Betänkandet (SOU 1999:65) Barnombudsmannen - företrädare för barn och ungdom

Socialdepartementet
Enheten för sociala tjänster
103 33 STOCKHOLM


Sammanfattning
- BO anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att göra en samlad analys av samtliga tematiska ombudsmän.
- BO menar att utredningens lagförslag bör omarbetas, och bilägger ett eget lagförslag.
- BO anser att utredningen underskattar effekterna av det förändringsarbete BO bedrivit i ett antal prioriterade frågor.
- När det gäller begreppet företrädare anser BO, till skillnad från utredningen, att det är barn och ungas rättigheter och intressen som BO ska företräda.
- BO stöder utredningens förslag om att renodla BO:s roll som ombudsmannamyndighet.
- BO är positiv till utredningens förslag om en förstärkning av BO genom ökad självständighet och rättsliga befogenheter.
- BO ställer sig, av samma skäl som utredningen, avvisande till att BO:s roll som förvaltningsmyndighet skulle stärkas.
- BO anser, liksom utredningen, att bevakningen av barnkonventionens efterlevnad måste vara en huvuduppgift för en barnombudsman.
- BO är kritisk till utredningens bristande analys av ombudsmannens organisation och resurser.

Inledning
BO välkomnar översynen av BO:s verksamhet och roll. BO har funnits i sex år och verksamheten med den inriktning som ursprungligen bestämdes har nu satt sig, varför det var rätt tid att göra en utvärdering inför framtiden. Även Handikappombudsmannen har varit föremål för en motsvarande översyn.

BO är positiv till att de båda utredningarna gör en genomgång av vad som kan anses vara karaktäristiskt för en ombudsman. Genomgångarna är dock inte heltäckande och utredningarna kommer delvis fram till olika slutsatser. I båda utredningarna saknas dessutom en analys av ombudsmannarollen satt i ett större mänskliga rättighetssammanhang.

När det gäller frågor om mänskliga rättigheter saknas det, enligt BO:s mening, en enhetlig nationell strategi från den svenska regeringen. Det finns t.ex. inget departement som har ett huvudansvar för dessa frågor. Till detta kommer också att de tematiska ombudsmännen sorterar under olika departement.

Den offentliga debatt som förts under flera år har fokuserat på frågan om en ombudsmans självständiga roll. I denna fråga ligger vad en ombudsmans huvudarbetsuppgifter bör vara och vem som bör vara huvudman, regeringen eller riksdagen. Dessa frågor är grundläggande för ombudsmannainstitutionerna och bör analyseras vidare. Dessutom har den internationella utvecklingen med mänsklig- rättighetsombudsmän än mer förstärkt behovet av en ordentlig genomlysning.

Ombudsmännen har sin egen bakgrund och har tillkommit efter hand under olika tider och regeringar. Det har aldrig gjorts någon samlad analys när det gäller ombudsmannarollen, vilket inneburit att det finns stora skillnader i ombudsmännens arbetsuppgifter, organisation och rättsliga befogenheter. Det finns anledning att diskutera om dessa skillnader är befogade.

BO föreslår mot bakgrund av ovannämnda resonemang att en parlamentarisk utredning tillsätts för att göra en samlad analys av samtliga tematiska ombudsmän, och då framförallt se över vilka konstitutionella principer som bör ligga till grund för ombudsmännens utformning.

Författningsförslag
BO ställer sig positiv till att BO:s huvuduppgifter regleras i lag. BO anser dock att utredningens förslag sammanblandar arbetsuppgifter med vad som är arbetsmetoder. Som ett exempel på detta kan nämnas 2 § 4 p där BO åläggs att upprätthålla kontakter med organisationer, myndigheter, kommuner, landsting m.fl.. BO menar att arbetsmetoderna i olika frågor måste kunna variera, varför det också måste få stå BO fritt att välja den metod som är mest lämplig för en viss fråga. BO anser därför att utredningens lagförslag i dessa avseenden bör omarbetas. Som bilaga till detta remissvar lämnas BO:s förslag till lagtext.

