Barnfamiljerna hårdast drabbade under 90-talet

- Samhället borde lägga extra vikt vid att värna de offentliga verksamheter som har till uppgift att stödja barn och ungdom. På sikt skulle sannolikt ett bättre samhällsstöd också medföra lägre samhällskostnader och högre produktion och välfärd.

Det skriver ekonomen Bertil Edin i rapporten "Barn och ungdomars 1990-tal; en studie om samhällsstödet till barn och hur det påverkats av den ekonomiska krisen" som han gjort på uppdrag av Barnombudsmannen (BO).

Bertil Edin konstaterar att barnfamiljerna är de stora förlorarna under 90-talets första hälft. Levnadsstandarden för en familj sjunker avsevärt redan i och med att den skaffar barn. Det ekonomiska överskottet för ett par med normala inkomster minskade med cirka 4 500 kronor i månaden 1993-1997 när de fått två barn.

Ändrades boendeformen från att bo i lägenhet till i villa minskade det ekonomiska överskottet med ytterligare 1 000 kronor. Blev någon av föräldrarna dessutom arbetslös försvann i stort sett överskottet helt.

Den stora arbetslösheten genomsyrar strängt taget alla aspekter av samhället och även barnfamiljernas liv. Möjligheten att ha kommunal barnomsorg är ett exempel. 1995 hade 57 procent av alla barn i förskoleåldern tillgång till kommunal barnomsorg. För arbetslösa föräldrar var situationen avsevärt sämre. Endast 43 procent av barn till arbetslösa hade kommunal barnomsorg.

1990 var 19 000 föräldrar arbetslösa. 1995 hade situationen förändrats dramatiskt och antalet arbetslösa föräldrar stigit till 115 000. En ökning med drygt 500 procent. När arbetslösheten sköt i höjden ökade de offentliga utgifterna samtidigt som skatteintäkterna minskade. Många kommuner beskar därför möjligheten för barn till arbetslösa att få kommunal barnomsorg i försöken att sanera kommunernas finanser.

- Ökad arbetslöshet för barnhushåll, sänkta inkomster och minskade möjligheter att ha råd med dagis, kom på så sätt också att paras med regelförändringar som ytterligare begränsade tillgången till kommunal daghemsplats.

Att planera sin ekonomi var ingen lätt uppgift för en barnfamilj under den första halvan av 90-talet då till exempel det ekonomiska familjestödet förändrats minst 86 gånger. Merparten av förändringarna var försämringar.

Som exempel kan nämnas att ersättningsnivåerna och reglerna för föräldraförsäkringen förändrades vid fler än tio tillfällen.Flerbarnstillägget, som infördes 1982, avskaffades för nytillkomna barn från och med 1996. Bostadsbidraget justerades upp 1992, som ett led i skattereformen, men har senare skurits ned kraftigt. Vårdnadsbidraget hann både införas och avskaffas under perioden som Edin tar upp. Listan över till synes osammanhängande förändringar kan göras längre.

Ser man till de kontanta stöden (föräldraförsäkring, barnbidrag, studiebidrag, bidragsförskott, bostadsbidrag) till barnfamiljerna så har stödet minskat med 20 procent under 90-talets första fem år.

Nedskärningen av barnbidraget med 3,3 miljarder kronor är den till summan största enskilda posten. Relativt sätt har bidragsförskottet skurits ned mest, minus 49 procent, och nästan halverats.
Men den viktigaste faktorn som påverkar familjeekonomin, och därmed barnens villkor, är ändå föräldrarnas möjlighet till ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden, skriver Bertil Edin.
- Den rekordhöga arbetslösheten är därför den idag mest betydelsefulla faktorn, även för barns och ungdomars välfärd, skriver han och tillägger:
- Arbetslösheten har under 1990-talet slagit hårdare mot barnfamiljer än många andra grupper på arbetsmarknaden.

Även skolan skar ned sin verksamhet i den ekonomiska krisens spår. Mellan 1992 och 1995 sjönk kostnaderna i fasta priser för grundskoleverksamheten med i genomsnitt nio procent per elev. Och nedskärningarna skedde i stor utsträckning i de verksamheter som har till uppgift att att stödja och värna svaga elevgrupper, som elevvård, SYO-verksamhet och svenska 2 för dem som inte har svenska som modersmål.
- Risken för en ond cirkel är uppenbar. Dålig tillgång till barnomsorg ger inte bara de arbetslösa sämre chanser att söka jobb. Det riskerar också att skapa utanförskap för deras barn som får sämre möjligheter att umgås och utvecklas med jämnåriga kamrater.
- Utanförskapet riskerar att bli extra starkt när hushållsekonomin kanske inte förmår bära de fritidsaktiviteter och den standard som många andra barn har.

Bertil Edin förespråkar ett ökat stöd till de offentliga verksamheter som riktar sig till barn och ungdomar.
- De relativt stora stöden till barn och ungdomar, 167 miljarder kronor 1993, skall inte ses som ett uttryck för välgörenhet utan rationella och lönsamma investeringar i en framtida välfärd. Utbildning och andra stöd till barn är en grundläggande förutsättning för att kunna åstadkomma en hög välfärd, skriver Bertil Edin.