Johan Strid: "Attityder hindrar barn att idrotta"

Barn med funktionsnedsättning har svårare än andra barn att aktivera sig utanför skolan, mycket på grund av förlegade attityder. ”Föräldrarna måste våga ställa krav”, säger Johan Strid, generalsekreterare på Svenska Parasportförbundet.

Intresset för parasport har exploderat i Sverige. Paralympics, OS för idrottare med funktionsnedsättning, har varit dragloket som har synliggjort personer med funktionsnedsättningar. Nu har även den ”vanliga” idrottsrörelsen börjat rikta sig mer mot personer med funktionsnedsättning. Utöver Parasportförbundet är det i dag 27 idrottsförbund som har sådan verksamhet.

Så långt positivt.

Verkligheten för många barn med funktionsnedsättning är dystrare.

Över hälften av alla barn mellan 7 och 18 år i Sverige är med i en idrottsförening. För barn med funktionsnedsättning uppskattas siffran ligga på 5−10 procent.

De här barnen möter många trösklar på sin väg mot en aktivare livsstil. Några är praktiska, som att lokaler inte är anpassade eller att idrottsaktiviteterna är för tidskrävande. Största tröskeln är attityder. Johan Strid berättar om en gammal kultur som säger att barn med funktionsnedsättning inte ska idrotta. Han berättar också att det finns en ”beröringsskräck” eftersom omgivningen inte vet vad den kan göra för barnen.

– En vanlig attityd från skola och föräldrar är att man inte tror att det ska gå. En osäker idrottslärare kan säga ’rulla runt kvarteret så får du godkänt’. Det händer! Idrottsföreningarna har heller inte alltid kunskap, förmåga eller vilja att ta in barn med funktionsnedsättning, säger Johan Strid.

Det här är Johan Strids tips till föräldrar för att barnen ska få börja idrotta:

• Se att barnet har förmåga. Fler förmågor än vad föräldrarna förstår.

• Utforska möjligheterna! Vilka idrotter finns att välja på?

• Även om vardagen är stressig, försök se att ditt engagemang för barnens idrott − med andra vuxna − faktiskt ger dig som förälder energi.

• Våga ställa krav på skola och idrottsföreningar. Idrotten har ett samhällsuppdrag.

Barn med dolda funktionsnedsättningar, som neuropsykiatriska, har lättare att komma in i idrotten. Det vi kallar nedsättning kan då vara en tillgång.

− En del av diagnoserna innebär ju en ökad förmåga att fokusera. Då kan det hjälpa till. Vi kan anta att det finns många duktiga idrottare som har en neuropsykiatrisk diagnos.

Johan Strid säger att föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte ska tveka att vända sig till sin lokala idrottsförening.

− Men då gäller det också att föräldern ger ledarna en möjlighet att förstå barnet. Att bara ”dumpa” barnet på träningen är en dålig strategi. Man måste ha en dialog. Med de flesta neuropsykiatriska diagnoserna kan man ha en dialog, skapa förståelse, och med ganska enkla medel anpassa verksamheten därefter.

Johan Strid menar att samhället skulle gynnas av att fler barn med funktionsnedsättning kom in i idrotten. Forskning visar att bättre fysik ger bättre hälsa. Hälsa i sin tur bidrar till ökad förmåga att ta hand om sig själv, ta till sig kunskap och därmed lyckas bättre i skola och arbetsliv.

− Vi ser att personer som varit aktiva i parasporten i större utsträckning är självständiga individer, som har en plats i samhället och är arbetande. Det tycker jag är extremt positivt!

− Folkhälsan bland personer med funktionsnedsättning är usel i jämförelse med övriga befolkningen. Det visar rapport på rapport. Och vi sitter ju på lösningen − om vi bara får fler människor att börja utöva idrott.