2. BO i Sverige
BO har under utredningens arbete haft en fortlöpande samverkan med utredningen. Naturligtvis är det svårt att ge en uttömmande bild av de olika aspekterna i BO:s verksamhet. BO anser dock att utredningen med tanke på den korta tid man haft till sitt förfogande givit en i huvudsak saklig beskrivning av verksamheten.

3. Internationella frågor
BO vill komplettera utredningens internationella genomgång med det nätverk de nordiska barnombudsmännen har. Syftet med detta är att samordna barnombudsmännens arbete kring frågor om barn och ungas livsvillkor i Norden. Erfarenheten visar att frågorna och problemen i Norden i hög grad är likartade.

BO vill i sammanhanget också nämna att Nordiska rådets Nordenutskott har lyft fram de nordiska ombudsmännen som en samarbetspartner, bl.a. när det gäller en utveckling av begreppet barnets bästa och barnets rättsliga ställning.

5. BO 1993-1999
Utredningen värderar i detta kapitel BO:s opinionsbildande arbete och konstaterar att BO under de sex år som myndigheten verkat har haft betydelse för utvecklingen på området. Utredningen lyfter dock fram ett problem som finns med en verksamhet som BO:s, nämligen svårigheten att mäta resultaten och utvärdera effekterna av ett opinionsbildande arbete. Det är som utredningen påpekar givetvis svårt att peka på ett tydligt samband mellan en viss åtgärd och ett visst resultat. BO menar dock att utredningen underskattar effekterna av det förändringsarbete som BO bedrivit.

BO anser att det finns belägg för att den fokusering som BO haft på ett antal prioriterade frågor är huvudorsaken till att förbättringar för barn och unga har skett på just dessa områden. BO vill ge följande exempel. BO:s förslag mot mobbning låg till grund för den hearing som Utbildningsdepartementet anordnade, och som sedermera ledde till ändringar i lag och läroplan. BO:s opinionsbildande arbete rörande skolpersonals lämplighet, ledde till att lämplighetsprövningsutredningen tillsattes. BO:s opinionsbildning när det gäller bristande säkerhet på kommunala lekplatser har inneburit att många kommuner i praktiken påbörjat underhåll av lekplatser. Vidare har många kommuner själva angett att BO:s besök och/eller kommunhandbok, ett steg framåt !, har varit den huvudsakliga orsaken till att de fattat beslut om att påbörja ett arbete med barnkonventionen.

BO vill också uppmärksamma att BO:s förslag inom de olika sakområdena finns omnämnda i flera direktiv till offentliga utredningar. Som exempel kan nämnas utredningen mot barnmisshandel, lämplighetsprövningsutredningen, elevvårdsutredningen samt justitiedepartementets särskilda uppdrag om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar.

Slutligen vill BO lyfta fram den undersökning SKOP, Skandinavisk Opinion AB, gjorde på BO:s uppdrag under våren 1997. I undersökningen ingick cirka 1000 personer från allmänheten. Där uppgav 60 % att de kände till BO och 90% av dem kunde också svara på vad BO:s huvuduppgift är. Frågor ställdes också särskilt till beslutsfattare. Av dessa uppgav 91% på nationell eller lokal nivå, att de kände till BO:s arbete.

Vidare gör utredningen bedömningen att BO:s resurser i hög grad bundits till myndighetsuppgifter när det gäller t.ex. nätverk och samverkan med myndigheter och organisationer och att detta skett på bekostnad av barn och unga som bas för verksamheten.

BO vill framhålla att barns deltagande i BO:s verksamhet på olika sätt i olika frågor, är en stor utmaning som BO ofta har på dagordningen. Redan idag är det så att barn och ungas synpunkter styr BO:s val av frågor. Detta framgår inte tydligt av utredningen. När BO inrättades ställdes t ex frågor till barn och unga genom en dagstidning om vad de tyckte att en barnombudsman skulle arbeta med. Genom BO:s hemsida, genom frivilligorganisationer, genom myndigheter och forskare på området samt genom kontakter med barn och unga i olika sammanhang kommer signaler på vad som är viktigt för barnen själva. Frågor som mobbning, ökat inflytande och skolans arbetsmiljö är sådana frågor som legat som en röd tråd i BO:s verksamhet.

