Remissyttrande över betänkandet (SOU 1995:79) Vårdnad, boende, umgänge samt vissa delar av Pappagruppens slutrapport (Ds 1995:2).

Enligt lagen (1993:335) om barnombudsman skall barnombudsmannen (BO) bevaka frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Med barn avses enligt konventionen varje människa under 18 år.

Sammanfattning
BO är positiv till utredningens förslag och menar att den i många stycken har en utgångspunkt i barns behov och intresse. BO anser dock att utredningen i en del viktiga frågor kunnat lämna mer långtgående förslag. Framför allt gäller det frågan om införandet av obligatoriska samarbetssamtal och frågan om införandet av automatisk gemensam vårdnad för ogifta sammanboende föräldrar. Vidare vill BO betona vikten av att metoder utvecklas för att barns åsikter skall komma fram redan vid samarbetssamtalen för att barns intresse och bästa skall kunna sättas i främsta rummet.

BO tillstyrker följande förslag:

Att samarbetssamtalens roll förstärks. BO menar dock att samtalen skall vara obligatoriska.

Att en portalparagraf införs i 6 kap. FB med principen om barnets bästa. BO menar dock att det är nödvändigt att ytterligare definiera och konkretisera principen om barnets bästa.

Att domstolen skall kunna förordna om gemensam vårdnad mot en eller båda föräldrarnas önskemål.

Att domstolen skall kunna besluta om vem barnet skall bo hos även vid gemensam vårdnad.

Att det tydliggörs att umgänget är till för barnet och skall ske i barnets intresse. BO menar dock att umgänge aldrig får bli en skyldighet för barnet.

Att socialnämnden skall kunna fastställa avtal om vårdnad etc.

BO avstyrker följande förslag:

Att gemensam vårdnad inte automatiskt införs för föräldrar som är sammanboende.

4.2 Samarbetssamtal
BO anser att det är positivt att utredningen lyft fram och markerat vikten av samförståndslösningar genom samarbetssamtal, då föräldrar som separerar har att lösa frågor rörande vårdnad och umgänge. Sett ur barnets perspektiv är en tvist alltid ett nederlag.

Utredningens förslag att förstärka samarbetssamtalens roll genom ett tillägg i föräldrabalken, innebärande en erinran om möjligheten till samarbetssamtal, anser BO dock vara otillräckligt. Det är svårt att se hur en sådan erinran på något sätt skulle kunna medföra en ökning av antalet familjer som söker lösa dessa frågor genom samarbetssamtal.

BO har redan tidigare föreslagit att föräldrarådgivningen i samband med skilsmässa eller separation skall ske i två steg. Det första skall bestå i en allmän föräldrarådgivning som BO anser bör vara obligatorisk för föräldrar som separerar med barn under 16 år. Den bör ligga inom ramen för socialtjänstens arbete och ha till syfte att informera föräldrarna om vad föräldraansvaret innebär samt om barns behov och rättigheter i samband med vårdnad och umgänge. Det andra och det viktigaste syftet skall vara att hjälpa föräldrarna att komma fram till ett avtal kring vårdnad, umgänge, underhåll och boende. Det obligatoriska samtalet skall man kallas till så snart som möjligt efter det att ansökan om äktenskapsskillnad ingivits. Ett interimistiskt beslut i vårdnadsfrågan bör i normalfallet inte meddelas före det att samarbetssamtalet genomförts.

Om det obligatoriska samarbetssamtalet inte förmår föräldrarna att ingå avtal skall de som ett andra steg rekommenderas till samtal med en mer konfliktlösande inriktning, vilka i dag finns att tillgå inom familjerådgivningen. Sådana samtal bör även fortsättningsvis vara frivilliga för föräldrarna.

BO menar att det finns flera påtagliga fördelar med obligatoriska samarbetssamtal. Med en sådan ordning finns det alltid en oberoende part som tillvaratar barnets intresse. Det har vid samtal med PBU- och förskolepersonal framkommit att det även i fall där föräldrarna är överens i vårdnadsfrågan, förekommer lösningar som inte är bra ur barnets perspektiv. Det kan t ex gälla små barn där föräldrarna överenskommit om ett delat boende för barnet på ett sådant sätt att barnet blir alltför splittrat eller lösningar som innebär att syskon delas. Det är rimligt att anta att föräldrar genom samarbetssamtalen, och den erfarna vägledning som där ges, skulle uppnå mer genomarbetade uppgörelser som utgår från barnets perspektiv. Vidare skulle de inledande obligatoriska samtalen med all säkerhet innebära att alltfler tvister skulle undvikas. Genom att undvika tvister samt genom att finna varaktiga lösningar görs mycket stora vinster ur barnens perspektiv.

