad från Barnombudsmannens rapport "Ensamkommande barn som försvinner" från 2017. Läs hela rapporten här.

Rapport: Ensamkommande barn som försvinner