Betänkandet Barnmisshandel – Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72)<br>S2001/8007/ST

Barnombudsmannen (BO) har tagit del av rubricerade betänkande. BO finner att Kommittén mot barnmisshandel har gjort en grundlig och i stort sett bra genomgång av barnmisshandeln och dess konsekvenser. Många av analyserna och övervägandena är gedigna och insiktsfulla och en hel del har tidigare förts fram av BO och av andra utredningar.

BO menar att barnmisshandeln i den nya utvidgade definitionen är ett mycket stort samhällsproblem och att krafttag mot våld och kränkningar av barn nu måste tas av samhället.

Kap. 1.1 Kommitténs uppdrag

Kommittén har efter diskussion med Socialdepartementet beslutat att inte utreda våld mellan barn och unga. Kommittén bedömer att denna problematik kräver en egen utredning. BO delar kommitténs uppfattning och föreslår att regeringen snarast tillsätter en sådan utredning med utgångspunkt i den vidgade definitionen av begreppet barnmisshandel. Detta skulle också innebära att vi äntligen på djupet får en analys av den omfattande mobbningsproblematiken i samhället och hur vi på allvar kan motarbeta mobbning och annat våld mellan barn.

Kap. 2.5 Synen på aga/kroppslig bestraffning – några utblickar

BO menar att våld mot barn i tron att detta ska göra barnet gott eller lära barnet något är ett minst lika grovt brott som våld mot barn i affekt. Genom att i Brottsbalken särskilt föra in medverkan eller anstiftan till kroppslig bestraffning av barn kan också de som medverkar eller anstiftar aga riskera att straffas. Artikel 19 i FN:s konvention om barnets rättigheter lyder:

”1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.

2. Sådana skyddsåtgärder bör, på det sätt som kan vara lämpligt, innefatta effektiva förfaranden för såväl upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och dem som har hand om barnet nödvändigt stöd, som för andra former av förebyggande och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa samt, om så är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande.”

Kap. 3 Definition av barnmisshandel

BO anser att kommitténs utredning av begreppet barnmisshandel är bra. Docent Dagmar Lagerbergs uppfattning, att även samhällelig omsorgsbrist av barn skulle kunna betraktas som barnmisshandel är tänkvärd och viktig att lyfta fram. Tyvärr skulle en sådan definition möta stora problem i samband med hur efterlevnaden av ett förbud skulle genomföras. Detta bör ytterligare utredas.

Kommitténs definition av barnmisshandel är vidare än brottsbalkens misshandelsdefinition. BO delar kommitténs uppfattning att begreppet barnmisshandel i stort sett blir synonymt med begreppet barn som far illa.

Kap. 3.4 Förslag till definition

BO stöder kommitténs förslag till definition av barnmisshandel
”Barnmisshandel är när en vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov.”

I motsats till kommittén föreslår BO att definitionen ska avspeglas i Brottsbalken. Se 11.2.4. och 13.2, 13.3

Kap. 5.1 En strategi för samverkan

BO stödjer kommitténs förslag. Inget barn ska behöva fara illa till följd av oklarhet i ansvarsförhållanden eller bristande samarbete mellan olika samhällsaktörer. BO anser att det är av mycket stor vikt att socialtjänsten, hälso- och sjukvården, förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen nu får inskrivet i respektive speciallag att de ska samverka i frågor kring barn som far illa eller riskerar att fara illa. I polislagens 3 § finns redan en sådan skrivning. BO vill även peka på den framgångsrika metoden att samla flera av aktörerna i Familjecentraler.

Kap. 6 Anmälan till socialnämnden

Kommittén konstaterar att anmälningsskyldigheten inte fungerar som lagstiftaren avsett och underbygger sitt konstaterande bland annat med hänvisningar till olika studier och rapporter från förskolor, grundskolor, barnavårdscentraler och läkare. Endast en liten andel av de barn som misstänks fara illa anmäls till socialnämnden. Detta är enligt BOs uppfattning mycket allvarligt och helt oacceptabelt. Ur barnets perspektiv är det oerhört viktigt att samhället agerar för att skydda barnet från misshandel och att samhället ger barnet stöd att bearbeta sina upplevelser och möjligheter att leva ett fortsatt liv utan misshandel och hot om våld.