Utredningen anför i huvudsak två skäl mot obligatoriska samarbetssamtal. Dels menar man att även de föräldrar som inte behöver hjälp genom samarbetssamtal får det, vilket innebär onödiga merkostnader för samhället, dels att en ordning med obligatorium skulle kräva en rad undantagsbestämmelser. BO anser att de merkostnader som skulle uppstå på kort sikt, i ett längre perspektiv skulle uppvägas av att många tvister som riskerar att uppstå i ett senare skede sannolikt skulle undvikas. Som ovan nämnts är det ur barnens perspektiv mycket värdefullt om man kan undvika tvister samt finna varaktiga lösningar. Utredningens andra invändning, att en rad undantagsbestämmelser skulle krävas, menar BO borde kunna lösas. Som utredningen redogör för har man i Norge en regel om obligatorisk medling/samtal såvida inte särskilda skäl talar däremot. En likartad rättslig konstruktion skulle kunna göras även i Sverige.

När det gäller barns möjlighet att komma till tals, inom ramen för samarbetssamtalen, föreslår utredningen att sådana metoder bör utvecklas men redogör inte närmare för på vilket sätt detta skulle kunna ske. Av den statistik utredningen presenterar framgår att samtalsledarna under år 1993 träffade och samtalade med barnen i ca 15 procent av samarbetssamtalen. Mot bakgrund av barnkonventionens regel i art. 12 om barns rätt att komma till tals i frågor, med hänsyn till ålder och mognad, som rör dem måste nämnda siffra betecknas som anmärkningsvärt låg.

BO menar att huvudregeln vid samarbetssamtalen måste vara att barnens åsikter kommer fram och beaktas. Socialnämnden skall därför klarlägga barnets inställning. Emellertid bör det inte vara nödvändigt att barnet själv alltid deltar vid dessa samtal. Det måste vara en bedömning utifrån varje enskilt fall om barnet skall delta vid samtalen utifrån ålder och mognad. I många fall kan sannolikt deras åsikter redovisas av föräldrarna gemensamt, alternativt kan barnet tillfrågas separat. Barn i skolåldern bör dock alltid erbjudas möjlighet att delta i samtalen om inte särskilda skäl talar däremot. BO vill i sammanhanget påpeka att om barns åsikter redovisas så tidigt som vid de obligatoriska samarbetssamtalen, så erhålls ett väsentligt bättre beslutsunderlag vid tvister för de i praktiken så betydelsefulla interimistiska besluten.

4.4 Barnets bästa
BO välkomnar utredningens förslag om en inledande bestämmelse i 6 kap. FB som anger att barnets bästa skall vara avgörande vid domstolens prövning. BO menar dock att utredningen inte i tillräcklig omfattning redogjort för vad som avses med barnets bästa, förutom att domstolen särskilt skall beakta barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Det är möjligt att utredningen inte utvecklat principen om barnets bästa eftersom det redan i dag är ett existerande begrepp i föräldrabalken. BO har dock redan tidigare och i flera sammanhang påpekat att sådan precisering saknas.

Barnets bästa är ett mångtydigt begrepp som ger utrymme för skilda tolkningar. BO vill därför poängtera att det är mycket viktigt att man i förarbetena klart anger att vad som avses med principen om barnets bästa är det som är bäst för det enskilda barnet, och inte vad som allmänt sett är bra för barn. Som generellt begrepp tenderar barnets bästa att bli till intet förpliktigande, och riskerar också att leda till felaktiga beslut eftersom det bästa för ett visst barn kan vara det sämsta för ett annat barn. Principen om barnets bästa får alltså innehåll och relevans först när den tillämpas i det enskilda fallet.

BO anser därför att innehållet i principen om barnets bästa ytterligare måste definieras och konkretiseras. Utgångspunkten bör vara att analysen av det enskilda barnets bästa måste ske utifrån en rad olika faktorer såsom föräldrarnas omsorgsförmåga, barnets egna åsikter, boendemiljö, daghems- eller skolsituation, fritidsaktiviteter, kamrater samt möjlighet att träffa släktingar och andra närstående.