6. Företräda barn och unga
Utredningen har gjort ett lovvärt försök att förtydliga vad en barnombudsmans grundläggande uppgifter ska vara. BO menar dock att utredningen gjort en för otydlig och vid definition i förhållande till en ombudsmannamyndighet med begränsade resurser. Utredningen föreslår att BO ska vara en mänsklig rättighetsinstitution som ska både driva på genomförandet av barnkonventionen och bevaka dess tillämpning i Sverige. Samtidigt menar utredningen att ombudsmannen ska vara en företrädare för barn och unga i frågor som de sätter på dagordningen. Utredningen analyserar emellertid inte hur dessa uppgifter ska kunna kombineras, trots att de i hög grad kräver olika arbetssätt, kompetens och organisation. Svårigheten att kombinera dessa övergripande uppgifter ligger främst i hur utredningen har formulerat företrädarrollen.

När det gäller begreppet företrädare anser BO, till skillnad från utredningen, att det är barn och ungas rättigheter och intressen som BO ska företräda. Traditionellt innebär begreppet företrädare att någon är ombud för en eller flera personer och agerar på dessa enskildas uppdrag. BO menar dock att det främst finns två skäl till att det inte kan vara en ombudsmans uppgift att företräda barn och unga i en sådan bemärkelse. Det ena är det som tydliggörs i proposition 1992/93:173 om barnombudsman där det framgår att det inte är rimligt för en liten myndighet att hantera enskilda ärenden och att det redan finns andra myndigheter som har detta som uppgift. Det andra handlar om den syn som barnkonventionen ger uttryck för nämligen att barn själva ska komma till tals i sina närmiljöer, i sina verksamheter och i sina dagliga liv. Därför menar BO att tyngdpunkten i arbetet för en ombudsman måste vara att skapa möjligheter för barnen själva att komma till tals, få uttrycka sina åsikter direkt till aktuella beslutsfattare och att få åsikterna respekterade. BO menar således att en barnombudsman företräder barn bäst genom att se till att barn ges rätt att företräda sig själva.

Med en sådan utformning av företrädarrollen anser BO att huvudinriktningen för en barnombudsmans arbete kan vara att både främja barns och ungas rättigheter och intressen på en generell samhällelig nivå och samtidigt bevaka genomförandet och tillämpningen av barnkonventionen. BO menar därför att lagförslaget måste ändras i 1 § i enlighet med detta.

Oavsett hur företrädarrollen utformas är det viktigt att klargöra frågan om vilken kunskap som en barnombudsman baserar sina ställningstaganden på. Här menar BO att barns och ungas egna åsikter måste få stor betydelse. BO håller med utredningen om att en barnombudsman bör vara en spjutspets för att hitta former för barn och ungas inflytande. Men det finns i detta sammanhang en rad frågor på nationell nivå som kräver ytterligare genomlysning.

En fråga är behovet av ett representativt underlag. Om BO i en barnfråga ska kunna uttala sig och företräda barn och ungas intressen på ett trovärdigt sätt kräver det ett underlag med god representativitet. Ett sådant arbetsätt är resurskrävande. BO vill i sammanhanget nämna att den 10 års undersökning som BO genomförde 1997 i samarbete med SCB kostade ca 375 000 kronor i direkta kostnader. Med de begränsade resurser som en barnombudsmannamyndighet har går det givetvis inte att genomföra denna typ av undersökningar särskilt ofta. Därmed uppstår också svårigheter att uttala sig och företräda barn och unga på nationell nivå baserat på ett representativt underlag.

En annan fråga är att ett flertal undersökningar visar att barn och unga framförallt vill ha inflytande över sina egna verksamheter, över sin närmiljö och i lokalsamhället. Det handlar om frågor som ökat inflytande i skolan, bättre skolmat, bättre skolmiljö, bättre fritidsutbud, ändrade öppettider på biblioteket, trafikplaneringen i boendemiljön osv. Men detta är dock inte alltid sakfrågor som en ombudsman kan driva på nationell nivå utan frågor som måste lösas lokalt i skolan, i kommunen eller på fritids. Återigen kan sägas att BO måste verka för att barn och unga själva ska få ett starkt inflytande på lokal nivå.