Kap. 6.1 Ordet anmälan

BO delar inte kommitténs uppfattning att det vore olyckligt att ersätta ordet ”anmälan” med ett annat ord som har mindre negativ laddning. Om barnets situation är sådant att den enskilde bedömer att åtgärder behöver vidtas är det i sig så allvarligt att den barriär som ordet anmälan kan innebära bör undanröjas. BO kan se att det finns skäl att avdramatisera själva benämningen på anmälningsförfarandet. Ordet anmälan skulle kunna ersättas med t.ex. informationsplikt. Det handlar inte om att anmäla någon person utan att informera om en situation i syfte att skydda barn. I detta sammanhang vill BO poängtera att det vilar ett stort och viktigt ansvar att våga se barnets behov av stöd och hjälp på den enskilde medarbetaren, som denne i sin tur måste få stöd i att bära.

Kap. 6.2 När är man skyldig att anmäla?

Eftersom en av svårigheterna med dagens formulering i lagtextens 14 kap.1§ Socialtjänstlagen (SFS 1980:620) (gamla 71 § SoL) handlar om att det är svårt att bedöma när ett barn behöver skydd och det i sin tur medför att det är svårt att veta när anmälningsskyldigheten inträder, så stödjer BO kommitténs förslag att utvidga formuleringen så att det tydligare framgår att anmälningsskyldigheten inträder redan då barnet bedöms behöva stöd från socialnämnden. En sådan förändring klargör för de anmälningsskyldiga att de missförhållanden som barnet befinner sig i inte behöver vara så grava för att socialnämnden ändå ska få vetskap om missförhållandena för att kunna ge barnet stöd. Det är också viktigt att föräldrar och andra får klart för sig att en anmälan görs för att hjälpa barnet och att det inte handlar om att underkänna dem i deras föräldraskap. Förhoppningsvis kan också en större fokusering på stöd öka chanserna att få till stånd ett bra samarbete med alla berörda vuxna kring barnet och ett sådant samarbete är viktigt för barnet. BO vill i detta sammanhang betona att det är viktigt för den enskilde medarbetaren att få stöd av sin ledning då frågor om anmälan till socialnämnden behöver aktualiseras.

Kap. 6.5 Återkoppling från socialtjänsten

I syfte att råda bot på problemet att den som gjort en anmälan till socialnämnden mycket sällan får någon återkoppling från socialtjänsten om vad anmälan ledde till, föreslår kommittén att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utfärda allmänna råd om information till den som gjort en anmälan enligt 14 kap. 1§ Sol. Detta förslag stödjer BO. En av orsakerna till att alltför få anmälningar görs handlar dessvärre troligen om att tilltron till socialtjänsten är relativt låg. Tilltron måste fås att öka eftersom det i sin tur kan leda till att benägenheten att anmäla kan komma att öka. Därför är det av mycket stor betydelse att varje socialnämnd har som rutin att alltid ge återkoppling på en anmälan till anmälaren.

Kap 6.6 Hänvisning till 71 § socialtjänstlagen i andra lagar

Eftersom socialtjänstlagen hos många yrkesgrupper som arbetar med barn och unga inte är tillräckligt känd så är det viktigt att de lagar som varje yrkesgrupp mest naturligt känner till har en egen hänvisning till anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagens 14 kap. 1 § (gamla 71§ SoL). Personal inom skolan, förskolan, skolbarnomsorgen, barnhälsovården, barnsjukvården, tandvården och även personal vid polisen behöver känna till att skyldigheten att anmäla inte bara gäller i fall där de klart kan konstatera att barn far illa. BO understryker mot denna bakgrund vikten av att detta förslag genomförs.