4.5 Gemensam vårdnad

4.5.1 Gemensam vårdnad vid barnets födelse för föräldrar som inte varit gifta med varandra
Utredningen föreslår ingen ändring av nuvarande bestämmelse, dvs att om modern är ogift vid barnets födelse blir hon automatiskt ensam vårdnadshavare för barnet. Detta föreslår utredningen trots att man själv konstaterar att den naturliga lösningen för ogifta samboende föräldrar är gemensam vårdnad.

BO anser, i likhet med vad som anförts i Pappagruppens slutrapport, att den gemensamma vårdnaden är en viktig grundprincip både för barnet och för föräldrarnas delaktighet. BO menar att gemensam vårdnad ska vara huvudregel för sambor på motsvarande sätt som för gifta föräldrar. Samboende är i dag en av samhället helt accepterad form av sammanlevnad, och det finns också lagstiftning som reglerar samboförhållandet. Mot bakgrund av att separationsfrekvensen, enligt den statistik utredningen redovisar, nästan är tre gånger så hög för sambor som för gifta och att antalet sambor som har gemensam vårdnad har sjunkit, är det enligt BO:s mening särskilt viktigt att förstärka det gemensamma vårdnadsansvaret för barn även bland ogifta föräldrar. Att göra en åtskillnad mellan gifta och samboende är svårt att motivera. Eftersom det är viktigt att båda föräldrarna är gemensamt delaktiga och ansvariga måste samhället, för barnets skull, i dessa fall underlätta det gemensamma vårdnadsansvaret. Utredningens invändningar, bl a innebärande att det ibland kan vara svårt att avgöra om ett samboförhållande föreligger, väger enligt BO:s mening inte alls lika tungt som detta argument. Rimligtvis skulle det endast vara mycket få fall där oenighet råder om ett samboförhållande föreligger eller inte.

BO delar utredningens uppfattning och argumentation att gemensam vårdnad inte automatiskt skall ges ogifta, inte sammanboende föräldrar. Däremot bör dessa naturligtvis informeras om möjligheten att ansöka om gemensam vårdnad.

Pappagruppens ställningstagande att den enskilda vårdnaden helt bör avskaffas som juridiskt vårdnadsbegrepp menar BO vara oförenligt med principen om barnets bästa. Det går inte att bortse från att det finns fall där det inte alls är lämpligt med gemensam vårdnad. Det kan t ex vara när det föreligger mycket starka konflikter mellan föräldrarna som omöjliggör ett samarbete eller när någon av föräldrarna har ett förhållningssätt mot barnet som kan anses vara skadligt.

4.5.2 Gemensam vårdnad mot en eller båda föräldrarnas önskemål.
BO tillstyrker utredningens förslag att domstolen skall kunna förordna om gemensam vårdnad mot en eller båda föräldrarnas önskemål. BO menar att detta ligger i linje med art. 18 i barnkonventionen genom att gemensam vårdnad som huvudregel betonas ännu mera. Framför allt bör dock regeln ha en attitydpåverkande roll.

För att ovannämnda regel inte skall strida mot barnets intresse skall utgångspunkten vid domstolens bedömning vara den övergripande principen om barnets bästa. Det är därför mycket viktigt att det i förarbetena tydligt konkretiseras i vilka situationer domstolen skall kunna förordna om gemensam vårdnad mot en eller båda föräldrarnas önskemål. En förälder måste, enligt BO:s mening, ha starka skäl för att motsätta sig gemensam vårdnad. Det finns dock exempel på när gemensam vårdnad inte är lämplig. Det kan t ex vara, som tidigare nämnts, när det föreligger starka konflikter mellan föräldrarna som omöjliggör ett samarbete eller om någon av föräldrarna har ett förhållningssätt mot barnet som kan anses vara skadligt.

4.6 Vårdnadens utövande
BO tillstyrker utredningens förslag till lagtext. Däremot menar BO att utredningens ställningstagande - att om inte vårdnadshavarna kan komma överens får det rådande förhållandet bestå - vara felaktigt. Utgångspunkten måste enligt BO:s mening alltid vara vad som är bäst för barnet. Om föräldrarna själva inte kan enas, om t ex val av skola, är det rimligt att de söker finna en lösning genom diskussioner med de yrkesgrupper som är aktuella, t ex lärare, eller också inom ramen för socialtjänsten.

