Elisabet Näsman: "Barn kan vara både offer och starka aktörer"

Barn har olika strategier för att hantera vardagen. Utmaningen för vuxenvärlden är att förstå att ett barn kan vara både utsatt och en kompetent aktör på samma gång. Det menar Elisabet Näsman, professor vid Uppsala universitet.

Elisabet Näsman har studerat strategier hos barn som lever i familjer med våld, missbruk och fattigdom. Hon konstaterar att barns strategier ofta är desamma även om livsvillkoren varierar.

I början av barndomen kämpar barn särskilt med att skaffa sig kunskap för att förstå vad det är för problem de har. Många negativa känslor uppstår i situationer när problemen visar sig. Barnet blir ledsen, rädd, besviken. Det leder till att barnet försöker förstå sina egna känslor för att kunna utveckla strategier för att hantera dessa.

En del barn distraherar sig eller söker sig aktivt bort från en situation som de upplever som svår. Andra försöker intala sig att det ändå finns positiva saker i livet. Hos de små barnen är leken en viktig strategi för att bearbeta sina erfarenheter.

Vanliga strategier är att barnet antingen tar för stort ansvar eller drar sig undan. Bägge förhållningssätten är problematiska.

– Vi behöver förstå vad en viss strategi betyder för barnet och får inte vara för snabba att hasta in med egna föreställningar. De här barnen reflekterar mycket över sig själva, vad de kan och inte kan. Vi måste vara lyhörda, resonera och möta dem så långt det går, säger Elisabet Näsman.

Barn känner ofta stort ansvar, de är empatiska och vill inte vara till besvär. Många föräldrar kämpar hårt för att barnen ska få det stöd som de har rätt till. Det ser barnen. Skuldkänslor är vanliga. Av omsorg om familjen drar de ner på sina egna anspråk för att inte vara en belastning. Det kan leda till att barnet går miste om aktiviteter, stimulans och kamratskap. Och att barnet inte får sina behov tillgodosedda.

Det finns två dominerande perspektiv i samhället. Antingen ser vi barn som offer för sina omständigheter eller som starka aktörer i sina egna liv. Balansgången är svår.

– Vi behöver förstå komplexiteten och problematisera. Se att det finns brister samtidigt som vi ser barnets förmågor. Det är viktigt för att få en mer sammansatt bild av vilka svårigheter barnet har.

Erkännandet av barns aktörskap får aldrig innebära att vi inte tar vårt vuxenansvar. Brister är ändå brister och det behöver vi göra något åt, menar Elisabet Näsman.

Men fallgroparna är många.

Den rådande åldersmaktordningen i samhället bygger på att barn förminskas och att vuxna har tolkningsföreträde. Det finns en allmän föreställning om att barn ska ha en positiv relation till sina föräldrar och det är lätt att ta för givet att ett barn har vissa resurser i hemmiljön. Det finns också en risk att vi inte förstår att ett barn som kan tala för sig också lever i en utsatt situation.

Vår största utmaning, menar Elisabet Näsman, är att ta barn med intellektuell funktionsnedsättning på allvar även om de säger något som vi inte förväntar oss eller vill att de ska säga.

Det finns strategier som barn kan ha glädje av att utveckla, men det tar tid och de kan behöva hjälp på traven.

– Vi kan stärka barn genom att hjälpa dem bygga upp en positiv självbild och en känsla av sammanhang. Att tillvaron är begriplig, hanterbar och att det är meningsfullt att jag finns här!