Stor skillnad mellan lag och verklighet för barn i samhällsvård

När de europeiska barnombudsmännen möttes ifjol i Strasbourg i Frankrike så berättade jag om vår årsrapport från 2010 om barn på de statliga särskilda ungdomshemmen.

Det väckte stor uppmärksamhet att barn i Sverige kan sättas i isolering i upp till 24 timmar och att barn och unga vittnat om att denna åtgärd inte alltid används i enlighet med lagstiftningen.

Diskussionen bidrog till att barn i samhällsvård blev huvudtema för det europeiska barnombudsmannamötet 2011.

Denna gång ägde årsmötet rum i Warszawa med fler barnombudsmän på plats än någonsin tidigare – vi välkomnade nya kollegor från Holland och Bosnien. Flera länder, bland annat Polen. Irland, Ungern och Georgien, presenterade erfarenheter från deras arbete med frågan om barn i samhällsvård.

I den diskussion som följde kunde gemensamma europeiska utmaningar urskiljas. Framförallt när det gäller de placerade barnens rätt att komma till tals och ställa krav på att få sina rättigheter förverkligade:

• Skillnad mellan lagstiftning och verklighet. Ofta finns ett regelverk som på papperet stämmer rätt väl överens med de intentioner som bland annat uttrycks i konventionen om barnets rättigheter. Men verkligheten ser inte sällan helt annorlunda ut. Barn kommer inte till tals, får inte påverka sina behandlingsplaner och omsorgen är inte anpassad till de behov barnet har.

• Barnets bästa ofta oklart. Det är ofta otydligt hur och av vem ”barnets bästa” har definierats även om det är just detta som är huvudmotivet till den insats barnet får. Ett omhändertagande och valet av insats ska alltid utgå från barnets bästa och barnets rättigheter. Ändå tycks det i flera länder ofta snarare vara föräldrarnas rättigheter som står i fokus. Barnet är sällan den huvudsakliga aktören – varken i dokumentation eller i handläggning.

• Barnet informeras inte om sina rättigheter. Barnet känner inte till sina rättigheter som omhändertagen och placerad och kan i än mindre grad ställa krav på att dessa rättigheter förverkligas.

• Barnet kommer inte till tals i tillsynen. Uppföljning och tillsyn av sociala barnavården involverar inte barnet. Och även när så är fallet sker uppföljningen ofta på ett sätt som inte inger den trygghet som krävs för att barnet ska berätta om eventuella missförhållanden.

I Sverige har vi lyft flera av ovanstående frågor i våra två senaste årsrapporter och vi har också presenterat flera förslag till regeringen på hur de placerade barnens rättigheter kan stärkas. Samma sak sker nu i flera andra europeiska länder, vilket är oerhört glädjande.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman

Texten ingår i Barnombudsmannens nyhetsbrev nr 5 2011