Våra förslag

1. Inrätta en barnlots i varje landsting/region. Det ska finnas en väg in i vårdkedjan för barn och unga som mår dåligt.

Flera av de barn vi har träffat beskriver svårigheter med att tidigt få hjälp för psykisk ohälsa. Trösklarna att ta sig över är höga. Barn berättar om en tystnad och ett stigma som gör det svårt att prata om psykisk ohälsa. Men också om vård som inte alltid är tillgänglig för barn. Vem som gör vad i vårdkedjan är också svårt att förstå ibland. Barn i behov av stöd och behandling berättar om hur de bollats mellan olika verksamheter inom kommun och landsting.

Många landsting har gjort stora ansträngningar för att korta köerna till bup. Det är bra, men barnens berättelser visar att hindren är många innan ett barn ens hamnar på en väntelista.

Barnombudsmannen föreslår därför att alla landsting/regioner säkerställer att det finns en lätt väg in för barn och unga som mår dåligt psykiskt. Det kan beskrivas som en barnlots, som ansvarar för att barn får tillgång till vård och stöd efter behov. Barnlotsen ska vara känd bland barn och unga, vara lätt tillgänglig för dem, ha förmåga att lyssna till barn och unga och följa upp att barn och unga får rätt stöd. Elevhälsan har också en viktig roll att spela för att tidigt möta barn och unga som har frågor om sin psykiska hälsa. Skolans huvudmän, kommuner eller friskolor, måste säkerställa att elevhälsan är tillgänglig på alla skolor och har ett arbetssätt som sänker trösklar för barn som behöver stöd och råd.

2. Följ upp självmord bland barn. Det behövs mer kunskap om hur skyddsnätet kan förbättras

Sedan början av 1990-talet har självmorden minskat i alla åldersgrupper, utom i den yngsta. Det är djupt oroande. Få länder inom EU visar en liknande utveckling. I Sverige saknas också en djupgående kunskap om situationen för de barn som fullbordar sina självmord. Ska vi förstå vad vuxenvärlden missar krävs samverkan och information från flera olika myndigheter. Idag är det inte möjligt eftersom myndigheter har sekretess gentemot varandra. De olika myndigheterna utreder för sig: skola, hälso- och sjukvård, socialtjänst, polis med flera instanser. Ingen ser helhetsbilden och alla riskerar därför att missa de brister i samverkan som kan ha varit avgörande när barnets desperata situation gått alla förbi.

Barnombudsmannen föreslår att regeringen utvidgar dödsfallsutredningarna enligt Lex Bobby till att omfatta barn som tar sitt eget liv. Enligt vår mening bör inte bara personer i myndighetsvärlden intervjuas, utan nyckelpersoner i den drabbade personens närhet bör också ges möjlighet att få komma tills tals. Utredningar av barns självmord skulle ge oss kunskap om vad det är vuxenvärlden missar. Luckor i samverkan kan täppas till och brister kan åtgärdas.

3. Lagstifta om barnets rätt till information och delaktighet i den psykiatriska vården. Utred hur barnets rätt till självbestämmande och integritet kan stärkas.

Barn med erfarenhet av psykisk ohälsa berättar hur viktigt det är att få information och att få bli delaktig i sin egen vård. Barn som inte fått information om vad vården går ut på, känt sig negligerade eller blivit dåligt bemötta beskriver hur de har tappat hoppet om att få hjälp. I en del fall har behandlingsinsatsen påverkats starkt negativt. Det finns också berättelser om hur vården kan brista i respekt för barnets behov av integritet, självbestämmande och skydd gentemot vårdnadshavare.

Lagstiftningen som styr den psykiatriska vården saknar skrivningar om barns specifika behov och rättigheter. Barnombudsmannen anser att det måste tydliggöras särskilt att barn har rätt till information, delaktighet och inflytande. Barn ska ges möjlighet att tala om sin situation utan att vårdnadshavare närvarar. Frågor som rör barnets självbestämmande, barnets rätt till
integritet och sekretess gentemot vårdnadshavare är viktiga men komplexa. Barnombudsmannen anser att det krävs en särskild utredning som granskar hur barnets rättigheter i dessa avseenden kan stärkas.

Barnombudsmannen föreslår också att landstingen utvecklar former för inflytande särskilt riktade mot barn och ungdomar.

4. Tvångsvård och tvångsåtgärder i psykiatrin måste skilja på barn och vuxna och utgå från ett barnrättsperspektiv.

Barn och unga med erfarenhet av tvångsvård och tvångsåtgärder berättar att de upplever situationen olika beroende på vilken information de får och hur delaktiga de får vara i vården. De lyfter också fram hur viktigt det är med personalens bemötande, inte minst när man som barn utsätts för tvångsåtgärder som att bli fastspänd med bälte. En del barn är kritiska mot att de har blivit utsatta för ett stort antal tvångsåtgärder och tycker det sker för lätt. Användning av tvångsåtgärder som inte är tillåtna finns också med i några av barnens berättelser. Barn som har tvångsvårdats med vuxna har upplevt det som mycket obehagligt.

Barnombudsmannen har mot bakgrund av det barnen berättat även granskat beslut om tvångsåtgärder. Vår granskning visar att antalet fastspänningar av barn bara under det andra halvåret 2012 överstiger det antal som har rapporterats till patientregistret för hela 2012. Detta trots att det är ett krav enligt föreskrifter från Socialstyrelsen att rapportera in tvångsåtgärder som exempelvis fastspänning. Underrapporteringen innebär att beslutfattare ges en felaktig bild av hur utbredd användningen av tvångsåtgärder mot barn är. Dokumentationen är också bristfällig. När det gäller barn, som vid flera tillfällen har blivit fastspända med bälte, saknas ibland motiveringar och uppgifter om hur länge de har varit fastspända. Vissa motiveringar är kortfattade, och det går inte att utläsa om kraven för att få genomföra tvångsåtgärden är uppfyllda.

Bristerna i inrapportering och i dokumentation är helt oacceptabla. Det är uppenbart att Socialstyrelsens föreskrifter inte är tillräckliga. Kravet på dokumentation och inrapportering av tvångsåtgärder måste förtydligas i lag för att skapa likvärdighet. En tydligare lagreglering skulle markera hur viktigt det är att tvångsåtgärder dokumenteras och inrapporteras. Rapporteringsskyldigheten måste kopplas till sanktioner.

Barnombudsmannen är också kritisk till att den lagstiftning som styr användningen av tvång i psykiatrin saknar ett barnrättsperspektiv och inte gör åtskillnad mellan barn och vuxna. Lagstiftningen och de tvångsmedel som får användas mot barn bör därför ses över särskilt i syfte att skapa ett tydligt regelverk som är anpassat till barn. Tvångsmedel ska användas som en sista utväg och i situationer där det krävs för att skydda barnets eller andras liv.

Barn ska inte heller få vårdas tillsammans med vuxna, något som nu kan ske i den slutna vuxenpsykiatrin eller i den rättspsykiatriska vården. Alla beslut om tvångsåtgärder ska gå att överklaga och barn måste få anpassad information om sina rättigheter. Tillsynsmyndigheten ska prata enskilt med barn och vara tillgänglig för barn. Det bör också inrättas ett oberoende barnombud som ska vara en självständig instans dit barn som tvångsvårdas kan vända sig med frågor och eventuella klagomål.