En annan aspekt är att en av BO:s huvuduppgifter är att arbeta med lagstiftningsfrågor. Här infinner sig svårigheter då man inte kan förvänta sig att barn i allmänhet kan ge synpunkter på lämplighetsprövning, anmälningsplikt, sexualbrottsfrågor, regler kring LVU osv. Detta är emellertid viktiga frågor för barns rättigheter, men de är självklart inga frågor som barn och unga i allmänhet själva formulerar.

När det gäller utsatta barn och ungas livsvillkor delar BO utredningens uppfattning att det krävs att särskilda metoder utvecklas för att klara detta. Kunskap om dessa barns verkligheter måste, som utredningen också anger, främst komma från vuxna professionella som möter dess barn i sitt dagliga arbete. Även här måste BO:s arbetssätt vara att arbeta för att dessa barn själva ska få komma till tals i de aktuella verksamheterna och kring de aktuella insatserna. Detta utesluter naturligtvis inte att BO själv kan göra kunskapsinhämtning direkt från dessa barn.

7. Principiella ställningstaganden
BO anser det vara nödvändigt att renodla BO:s roll som ombudsmannamyndighet, med huvuduppgift att främja barns och ungas rättigheter och intressen med utgångspunkt i barnkonventionen. Rollen som förvaltningsmyndighet å andra sidan innebär en uppgift att verkställa regeringens politiska intentioner inom ramen för förvaltningsuppgifterna. BO menar att dessa båda arbetsuppgifter har visat sig vara svåra att förena, och trovärdighetsproblem har uppstått. Eftersom det är staten som har det folkrättsliga ansvaret för att barnkonventionen verkligen genomförs i Sverige, medför BO:s bevakningsuppdrag att kritik kan komma att riktas mot regeringen. Att som ombudsman kritisera regeringen och dess myndigheter för att de fattar beslut som inte står i överensstämmelse med konventionen, och samtidigt vara en myndighet under regeringen innebär ofrånkomligen lojalitetskonflikter. BO anser att det är förenat med svårigheter att kombinera de båda rollerna, och menar att regering och riksdag nu måste tydliggöra vad syftet med ombudsmannainstitutionerna i grunden ska vara.

En förstärkning av ombudsmannarollen
BO är positiv till utredningens förslag om en förstärkning av BO genom ökad självständighet. Detta för att säkerställa en långtgående obundenhet i förhållande till den verkställande makten. BO menar det vara befogat att genomföra förslaget också med utgångspunkt i de internationella dokument som finns på området. BO vill lyfta fram vad FN:s barnkommitté uttalade i sina "concluding observations" angående BO:s självständighet.
"While the Committee welcomes the 1993 establishment of an ombudsman for children, in accordance with the Committeés reccommendation it is concerned about a number of different issues raised during the dialogue with the State party concerning the role, autonomy, and structural position of the ombudsman for children. The Committee welcomes the launching of an enquiry into the effectiveness of the ombudsman, carried out by a one-man committee, and encourages the State party to examine carefully its results and concider reviewing the role and autonomy of the ombudsman for children. "

Ytterligare ett argument är det som påpekas i betänkandet om Handikapp-ombudsmannen att en myndighet som har laglig rätt att kalla andra myndigheter till överläggningar och infordra uppgifter från dem, måste ges en särskild status. En viktig del i strävan att göra ombudsmannainstitutionen mer självständig skulle vara att arbetsuppgifterna som utredningen föreslår regleras av lag och inte av förordning.

Frågan om ett ändrat huvudmannaskap
BO anser att frågan om det är regeringen eller riksdagen som ska vara huvudman för ombudsmännen inte är tillräckligt utredd. De argument översynen anför mot att riksdagen skulle kunna vara huvudman är inte helt övertygande. Eftersom frågan om ombudsmännens självständiga roll är mycket viktig, bör frågeställningen genomlysas grundligt. Som BO anfört inledningsvis bör en sådan översyn göras gemensamt för samtliga tematiska ombudsmän.