Kap 6.7 Påföljd när någon låter bli att anmäla

Kommittén föreslår att frågan om straffansvar för enskilt verksamma personer som låter bli att göra en anmälan till socialnämnden enligt 71 § SoL blir föremål för utredning i särskild ordning. Barnombudsmannen välkomnar förslaget om utredning. I övrigt vill BO i detta sammanhang poängtera att förebyggande åtgärder såsom ökad utbildning till berörda yrkesgrupper är mycket viktigt eftersom det i sin tur kan leda till att alltfler känner till sin anmälningsskyldighet och dessutom erhåller ökad medvetenhet, kunskap och kompetens i frågor som rör barnmisshandel. I ett längre perspektiv kan utbildning bidra till att barnmisshandel förhindras i ett mycket tidigt skede. BO vill i detta sammanhang aktualisera frågan om att samhället även bör överväga att skärpa ansvaret för ledningen i berörd verksamhet.

Kap 6.8 Anmälningsskyldigheten inom kriminalvården

BO stödjer kommitténs förslag att vidga anmälningsskyldigheten till att även omfatta myndigheterna inom kriminalvården och dess anställda. Det är en stor brist att kriminalvården, som dagligen kommer i kontakt med barn och unga vars föräldrar frihetsberövas eller väntar på att inleda fängelsevistelse, inte har någon anmälninsskyldighet i likhet med 14 kap.1 § SoL. Barn och unga vars föräldrar ska vistas i, vistas i, eller är på väg att avsluta sin vistelse i någon av kriminalvårdens olika verksamheter kan ofta antas behöva stöd från socialnämndens sida. Det kan också komma till kriminalvårdens kännedom att ett barn vistas i missbruksmiljöer eller andra miljöer som inte är lämpliga för barn. Samhället behöver tydligt klargöra att också kriminalvårdens personal är viktiga aktörer i arbetet att förhindra att barn utsätts för barnmisshandel.

Kap. 7.5 Kompetens inom socialtjänsten

7.5.1 Grundutbildning


BO stöder förslaget att studenten för att erhålla socionomutbildning ska ha förvärvat kunskap om utsatta barns situation och livsvillkor.

BO vill särskilt understryka att en god barnkompetens ska grundläggas redan under utbildningstiden. Kunskap om utrednings- och samtalsmetodik, särskilt kunskap om hur man samtalar med barn i kris måste också finnas med i grundutbildningen. Ett kursavsnitt om barnkonventionen och barns rättigheter bör också finnas med.

BO vill därutöver framföra synpunkten att motsvarande utbildning även bör ingå i den grundläggande jurist- och polisutbildningen.

7.5.2 Kompetensutveckling för personalen

Kommittén föreslår att Socialstyrelsen får i uppdrag att utforma ett program för kompetensutveckling inom socialtjänsten – exempelvis avseende vidareutbildning – till den personal som arbetar med barn som blivit försummade, misshandlade eller utsatts för andra övergrepp.

BO stöder kommitténs förslag men menar att all personal inom socialtjänsten måste få kunskap om barnkonventionen och barns rättigheter. BO menar vidare att för personal inom Individ och familjeomsorgen (IFO) ska kunskap om utrednings- och samtalsmetodik, särskilt kunskap om hur man samtalar med barn i kris kontinuerligt finnas med i fortbildningen.

Kap.7.8 Utveckling av arbetsmetoder och samverkan

Kommittén föreslår att 10 miljoner kronor ska anslås årligen under två år för att stimulera utveckling av arbetsmetoder för arbete med misshandlade eller försummade barn. BO stöder förslaget men menar att medlen är otillräckliga och att de dessutom bör permanentas.

Verkligheten för barn förändras i allt snabbare takt. Insatser för metodutveckling för barn som far illa bör permanentas. I synnerhet om metodutvecklingen ska ha forskningsanknytning. Longitudinell forskning för att utvärdera vilka förebyggande och riktade insatser som har förväntad effekt är av utomordentligt stor betydelse för att kunna bedöma vilken effekt ökade satsningar på barn som riskerar att fara illa har.