4.7 Barnets boende
BO tillstyrker utredningens förslag att domstolen även när föräldrarna har gemensam vårdnad skall kunna besluta om vem som barnets skall bo tillsammans med. BO tror i likhet med utredningen att detta ger bättre förutsättningar för att vårdnadsformen gemensam vårdnad används i högre utsträckning.

4.8 Umgänge
BO välkomnar utredningens förslag som innebär ett tydliggörande att umgänget är till för barnet, och i barnets intresse. Den formulering utredningen valt kan dock, enligt BO:s mening, ge visst utrymme för misstolkningar. Den rättighet som barnet ges, att umgås med sina båda föräldrar, får under inga omständigheter vändas mot barnet och skall inte kunna åberopas av en förälder så att det i praktiken blir en skyldighet för barnet att umgås med denne då det är olämpligt. BO anser därför att förarbetena måste vara mycket tydliga i nämnda fråga. Principen om barnets bästa innebär att ett barn aldrig får tvingas till umgänge som barnet upplever som kränkande eller hotfullt, eller i övrigt har skäl att motsätta sig.

BO anser att det är positivt att utredningen föreslår en möjlighet för domstolen att besluta om annan kontakt än umgänge mellan barnet och den förälder det inte bor tillsammans med. BO vill dock peka på att bestämmelsen, som den är uttryckt i förslaget, inte ger möjlighet att kombinera ett beslut om umgänge med ett beslut om annan kontakt. Denna möjlighet menar BO borde finnas. Om det t ex är stora geografiska avstånd mellan en förälder och barnet eller det av andra skäl är svårt att få till stånd ett regelbundet umgänge, bör domstolen ha möjlighet att besluta om både umgänge och annan kontakt. Detta bör klargöras i specialmotiveringen.

4.11 Socialnämndens godkännande av avtal, omvårdnad m m
BO välkomnar utredningens förslag att socialnämnden skall kunna fastställa avtal om vårdnad, umgänge etc. som föräldrarna träffat. Förslaget är helt i linje med BO:s uppfattning. BO vill dock poängtera vikten av att socialnämndens bedömning sker med utgångspunkt i principen om barnets bästa, och att man söker finna lösningar som ligger i barnets intresse. I sammanhanget är det också viktigt att det utvecklas metoder för att säkerställa att barnen kommer till tals.(se även under 4.2 samarbetssamtal).

4.12 Utredning om vårdnad, boende eller umgänge
BO anser att utredningens förslag - att den som verkställer en vårdnadsutredning också skall lämna ett förslag till beslut - är bra. Detta görs inte i dag, vilket är en brist.

4.13 Kontaktperson vid umgänge
I de fall där den ene föräldern tillerkänns umgängesrätt, och en kontaktperson utses, har BO fått signaler om att kontaktpersonerna ibland är närvarande endast vid de inledande umgängestillfällena. BO anser att detta är otillfredsställande och systemet bör utvärderas. Barnets säkerhet och behov av trygghet på lång sikt måste sättas i främsta rummet.

4.13.2 Familjedomstolar
BO delar utredningens uppfattning att det finns anledning att närmare utreda förutsättningarna för att tillskapa ett system med familjenämnder eller särskilda familjedomstolar, samt konsekvenserna av detta. BO anser att det skulle vara värdefullt att föra över vårdnadsfrågor etc. från allmänna domstolar till mer specialiserade instanser, där det förutom juridisk kunskap också skall finnas psykologisk och psykosocial expertis.

Övriga frågor
Art. 18 i barnkonventionen ålägger stater ett ansvar att säkerställa principen om att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppväxt och utveckling. Dock ålägger den svenska föräldrabalken det formella ansvaret bara på de föräldrar som är vårdnadshavare. Med utgångspunkt i barnkonventionens artikel anser BO att formuleringarna i 6:1 och 6:2 FB bör ses över. Även den förälder som inte är vårdnadshavare bör ha ett ansvar för att barnets behov tillgodoses.

Louise Sylwander
Barnombudsman

Helen Westlund
Jurist