Mandatet i lag
Mot bakgrund av de s.k. Parisprinciperna menar BO att, som tidigare nämnts, det är viktigt att BO:s mandat ska bestämmas av riksdagen och regleras i lag.

Nakna regleringsbrev
Utredningens förslag om nakna regleringsbrev ligger i linje med utvecklingen mot ökad självständighet i ombudsmannarollen. Å andra sidan kan man se regleringsbreven som en utgångspunkt för dialog mellan ombudsmannen och regeringen kring barns och ungas villkor. Vad som då är nödvändigt är att regeringen inte binder upp ombudsmannen, i regleringsbrev eller på annat sätt, med alltför många uppdrag. Det är viktigt att samråd sker och att särskilda resurser avsätts för uppdragen. Det går inte att bortse från att det till syvende och sist är en fråga om vilka resurser som finns på myndigheten. Med nuvarande resurser är det redan i dag svårt att finna utrymme för egna initiativ, utöver de regeringsuppdrag BO har tilldelats.

BO vill i sammanhanget lyfta fram det norske Barneombudets mer självständiga ställning i förhållande till regeringen. Denna visar sig bland annat när det gäller budgeten. Barneombudet anger varje år hur stort anslag som behövs för nästa budgetår. Därefter beslutar Stortinget om en klumpsumma. Regeringen utfärdar inte någon motsvarighet till regleringsbrev, utan barneombudet bestämmer själv till vilka frågor pengarna skall användas.

Rättsliga befogenheter
BO är positiv till att BO:s rättsliga befogenheter föreslås ökas. De utgör ett nödvändigt komplement till BO:s föreslagna bevakande roll. Vid kontakter med andra myndigheter, kommuner och landsting, är det viktigt att det finns en klar och tydlig rättslig bas för BO:s agerande.

7.4 Behovet av en barnmyndighet
BO ställer sig, av samma skäl som utredningen, avvisande till att BO:s roll som förvaltningsmyndighet skulle stärkas. BO anser att det inte är möjligt att kombinera en tydlig ombudsmannaroll med uttalade myndighetsuppgifter. Om BO åläggs en myndighetsroll som innebär traditionella myndighetsuppdrag är det tveksamt om BO, enligt internationella riktlinjer, fortsättningsvis skulle kunna benämnas ombudsman.

BO är också tveksam till en liknande uppbyggnad som den som Konsument-ombudsmannen och Konsumentverket har och det av samma skäl som anges i översynen av Handikappombudsmannen. Där anförs att "ett alternativ skulle kunna vara att vid sidan av en renodlad Handikappombudsmannen med enbart ombudsmannauppgifter, inrätta en särskild myndighet med ett samlat ansvar att föra ut regeringens politik på handikappområdet och göra erforderliga uppföljningar och utvärderingar inom detta området. Det skulle innebära att vissa resurser behövde tas från Handikappombudmannen och möjligen även från vissa andra centrala myndigheter. En sådan myndighet skulle bli mycket liten, samtidigt som handikappombudsmannen skulle bli ännu mindre än idag. Denna utveckling är därför inte acceptabel, om det inte är möjligt att tillskapa de ytterligare resurser som behövs för uppgiften."( SOU 1999:73 s 120).

7.5 Fortsatt generellt uppdrag
BO instämmer i utredningens bedömning att en barnombudsman inte bör handlägga enskilda ärenden. Om en av barnombudsmannens huvuduppgifter är att främja barn och ungas intressen med utgångspunkt i barnkonventionen, anser BO att det är mer ändamålsenligt att inrikta arbete på en mer generell nivå. I detta arbete har naturligtvis enskilda ärenden en stor betydelse genom att de kan utgöra en viktig informationskälla om olika brister. BO måste därför även fortsättningsvis kunna ha enskilda ärenden som bas för mer principiella uttalanden.