7.8.2 Vikten av att bedöma barns och ungas behov av skydd

BO stöder kommitténs förslag att frågan om möjligheten att tala med barn utan vårdnadshavarens vetskap när en anmälan kommer in till socialnämnden bör utredas.

8.3 Barnkonventionen och styrdokumenten för förskolan, skolan och fritidshemmet och utsatta barn

Kommittén föreslår att Skollagskommittén bör beakta att gruppen barn i behov av särskilt stöd också kan innefatta barn som är misshandlade eller utsatta för andra övergrepp.

Skollagskommittén bör vidare tydliggöra att rektors ansvar också omfattar dessa barn.

BO stöder förslagen och menar att det är viktigt att klargöra vad begreppet barn i behov av särskilt stöd egentligen innebär. Det är också viktigt att klargöra av vem och på vilket sätt ett sådant epitet ska sättas på en elev.

8.4 Förebyggande arbete

Kommittén föreslår att Skolverket får i uppdrag att genomföra nationella kvalitetsgranskningar om barns inflytande och delaktighet i förskolan och skolan. Kommunen ska vidare i den årliga utvärderingen av skolornas kvalitetsredovisningar uppmärksamma hur skolorna arbetar med barn som far illa.

BO stöder förslagen. BO vill tillägga att skolan inte bara ska vara en institution som lär ut demokrati, moral och kritiskt tänkande på ett teoretiskt plan utan den måste vara en demokratisk arena; eleverna måste få uppleva demokrati i praktiken. BO anser därför att arbetet med att utveckla elevdemokratin och elevinflytande i våra grundskolor och gymnasier är oerhört viktigt och måste prioriteras. Ett viktigt steg i det arbetet är att stärka elevrådens roll, bland annat med ett ökat inflytande över skolans styrmedel och information. Eleverna måste få lära sig att de har rättigheter, även rätten att säga nej, vilket är utomordentligt stor betydelse för att förebygga barnmisshandel och övergrepp.

8.5 Förskolans, skolans och fritidshemmets arbete med utsatta barn

Kommittén föreslår att statens skolverk ska utfärda allmänna råd för förskola, skola och fritidshem om hur man hanterar anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen.

BO stöder förslaget. BO vill understryka vikten av att rutiner för anmälningsplikt ska finnas lokalt på varje arbetsplats där barn finns.

8.7 Kompetens

BO stöder kommitténs förslag att som krav för lärarexamen ska studenten ha tillägnat sig kunskaper om barns behov och utveckling och därvid särskilt uppmärksamma barn som far illa.

Kap. 9 Hälso- och sjukvården

9.3 Barnperspektivet bör lagfästas


Kommittén föreslår att bestämmelser om barnets bästa förs in i hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen och i lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS).

LYHS kompletteras också med bestämmelser om barns rätt att komma till tals.

BO stöder förslagen men vill även påpeka behovet av att barns rätt att komma till tals införs i tandvårdslagen och HSL.

9.4 Barns och ungdomars rätt till psykiatrisk vård och behandling

Kommittén föreslår att den aviserade översynen av 1998 års vårdnadsreform bör behandla frågan om en vårdnadshavares rätt att ensam besluta om vård och behandling av barn.

BO stöder förslaget, men anser att frågan om ungas rätt psykiatrisk vård måste utredas vidare. Idag är det oklart vilken verksamhet i samhället som har ansvaret för barn och unga med psykiska problem. Visserligen har kommittén lagt förslag om att olika samhällsaktörer ska samarbeta. BO anser dock att det måste bli fullständigt klarlagt vem som har ansvar för psykiskt sjuka barn och unga och vilka lagar som ska tillämpas i samband med vården.

