Betänkandet (SOU 2000:114) Samverkan – Om gemensamma nämnder på vård- och omsorgsområdet, m.m. (dnr S2000/8485/HS)

BO tillstyrker i stort utredningens förslag om att det ges utökade möjligheter att bilda en gemensam nämnd för uppgifter på vård- och omsorgsområdet, m.m. BO anser dock att utredningen borde ha lämnat förslag som ställer större krav på de kommunala och landstingskommunala huvudmännen.

Bildandet av en gemensam nämnd ska vara en skyldighet och inte endast en möjlighet, om det är oklart vem som har ansvar för en person eller en situation. BO menar vidare att särskilda medel bör tillföras sådana sektorsövergripande nämnder.
Barnombudsmannen (BO) har valt att endast yttra sig över de delar i betänkandet som berör barn och ungdomar.

Sammanfattning

BO tillstyrker i stort utredningens förslag om att det ges utökade möjligheter att bilda en gemensam nämnd för uppgifter på vård- och omsorgsområdet, m.m. BO anser dock att utredningen borde ha lämnat förslag som ställer större krav på de kommunala och landstingskommunala huvudmännen. Bildandet av en gemensam nämnd ska vara en skyldighet och inte endast en möjlighet, om det är oklart vem som har ansvar för en person eller en situation. BO menar vidare att särskilda medel bör tillföras sådana sektorsövergripande nämnder.

Inledande synpunkter

BO anser att utredningen på ett förtjänstfullt sätt beskrivit konsekvenserna av bristfällig samverkan mellan hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens olika verksamheter.

Samverkansbehovet kring barn och unga har vid ett flertal tidigare tillfällen aktualiserats. Redan 1974 i förarbetena till socialtjänstlagen underströks behovet av ökat samarbete mellan kommuner och landsting när det gällde socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin (SOU 1974:40, SOU 1977:41). 1998 föreslog också Barnpsykiatrikommittén att förutsättningarna för att ytterligare underlätta samarbetet mellan kommuner och landsting genom gemensam politisk styrning borde utredas (SOU 1998:31). Vidare har LVU-utredningen i sitt betänkande SOU 2000:77 lämnat förslag som kan förbättra samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten. Barnombudsmannen har i sitt yttrande över betänkandet framhållit vikten av att varje barn som omhändertas av socialtjänsten måste få adekvat stöd och hjälp för sina psykiska problem, t ex av barn- och ungdomspsykiatrin.

BO:s erfarenhet är att vissa barn och ungdomar i dag kommer i kläm mellan huvudmännen och har svårt att få adekvat hjälp på grund av oklara regler och brist på samverkan. Barn och ungdomar med psykiska problem har många gånger sammansatta behov som kräver insatser från flera olika håll.

Kap. 7 Utökade möjligheter att samverka i en gemensam nämnd

Utredningen föreslår att ett landsting och de kommuner som ingår i landstinget får bilda en gemensam nämnd för att gemensamt fullgöra uppgifter på vård och omsorgsområdet.

Förslaget att utöka möjligheterna för samverkan i en gemensam nämnd är, enligt BO, bra och utredningen har i enlighet med sina direktiv också lämnat lösningar som förbättrar möjligheterna till samverkan mellan kommuner och landsting. Enligt BO:s erfarenhet fungerar det nämndövergripande samarbetet redan bra på vissa håll i landet. Det vore dock önskvärt att alla kommuner och landsting samverkade i betydligt högre utsträckning. BO vill särskilt framhålla att det hälsofrämjande och förebyggande arbetet har mycket att vinna på sektorsövergripande nämnder och verksamheter. Föräldrautbildning och föräldrastöd är områden där både kommuner och landsting har en viktig roll och samordning av arbetet mellan olika sektorer närmast är en nödvändighet.

BO är väl medveten om att det delade ansvaret mellan kommuner och landsting för vård och omsorg skapar en mängd samordningsproblem. Ett tydligt problem är vilken huvudman som ska bekosta vården och omsorgen. Men också brister i den övergripande styrningen av resurserna utgör ett hinder för samverkan. Att huvudmännen så långt som möjligt samordnar sig på politisk och administrativ ledningsnivå där det finns behov av gemensamma insatser samt att det inrättas gemensamma nämnder som har ekonomiskt ansvar kan vara ett led i att förbättra och underlätta möjligheterna till samverkan. BO föreslår mot denna bakgrund att av de åtta miljarder kronor som ska fördelas under 2002 – 2004 för utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen ska en särskild summa avsättas för gemensamma nämnder. Inrättandet av en gemensam nämnd med förutsättningar för ett gott samarbete mellan huvudmännen kan dock inte lösa alla problem och är således inte tillräckligt enligt BO. Därför behövs ett större krav på samverkan än det som utredningen föreslår.

BO vill föra fram vikten av tidiga insatser och peka på behovet av insatser så tidigt som möjligt för att förebygga ohälsa och asocialitet. BO har tidigare påpekat att insatser för barn i riskzonen bör genomföras tidigt. Vid tidiga insatser skadas barnet mindre och det är lättare att rehabilitera brister i miljön eller skador hos barnet om en insats sätts in så snart en brist i barnets miljö identifierats. BO menar därför att gemensamma sektors-övergripande nämnder som gemensamt förfogar över ekonomiska resurser måste inrättas, så att inget barn riskerar att fara illa av organisatoriska eller strukturella skäl.

En lagreglering som ger ett landsting och kommuner möjlighet att bilda en gemensam nämnd synes vara till intet förpliktande för respektive huvudman. Det egentliga problemet att få huvudmännen att samverka på alla plan kvarstår. Lagstiftarens intentioner med lagändringen måste därför tydliggöras. Samarbete måste i praktiken genomföras av personal inom de olika verksamheterna. Familjecentraler är ett exempel på hur praktiskt samarbete kan underlättas. För att få till stånd en god samverkan mellan huvudmännen krävs en förändring av attityder och synsätt vilket bl.a. kan uppnås genom utbildning och kompetensutveckling. En bred kompetens i de gemensamma nämnderna är därför önskvärt för att uppnå en bättre samverkan. För de nämnder som har att samverka kring barn och ungdomsfrågor bör barnrättighetskompetensen vara väl förankrad. Slutligen föreslår BO att det bör ställas större krav på huvudmännen och att bildandet en gemensam nämnd bör lagregleras som en skyldighet där brukaren sätts i centrum.

Kap. 12 Sekretessfrågor

Utredningen beskriver att det i vissa kommuner och landsting kan vara komplicerat att praktiskt hantera sekretessfrågorna. Osäkerheten kring sekretessfrågorna kan därför göra det svårt för huvudmännen att samverka. Enligt BO är ett sätt att underlätta dessa problem att utbilda den personal som har att hantera sekretessfrågor.

Emellertid är rättsläget ifråga om sekretessens räckvidd oklart och bör ses över för att inte hindra möjligheterna till en god samverkan. BO delar därför utredningens uppfattning om att denna fråga bör ligga inom ramen för Offentlighets- och sekretesskommitténs uppdrag.

I beredningen av detta ärende har handläggaren Lisbeth Thurnell deltagit.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig jurist