Betänkandet (SOU 2001:10) Barn i homosexuella familjer

BO anser att adoptionslagstiftningen bör ses över i sin helhet innan några förändringar sker. Lagstiftningen måste få ett betydligt starkare barnperspektiv. Det är barnets bästa som i det individuella fallet måste bedömas.

Uppdraget
Direktiven till kommittén har varit mycket begränsade och koncentrerat sig till få specifika frågor. Kommittén har haft i uppdrag att undersöka och analysera villkoren för barn i homosexuella familjer. Likaså har kommittén haft i uppdrag att pröva kvinnors möjlighet att i homosexuella parförhållanden få assisterad befruktning. Enligt direktiven ska utgångspunkten vara barnets bästa.

Under de senaste 40 åren har antalet adoptioner ökat i omfattning. Många av de barn som kom till Sverige under 60-talet, då de internationella adoptionerna började i större omfattning, har nu vuxit upp och själva skaffat barn. Det svenska samhället har på många sätt förändrats både när det gäller synen på familjebildning, ökad kunskap och erfarenhet när det gäller mångfald bland befolkningen. Inte minst har barnets rättigheter kraftigt förstärkts under senare årtionden.

BO anser att det därför borde varit på sin plats att ha ett mycket bredare perspektiv på uppdraget till en utredning om adoptionsfrågor i Sverige i början på 2000-talet. Det finns en rad frågor i lagstiftningen om adoptioner som upplevs otidsenliga, motsägelsefulla eller utan barnperspektiv. För att ge några exempel kan nämnas att ensamstående kan adoptera men inte sambor och att lagstiftningen medger att adopterad och adoptionsförälder kan gifta sig. Det kan i sammanhanget nämnas att bestämmelsen om ensamståendes rätt till prövning för adoption kom 1917.

Allmänna synpunkter
BO anser att adoptionslagstiftningen bör ses över i sin helhet innan några förändringar sker. Lagstiftningen måste få ett betydligt starkare barnperspektiv. Det är barnets bästa som i det individuella fallet måste bedömas. Barn har rätt till föräldrar men det är inte en rättighet för vuxna att ha barn. För flertalet barn är inte samhället ansvarigt för föräldravalet, men vid adoptioner och assisterad befruktning bidrar samhället aktivt till föräldraskapet och måste därför ikläda sig ett ansvar för att bevaka barnets intresse och eftersträva det bästa för barnet. Barnets bästa måste då stå i centrum och den vuxnes vilja att bli förälder får då stå tillbaka.

BO menar att en översyn av adoptionslagstiftningen måste göras i samspel med aktuell forskning om adoptivbarn och de adopterades egna synpunkter. Detta för att öka förutsättningarna för att få en lagstiftning som är anpassad till dagens krav på ett barnperspektiv.

Kunskap om adoptioner
Trots en lång erfarenhet i Sverige av adoptioner finns det en relativt begränsad kunskap om de adopterades situation. Det finns vissa tecken som tyder på att en del adoptivbarn får mer problem än andra barn, t.ex. när det gäller mobbning. Internationellt adopterade barn och unga har också en viss överrepresentation när det gäller insatser från socialtjänsten.

Vid samtal med representanter från föreningar som organiserar adoptivbarn framkommer en rad kritiska synpunkter på samhällets hantering av dessa frågor. Likaså beskrivs de känslor av övergivenhet och utanförskap som kan uppstå. Dessa upplevelser är individuella och varierar mycket mellan olika personer. Uppenbart är dock att det krävs en stor medvetenhet hos adoptivföräldrar för att kunna kompensera och möta en del av de olika problem som kan uppkomma under uppväxten för ett adopterat barn. Kritiken som framkommer från en del adopterade måste tas på allvar och mötas med ökad kunskapsinsamling.

Det behövs mer studier och forskning inom området för att få underlag till utformningen av framtidens adoptionsregler. Frågan om adoption handlar inte i första hand om vem som ska få adoptera utan om vilka krav som ska ställas för att leva upp till barnkonventionens utgångspunkt, barnets bästa. Det finns även skäl att överväga vilka krav som ska ställas på adoptivföräldrar för att garantera bästa möjliga situation för barnet.