9.5 Barnkompetensen inom hälso- och sjukvården

Kommittén föreslår att kunskaper om barns förhållanden införs som krav för barnmorske-, läkar-, psykolog-, sjuksköterske- respektive tandläkarexamen.

BO stöder förslagen men menar att kunskap om barn, barns utveckling och barns rättigheter enligt barnkonventionen också ska finnas med i utbildningskraven.

BO menar också att i begreppet kompetens ingår förutom utbildning också erfarenhet. BO delar kommitténs oro för de stora pensionsavgångar som inträffar under den närmaste tioårsperioden och den därmed sammanhängande kompetensuttunningen inom barnhälso- och barnsjukvården.

BO föreslår därför att antalet platser inom vidare- och specialistutbildningar med inriktning på barn snarast måste utökas kraftigt. Även antalet tjänster för barnsjuksköterskor och barnläkare bör ökas kraftigt. Landstingen har till följd av bristande insikt låtit många tjänster med djup barnkompetens försvinna i samband med nedskärningar och omorganisationer.

Kap. 9.6 Hälso- och sjukvårdshuvudmannens ansvar

Kommittén föreslår att överläggningar med hälso- och sjukvårdshuvudmännen snarast bör inledas i syfte att huvudmännen ska utarbeta rutiner kring misstänkt barnmisshandel samt utbilda berörd personal kring dessa.
BO stöder förslaget.

Kap. 11 Att förebygga barnmisshandel

BO anser att förebyggande och tidiga insatser för att motverka att barn misshandlas är av central betydelse, både för att minska det mänskliga lidandet men också av samhällsekonomiska skäl.

Kap. 11.1 Behovet av forskning

Kommittén föreslår att regeringen låter utreda möjligheten att inrätta ett Nationellt riskbarncentrum för forskning kring barn som far illa eller riskerar att fara illa.

BO vill också understryka vikten av sammanhållna regionala forskningscentra för barn och ungdomshälsovården. Den praktiska erfarenheten finns inom de landstingskommunala barnhälsovårdsteamen. Motsvarande elevhälsovårdsteam på regional nivå bör enligt BO utvecklas t ex på sådant sätt som föreslagits av elevvårdsutredningen.

Kommittén föreslår vidare att Statistiska Central Byrån (SCB) ges i uppdrag att vart tredje år kartlägga skolelevers erfarenheter av våld i hemmet, i skolan och på fritiden samt föräldrars erfarenheter av och attityder till våld mot egna barn. BO stöder förslaget och vill påtala vikten av barnkompetens i samband med enkäter och frågor riktade till barn.

Kommittén föreslår slutligen att Socialstyrelsen får i uppdrag att utifrån skade- och dödsorsaksregistret vart femte år tillsammans med sammanställningen från utredningarna vid barns död redovisa avsiktligt våld mot barn. BO stöder förslaget.

11.2.1 Socialpolitiska insatser

Kommittén konstaterar att en svag familjeekonomi är den bakgrundsvariabel som har starkast samband med barnmisshandel, sexuella övergrepp och mobbning. Kommittén skriver vidare att

”En försämrad start i livet ökar risken för sjukdom, skador och social utsatthet även i vuxenlivet, vilket ger upphov till onödigt lidande för den enskilde och kostnader för samhället. …. De relativt fattiga familjerna har en hög känslighet för ändringar i transfereringssystemen och medvetenheten om detta bör ökas hos politiska beslutsfattare inom stat, landsting och kommun.” I nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande konstateras att barn är särskilt utsatta om familjens ekonomi är hårt ansträngd. Kommittén menar att det är angeläget att lyfta fram sambandet mellan barns utsatthet, familjeekonomi och socialpolitiska insatser.

BO delar kommitténs bedömningar och föreslår att transfereringssytemen ses över och att regeringen vidtar åtgärder för att minska skillnaderna mellan barn i ekonomiskt och socialt fattiga familjer och barn som i dessa avseenden har det bra. Artikel 2 i barnkonventionen lyder
”1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.”

