”Bäst lyckas de som tycker arbetet är viktigt”

Anna Weinholt, Riksrevisionen

Det finns ett tydligt samband mellan huvudmannens engagemang och hur kränkningar och trakasserier hanteras i skolan. Det konstaterar Anna Weinholt från Riksrevisionen som har granskat statens insatser på området.

Under 2013 undersökte Riksrevisionen om statens insatser på ett effektivt sätt bidrar till en skola med en god och trygg arbetsmiljö och där elever inte utsätts för kränkande behandling eller trakasserier. Lagstiftningen pekar ut huvudmannen som ansvarig för att se till att skolorna hanterar kränkningar och trakasserier på rätt sätt.

Granskningen visar att det finns ett tydligt samband mellan huvudmannens engagemang och hur kränkningar och trakasserier hanteras i skolan. Bäst lyckas de som uppfattar arbetet mot kränkningar som viktigt och inte ser det som tvång bara för att det står i lagen.

– Vi såg hur viktigt det är att huvudmannen är intresserad och involverad. Att det finns system på plats och att man ställer krav på skolan, säger revisorn Anna Weinholt, som medverkade i arbetet.

Hennes intryck är att det ser väldigt olika ut. Vissa huvudmän har uppbyggda system för att hantera anmälningar och följer upp alla ärenden efter några veckor. Andra har ingen systematisk uppföljning utan agerar endast om de får ett anmälningsärende från Skolinspektionen eller Barn- och Elevombudet (BEO).

– En del huvudmän tycker att det där får skolan lösa. Nämnden får föredragningar av förvaltningen. Men då är det inte alls säkert att de här frågorna kommer upp, det är så mycket annat som diskuteras.

Anmälningar hanteras olika
Riksrevisionen konstaterar också att anmälningar om kränkningar och diskriminering i skolan hanteras olika. Den som anmäler kränkande behandling till BEO har större möjlighet att få upprättelse än den som anmäler trakasserier till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Anna Weinholt pekar på flera brister. Skolorna har koll på skollagen och vad den kräver.

– Man vet att Skolinspektionen kommer och tillsynar vart femte år och kan konstatera brister om man inte arbetar med kränkningar på ett systematiskt sätt.

Diskrimineringslagstiftningen däremot är inte lika känd, och många lärare förstår inte skillnaden mellan kränkningar och trakasserier. En trolig förklaring är att DO inte utövar regelbunden tillsyn och inte heller utreder alla anmälningar som myndigheten får in.

– Det kanske inte spelar så stor roll så länge man tar allt lika allvarligt. Men om det går så långt att en elev behöver anmäla till staten är det viktigt att eleven hamnar rätt. Annars riskerar ärendet att falla mellan stolarna.

2015 följer Riksrevisionen upp sin granskning. Då hoppas Anna Weinholt att Riksrevisionens rekommendationer har gett resultat.

– Det är ju märkligt att det ska få vara så här bland barn när det inte är accepterat bland vuxna på en arbetsplats, säger hon.