8. Barnombudsmannens uppgifter

8.1 Vara pådrivande i genomförandet av Barnkonventionen
När det gäller uppgiften att vara pådrivande i genomförandet av barnkonventionen, vill BO framhålla att ansvaret för att genomföra konventionen ligger på alla de myndigheter, kommuner och landsting som på något sätt är berörda. I ett inledande skede är det givetvis viktigt att BO bevakar och driver på deras arbete. På lång sikt är det dock tveksamt om detta är en uppgift som en ombudsman bör ha. BO avstyrker därför utredningens förslag om en lagreglering. BO menar dessutom att begreppet bevaka är tillräckligt, då det innefattar möjligheter att ta egna initiativ i sakfrågor och föreslå förändringar.

8.2 Bevakning av barnkonventionens efterlevnad
BO anser, liksom utredningen, att bevakningen av barnkonventionens efterlevnad måste vara en huvuduppgift för en barnombudsman. Utredningen föreslår i denna fråga ett fokusbyte från att bevaka tillkomsten av författningar till att kontrollera tillämpningen av befintliga lagar. BO ställer sig tveksam till ett sådant fokusbyte, och menar att det inte går att göra en sådan förenklad uppdelning. Att granska tillämpningen av lagar måste också självklart innefatta en möjlighet att vid behov föreslå författningsändringar. Vidare är BO enligt regeringsformen skyldig att besvara remisser i olika lagstiftningsärenden. BO menar därför att båda dessa delar måste ingå i bevakningsuppgiften. Det är BO:s uppfattning att det är ombudsmannen själv som måste få avgöra var fokus i bevakningsuppgiften ska vara, också eftersom behovet kan variera över tiden.

När det gäller bevakningen av tillämpningen av lagar är BO positiv till utredningens förslag, men menar att frågan ytterligare bör analyseras. Det finns en fara i att BO riskerar att bli en sorts "tillstånds- och överprövningsmyndighet". BO menar att utredningen inte tillräckligt tydliggör hur BO:s bevakningsansvar av tillämpningen ska förhålla sig till länsstyrelser, skolverket och andra myndigheter som på olika sätt har det tillsynsansvaret. BO anser det inte vara rimligt att en ombudsman får en så stor roll när det gäller att bevaka tillämpning av nationell lagstiftning vilket det kan bli frågan om nu när barnkonventionens principer förs in i Socialtjänstlag, FB och UTL och andra lagar.

8.3 Internationellt arbete
Under senare år har det successivt ställts allt högre krav på BO när det gäller att medverka i olika internationella sammanhang. Det kan vara allt ifrån att översätta dokument om barnkonventionen till olika språk, att ta emot studiebesök, till att agera rådgivare till andra länder i deras uppbyggnad av barnombudsmannainstitutioner. BO är därför positiv till utredningens förslag, att barnombudsmannen i första hand ska delta i internationella engagemang som ger ombudsmannen kunskap i det egna nationella arbetet med Barnkonventionen.

I det internationella samarbetet har Sverige intagit en pådrivande roll när det gäller barnkonventionen. Det är ofrånkomligt att det ger konsekvenser även på så sätt att det internationellt finns ett ökande intresse för barnombudsmannens verksamhet, för studiebesök hos barnombudsmannen och förväntningar på att BO ska delta i olika sammanhang t.ex. där regering och riksdag är värdar. I många fall är det svårt för BO att inte kunna vara positiv till sådana förfrågningar. Utredningen behandlar dock inte denna fråga nämnvärt. BO vill därför framhålla, om regeringen anser detta även fortsättningsvis ska vara en av barnombudsmannens uppgifter, att det krävs utökade resurser i denna del. BO saknar i utredningen också en analys över i vilka framtida internationella sammanhang som barns rättigheter kommer att formuleras.

