Medlemsförslag A 1221/Nord om samordning av åtgärder mot tvångsäktenskap (S2000/4596/ST)

Inledande synpunkter Barnombudsmannen (BO) är i huvudsak positiv till Nordiska rådets förslag om att initiativ mot tvångsäktenskap samordnas i de nordiska länderna.

Däremot anser BO att de konkreta förslag som Nordiska rådet presenterat inte är tillräckligt belysta. Det saknas ett underlag till varför just de initiativ som lagts fram är väsentliga. Vidare saknas en analys om vilka konsekvenser ett genomförande av förslagen skulle få för de nordiska länderna. Med anledning härav anser sig BO inte närmare kunna uttala sig om hur förslagen till initiativ bör värderas.

I FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) regleras inte särskilt barn och äktenskap. FN:s barnkommitté har däremot i ett konkret fall angett att 14 år är en för låg ålder för äktenskap och även understrukit att samma ålder skall gälla för både flickor och pojkar. Sverige har ansvar för att barnkonventionens rättigheter gäller alla barn i Sverige, oavsett om de är svenska eller utländska medborgare. Barnen skall skyddas mot övergrepp och olämplig behandling, men skyddet mot påtvingade äktenskap har hittills inte nämnvärt uppmärksammats vare sig i lagstiftning eller i debatt. Sammantaget är det svårt att se att barnets bästa alls beaktas i samband med regleringen av äktenskap för barn med dubbelt eller utländskt medborgarskap.

Nuvarande nationell lagstiftning
När en person är svensk medborgare gäller svensk lag för äktenskapsålder samt att äktenskapet ska vara frivilligt. Bestämmelserna i 2:1 äktenskapsbalken (ÄktB) säger att den som är under 18 år måste ha dispens från länsstyrelsen för att ingå äktenskap. Detta gäller dock inte för barn i Sverige med utländskt medborgarskap eller dubbelt medborgarskap. Ingående av äktenskap för utländska medborgare regleras i stället i Lag (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Enligt huvudregeln prövas rätten att ingå äktenskap enligt lagen i medborgarskapslandet. En utländsk medborgare som sedan två år har hemvist i Sverige kan tillsammans med sin tillkommande, välja om äktenskapet skall ingås enligt svensk eller utländsk rätt (1:2 2 st IÄL). För utländska medborgare blir därför de svenska bestämmelserna tillämpliga endast om de väljer att underkasta sig dem.

Några skyddsregler finns dock för barn under 15 år, t.ex. att när rätten att gifta sig skall prövas enligt utländsk lag måste den som är under 15 år ha länsstyrelsens tillstånd (1:3 IÄL). Däremot är skyddet sämre för barn mellan 15 och 18 år, eftersom barn i denna ålder som inte är svenska medborgare kan gifta sig utan tillstånd av länsstyrelsen om den tillämpliga utländska lagen tillåter att den som är under 18 ingår äktenskap. Det finns alltså en möjlighet att kringgå svensk äktenskapslagstiftning genom att äktenskapet ingås utomlands. Äktenskapet är formellt giltigt också i Sverige om det i staten där det ingicks eller i den eller de stater där mannen och kvinnan vid tiden för vigseln var medborgare är giltigt.

Även utlänningslagen berör frågan om barnäktenskap. Om endast en av makarna har uppehållstillstånd i Sverige före äktenskapets ingående, godtas ett äktenskap där en av makarna är under 18 år inte som grund för uppehållstillstånd genom anknytning (2:4 1 st 1p. UtlL).

Äktenskap mot den unges vilja
BO menar att det finns anledning att skilja ut två sorters barnäktenskap. Det ena är när barnet själv vill gifta sig. Det andra är när barnet inte vill ingå äktenskap, utan står under påtryckning att göra det. Vill inte ett barn gifta sig skall barnet, lika lite som någon annan, tvingas till det. Här måste samhället stödja barnet. Det är i första hand socialnämnden som skall hjälpa barnet.

Om hemsändning till ett ursprungsland för äktenskap mot den unges vilja blir aktuell för en svensk medborgare, bör detta, enligt Socialstyrelsens allmänna råd rörande tillämpningen av LVU, kunna utgöra grund för vård med stöd av LVU med åberopande av annat förhållande i hemmet. Skrivningen innebär för närvarande att ett svenskt medborgarskap är nödvändigt för att socialnämnden, ytterst genom ett omhändertagande enligt LVU, skall ha rätt och skyldighet att skydda barn mot ett påtvingat äktenskap.

Enligt BO:s mening måste också ett barn som inte har svenskt medborgarskap eller som har dubbelt medborgarskap ha rätt till skydd från socialnämnden om det pressas att ingå äktenskap. Åter igen kan påminnas om att det i ansvaret för barnkonventionen gäller alla barn som befinner sig i Sverige, liksom socialnämndens ansvar för de som vistas i kommunen. BO anser att lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) bör ändras i detta avseende. LVU har nyligen varit föremål för översyn och betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Avslutande synpunkter
Sammanfattningsvis ställer nuvarande lagstiftning, rörande äktenskap för barn med utländskt eller dubbelt medborgarskap, oss inför ett antal problem. För det första har dessa barn, som ovan berörts, otillräckligt skydd mot påtvingade äktenskap. För det andra kan det ifrågasättas om IÄL:s bestämmelser alls går att tillämpa vid barnäktenskap. I relation till vårdnadens utövande innebär IÄL att en vårdnadshavare som är utländsk medborgare ges mer långtgående rättigheter att fatta beslut rörande sitt barns äktenskap än vad som är fallet enligt svensk rätt. Det är enligt BO:s mening svårt att förena å ena sidan uppfattningen att vårdnadens omfattning skall avgöras enligt svensk rätt när barnet har hemvist här och å andra sidan utländsk rätt som strider mot den svenska definitionen av barnets bästa. Den tyngd medborgarskapslandets lag ger i detta avseende är knappast förenlig med det ansvar det svenska samhället borde ha för barn med hemvist här i landet. BO välkomnar därför att bestämmelsen för närvarande är föremål för översyn i Justitiedepartementet.

Angränsande frågor
Slutligen anser BO att det är viktigt att frågan om tvångsäktenskap för barn inte bör hanteras isolerad. Samma synsätt bör anläggas på angränsande frågor såsom t.ex. barn med hemvist i Sverige som återförs till sina ursprungsland för att könsstympas eller utbildas till barnsoldater. BO har nyligen varit i kontakt med Rikspolisstyrelsen i frågan och de bekräftar att detta är ett problem som diskuteras inom polisen. BO anser därför att det vore önskvärt att regeringen tillsatte en arbetsgrupp för att sätta in frågorna i ett större perspektiv, där barn med hemvist i Sverige (oavsett medborgarskap) förs till sina ursprungsländer för t.ex. tvångsäktenskap, könsstympning och utbildning till barnsoldater.

Louise Sylwander
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig jurist