Barn som misstänks för brott nytt fördjupningstema

Barnkonventionen och andra internationella mänskliga rättighetsdokument har starka skrivningar om vilken roll rättsväsendet ska spela när barn misstänks för brott. Men hur upplever barn som misstänks för brott sina möten med rättsväsendet i Sverige?

Lever rättsväsendet upp till de krav barnkonventionen ställer? Eller kan mötet med rättsväsendet bidra till att istället stärka barnets kriminella identitet och utanförskap? Vad tänker ansvariga myndigheter om sitt arbete – på vilket sätt arbetar man annorlunda när det är barn under 18 år som är misstänkta för brott?

De senaste åren har Barnombudsmannen systematiskt lyssnat på barn och unga i utsatta situationer. Vi har i tre årsrapporter belyst barnets mänskliga rättigheter och efter dialog med barn identifierat utmaningar i den slutna ungdomsvården, den sociala barnavården och för barn och ungdomar som utsatts för våld eller övergrepp i nära relationer.

Barnen har berättat för oss om att vuxenvärlden i form av skola och sjukvård under lång tid missat att uppmärksamma att de farit illa. Barn har signalerat men vuxna med professionellt ansvar att se och agera har inte gjort det.

En återkommande fråga i våra diskussioner har varit: varför lyssnade man inte på mig när jag blev slagen? Varför hände det något först när jag mådde så dåligt att jag skadade mig själv och andra?

Skyddsnät som fallerar
När skyddsnät efter skyddsnät inte fångar upp ett barn i tid ökar risken att ett barn hamnar i konflikt med lagen. Om barnet är lite äldre men fortfarande under 18 år kan det vara samhällets sista möjlighet att genom ett tydligt och positivt ingripande ge barnet det stöd som krävs för att undvika att barnet i värsta fall fastnar i utanförskap och får en egen identitet som kriminell.

Barn och ungdomar under 18 år är inte vuxna och ska i rättsväsendet inte heller behandlas som vuxna. Internationell rätt innefattar många särskilda riktlinjer för hur rättsväsendet ska hantera ärenden som berör barn.

Barnets särskilda ställning i rättsprocessen motiveras på flera sätt. Barnrättskommittén (1) konstaterar exempelvis att barn skiljer sig från vuxna vad gäller fysisk och psykisk mognad och utveckling samt vad gäller emotionella och pedagogiska behov.

Sådana skillnader gör att barns brottslighet ska betraktas annorlunda än vuxnas. Principen om barnets bästa betyder att traditionella mål för rättskipning som bestraffning eller repressalier inte får förekomma, insatserna ska bidra till att vara rehabiliterande även från rättsväsendets sida.

Negativa konsekvenser
Barnrättskommittén (2)  lyfter också fram att frihetsberövande – under rättsprocessen – i sig har negativa konsekvenser för barnets utveckling samt kan allvarligt påverka barnets återanpassning till samhället negativt.

Det är mot bakgrund av detta som artikel 37(b) angående frihetsberövande (vare sig det gäller arrestering, häktande eller fängslande) alltid ska ses som en sista utväg och enbart användas för kortast möjligast tid så att barnets rätt till utveckling till fullo är respekterad och säkerställd.

Generellt kan alltså sägas att:

•         barnet ges en särskild (skyddad) position i rättsprocessen av hänsyn till barnets fysiska och psykiska status, då

•         barnets rehabilitering och återanpassning till samhället är det övergripande målet för rättsprocessen, samtidigt som

•         rättsprocessen i sig ses som potentiellt skadlig för barnets utveckling, varför

•         rättsprocessen bör hållas så kort som överhuvudtaget är möjligt och ske under sådana former som tar hänsyn till barnets rätt till utveckling

Under 2012 ska Barnombudsmannen lyssna på barn och unga som misstänks för brott. Vad tycker barnen och ungdomarna? Vad säger experterna? Och vad kommer vår fördjupade granskning av ansvariga myndigheter att visa?

I mars 2013 får regering och riksdag ta del av resultatet.

Fredrik Malmberg
barnombudsman

Noter
(1) General report, no 10:5
(2) Ibid

Texten ingår i Barnombudsmannens nyhetsbrev nr 4 2012