Utredningen behandlar även barnombudsmannens roll i förhållande till FN:s barnkommitté i Geneve. Utredningen föreslår att BO ska avge remissyttrande över utkastet till rapport som sedan bifogas den svenska regeringens rapport till FN:kommittén. BO menar dock att rollen måste vara självständig i förhållande till regeringen i detta avseende. Av artikel 45 i barnkonventionen framgår att s.k. "competent bodies" fyller en särskild uppgift när barnkommittén behandlar ett lands rapportering. Till detta kommer att kommittén även kan kalla s.k. "competent bodies" till en dialog. BO menar därför att det här blir en fråga mellan barnombudsmannen och FNs barnkommitté. I sammanhanget vill BO framhålla att det för närvarade pågår ett arbete inom ENOC och UNICEF kring barnombudsmäns roll i rapporteringsprocessen. Den svenska barnombudsmannen kan rimligtvis inte ges en annorlunda roll än vad som föreslås för andra länders barnombudsmän.

8.4 Forskning och 8.5 Statistik
BO är positiv till utredningens förslag att barnombudsmannens uppgift när det gäller forskning, begränsas till att avse sådant som direkt rör barnkonventionen. BO menar dock att den föreslagna lagtexten är något begränsad och bör utvidgas till att BO ska följa nationell och internationell utveckling rörande tolkning och förverkligande av barnkonventionen. I denna uppgift är givetvis forskning en viktig del, men även andra uppgifter kan komma att vara aktuella.

Även när det gäller statistik menar BO att utredningens lagförslag är något för begränsat. Här bör BO:s uppdrag formuleras om till att samla kunskap om barns och ungas uppväxtvillkor. I detta sammanhang vill BO peka på att möjligheten att göra egna undersökningar är beroende av resurser.

8.6 Kontakter med andra
BO håller med utredningen om att det är viktigt att en barnombudsman har en bred kontaktyta. Däremot är BO tveksam till om det är lämpligt att lagfästa en sådan uppgift. Kontakter med andra organisationer och myndigheter utgör en viktig del i den kunskapsbas en barnombudsman behöver för sitt arbete. Detta måste dock betraktas i första hand som en arbetsmetod snarare än en arbetsuppgift i sig.

8.7 Information och opinionsbildning
BO är positiv till utredningens förslag att barnombudsmannens uppgift att göra uttalanden och ta initiativ ska lagfästas. BO är däremot tveksam till att lagreglera när det gäller att bilda opinion. Utredningen pekar ju själv på problemet med att påvisa effekter och konkreta resultat av ett opinionsbildande arbete. I samband med årsredovisningar uppstår svårigheter med att tydliggöra effekter av det generella opinionsbildande arbetet utan att genomföra kostsamma undersökningar. Frågan hur en sådan redovisning ska se ut måste därför lösas innan man kan lagfästa i denna del. BO vill poängtera att denna fråga inte är särskilt kopplad till BO:s verksamhet, utan gäller alla myndigheter som har en opinionsbildande roll.

Vidare ställer sig BO positiv till förslagen om en fortsatt årlig berättelse till regeringen. Det har visat sig att det finns en tyngd i att BO:s årsrapport lämnas till regeringen. Styrkan för de grupper som läst och använt rapporten, är just det faktum att det är fråga om en rapport till regeringen.

BO är också positiv till förslaget att barnombudsmannen ska kunna lämna förslag till regeringen löpande under året. Däremot menar BO det vara orealistiskt att förslagen ska vara så genomarbetade att de skulle kunna utgöra grund för ett remissförfarande t.ex. när det gäller ekonomiska konsekvenser, lagtext etc. Det är omöjligt för en myndighet av BO:s storlek att göra så omfattande utredningar. Barnombudsmannens uppgift kan endast vara att genom sin bevakande roll påtala brister för regeringen. Därefter måste ett sedvanligt utredningsarbete ta vid. BO anser därför att det av lagen bör framgå att BO:s uppgifter är att påtala behov av författningsändringar.

9. Barns lek- och utemiljö
Som framgår av tidigare resonemang menar BO det vara nödvändigt att renodla BO:s ombudsmannaroll. Det är inte förenligt med den rollen att ha tillsynsansvar för vissa sakfrågor. Detta ansvar bör istället ligga på respektive sektorsmyndighet. BO tillstyrker därför utredningens förslag att samordningsansvaret för barns och ungas säkerhet överförs till folkhälsoinstitutet. I utredningen saknas dock en analys av det nuvarande samordnande säkerhetsarbetet och vad nedskärningar under senare år av denna verksamhet inneburit. BO menar att man bör dra tydligare lärdom av de 45 årens nationella säkerhetsarbete.