Ett nationellt kunskapscentrum för adoptionsfrågor skulle sannolikt kunna bidra till ökat stöd i enskilda fall och även innebära en långsiktig kompetenshöjning inom området.

Barnperspektivet
Kommitténs direktiv och arbete har i första hand haft ett vuxenperspektiv för ögonen. Likaså har debatten om adoptionsrätt blivit en debatt som ofta utgår från de vuxnas önskemål och antaganden. BO anser att rätten till adoption alltid ska utgå från det enskilda barnet och vad som kan anses vara det bästa för barnet. Att kategorisera grupper av vuxna utifrån deras möjlighet att prövas som adoptivföräldrar, ger ett felaktigt perspektiv.

Vissa familjebildningar såsom ensamföräldrar och homosexuella parrelationer kan innebära extra påfrestningar i relationen till ett adoptivbarn och omgivningen. Att som barn växa upp i familjer som av omgivningen uppfattas som annorlunda kan vara en belastning. Samtidigt kan vi konstatera att samhällsutvecklingen kan komma att leda till en mer varierad familjesituation där kultur, språk, traditioner, flergenerationsboende och andra faktorer ingår. Detta kan i sin tur leda till en öppnare syn på ”familjen”. En trend är att allt fler väljer att inte gifta sig, vilket idag innebär att man inte kan adoptera barn tillsammans.

Ett barnperspektiv på adoptioner förutsätter en hård och noggrann prövning i varje enskilt fall. Adoptionen innebär att samhället bidrar till familjebildningen. Därför måste samhället ta ett särskilt ansvar och i varje enskilt fall pröva vad som kan vara det bästa för barnet. Det kan inte uteslutas att sammanboende heterosexuella par eller homosexuella par som ingått partnerskap skulle kunna vara det bästa för barnet.

Insemination
I artikel 7 punkt 1 i barnkonventionen behandlas barnets rätt att så långt som möjligt få vetskap om sina föräldrar. Enligt Lag (1984:1140) om insemination har ett barn som tillkommit genom givarinsemination rätt att få uppgift om den genetiske faderns identitet via sjukhusets journal. I dag antecknas i folkbokföringen den gifte eller sammanboende mannen som barnets genetiske fader.

Den nuvarande lagstiftningen för heterosexuella par har sin utgångspunkt i att skydda de vuxnas intressen eftersom den tillåter att medvetet oriktiga uppgifter registreras i folkbokföringen. Detta får inte bara konsekvenser för barnets rätt till sitt ursprung utan även för medicinsk forskning och släktforskning.

En förutsättning för att ett barn ska kunna tillgodogöra sig den lagstadgade rättigheten att få vetskap om sitt ursprung, blir alltså att föräldrarna informerar barnet om hur det tillkommit eftersom uppgifterna i folkbokföringen vilseleder.

En färsk studie av Socialstyrelsen (SoS 2000:6) visar att endast cirka 10 procent av föräldrarna till barn som tillkommit via givarinsemination sedan ovan nämnda lag infördes, har berättat för barnen om deras ursprung. Utifrån ett barnperspektiv anser BO därför att verksamheten inte bör utvidgas förrän barnets rätt till sitt genetiska ursprung m.m. har setts över i ett vidare sammanhang. BO är väl medveten om att utredningen inte haft mandat att göra detta.

Avslutningsvis
Det är av största vikt att se över hela adoptionslagstiftningen utifrån dagens behov och krav innan förändringar sker i delar av lagstiftningen. Grunden för en översyn av lagstiftningen måste vara barnets bästa. Kunskapen om adoptionens konsekvenser för det enskilda barnet måste öka. Frågan om adoption handlar inte främst om vem som ska få adoptera utan om vilka krav som ska ställas för att det enskilda barnet ska få det så bra som möjligt. Kommittén borde därför haft ett betydligt bredare uppdrag i syfte att se över hela lagstiftningen ur ett barnperspektiv.

Lena Nyberg
Barnombudsman