BO tillstyrker vidare att ansvaret för allmänna lekplatser läggs på Boverket och Konsumentverket samt att Folkhälsoinstitutet ska beakta såväl frågor som rör säkerheten i barns lekmiljöer som det pedagogiska innehållet i dessa miljöer. BO menar dock att ett myndighetsansvar av dessa frågor kräver tydliga instruktioner och nödvändiga resurser. BO vill framhålla vikten av att BO:s erfarenhet tas tillvara när det gäller hur dessa myndigheters uppdrag ska formuleras. Vidare vill BO i sammanhanget peka på att BO:s uppgift att bevaka barns och ungas intressen inom dessa områden fortsätter, dvs på motsvarande sätt som BO arbetar med övriga frågor.

10. Organisationen

10.1 Barnombudsmannen
Utredningen konstaterar att utnämningen av en barnombudsman, i högre grad än vad som gäller vid tillsättandet av myndighetschefer i allmänhet, är en personfråga. Däremot för utredningen ingen diskussion om på vilket sätt en barnombudsman bör tillsättas. Den internationella genomgången av olika länder visar att det finns flera olika modeller för tillsättandet. I en diskussion om en självständig ställning för barnombudsmannen måste även denna fråga analyseras vidare och sättas in i ett större sammanhang. Där bör även frågan om hur förlängningen av ett förordnande och lönesättning ska gå till.

10.2 Rådet
BO är positiv till förslaget att upphäva rådet. Det har visat sig vara mer effektivt för BO att kunna knyta till sig olika former av expertkunskap i de frågor som BO för tillfället arbetar med.

10.3 Personalen
Genom att BO har ett brett mandat med många olika fokusområden, behövs också olika former av kompetens. Givetvis kan inte all denna kompetens finnas inom en så liten myndighet. Som komplement till en bred baskompetens måste myndigheten även kunna anlita extern personal, antingen i form av konsulter eller projektanställningar. Om BO:s bevakande roll, som utredningen föreslår, ska stärkas, anser BO det vara nödvändigt med motsvarande förstärkningar av den juridiska kompetensen.

11. Kostnadseffekter
En av de punkter som BO är mest kritisk till i utredningen rör bristen på resonemang och analys av ombudsmannens organisation och resurser.
I direktiven till utredningen sägs att eventuella förslag till ökade kostnader skall motsvaras av förslag till finansiering. Med hänvisning till dessa direktiv har utredningen inte föreslagit några åtgärder som enligt utredningens bedömning medför direkta kostnadsökningar.

BO menar att det måste göras en grundlig analys när det gäller BO:s anslag. Det nuvarande anslaget baserar sig på den analys organisationskommittén gjorde inför bildandet av BO 1993. Den bygger bl.a. på en uppskattning på behovet av resurser. Det var naturligtvis svårt att klart förutse den nya myndighetens inriktning, arbetssätt och vilka fokusområden som skulle prioriteras samt vilka resurser detta skulle ta i anspråk. De erfarenheter som nu kan dras är att resursbedömningen som gjordes av organisationskommittén var otillräcklig. Till detta ska läggas det förändrade arbetssätt som översynen nu föreslår.

BO anser vidare att förändringar i arbetssätt och organisation svårligen görs utan att det medför kostnadsökningar. Ovan ger BO exempel på sådana områden, t.ex. föreslagen förändring i kompetens och övergång till en mer flexibel organisation. Detta är inte möjligt att göra utan ökade direkta kostnader och ett utökat anslag. Utifrån dessa aspekter anser BO att en grundligare genomgång av kostnadseffekterna nu måste genomföras.

I beredningen av detta ärende har också kanslichefen Per-Olof Larsson deltagit.

Louise Sylwander
Barnombudsman

Helen Westlund
Jurist