11.4 Stöd som huvudsakligen riktar sig till föräldrar och andra vuxna.

BO instämmer i kommitténs förslag att frågan om ”öppna föräldrastödsmottagningar” bör utredas.

Kap. 11.5.2 Rehabilitering av förövare

Kriminalvården spelar en avgörande roll för de barn vars föräldrar vistas i kriminalvårdens verksamheter, eftersom kriminalvården aktivt och ibland under längre tid kan stödja föräldrarna i sin föräldraroll. Det är bra att kriminalvården bedriver förebyggande och behandlande arbete i form av studiecirklar för klienter med barn.

Kap 13.2 Bör straffbestämmelserna ändras?

Kommittén gör dels bedömningen att straffbestämmelserna inte behöver ändras och konstaterar dels att det saknas skäl för att utöka kriminaliseringen av barnmisshandel.

BO ser dock att det finns många vägande skäl till att frågan om en utökning av kriminaliseringen av barnmisshandel i brottsbalken ytterligare bör övervägas och därför vidare utredas.

Förvisso äger den mesta barnmisshandeln rum inom hemmens väggar och är därför svår att bevisa. Rättsskipande myndigheter får inte på grund av svårigheter i bevisföring resignera och därför avstå från att skärpa kriminaliseringen av barnmisshandel. BO ser därför fram mot en ordentlig översyn av gällande regler i syfte att stärka alla barns rätt att växa upp utan att utsättas för misshandel. Dessutom ligger en utvidgning av kriminaliseringen av barnmisshandel helt i linje med kommitténs eget förslag att vidga definitionen av barnmisshandel.

Kap. 13.3 Straffvärdet av brott som drabbar barn

Kommittén föreslår att en ny straffskärpningsgrund införs i 29 kap. 2 § brottsbalken i de fall där brottet inneburit att ett barn kränkts av en närstående eller tidigare närstående person.

Barnombudsmannen delar kommitténs uppfattning att denna straffskärpningsgrund behövs.

Den nya straffskräpningsgrunden skulle inte enbart innebära att det är försvårande att ett barn misshandlats, utan att det är dubbelt försvårande då barnet har misshandlats av en närstående. Straffskärpningsgrunden skulle med andra ord beakta att förutom att barnet är i skyddslös ställning gentemot förövaren att barnet även berövas sin trygghet eftersom brottet begåtts av en närstående. Det är bra att kommittén tar detta viktiga steg i syfte att tydliggöra barnets särskilt stora utsatthet då förövaren är närstående till barnet.

Kap. 13. 4 Åtal för brott

Kommittén föreslår en rad förändringar rörande åtal för brott mot barn. Ett av förslagen innebär att brott enligt brottsbalken 3 kap. 12 § ;”Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagaren endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt”, ska få föras till åtalas utan sådan angivelse, om brottet riktar sig mot ett barn som är närstående till gärningsmannen. BO stödjer en sådan förändring eftersom de flesta brott begås av en närstående till barnet. Det är oacceptabelt att samhället idag inte kan initiera ett åtal i dessa fall eftersom målsägandens medgivande behövs och då målsäganden ofta är vårdnadshavaren och dessutom ofta även förövaren kommer sällan åtal till stånd. Barnet behöver veta att samhället kan och vill agera för att förövaren ska åtalas och därefter eventuellt straffas. Barnet saknar idag denna tydliga reaktion och agerande från rättsväsendets sida.

Det andra förslaget rörande åtal innebär att brott som enligt brottsbalken 5 kap. 1-3 §§ (förtal, grovt förtal och ärekränkning) och som riktar sig mot barn som är närstående till gärningsmannen läggs under allmänt åtal. BO stödjer förslaget eftersom det är viktigt att barn som av en närstående utsatts för dessa brott får veta att samhället engagerar sig genom att åtala gärningsmannen. Samhället bör ta detta vidgade ansvar i dessa situationer eftersom barnet befinner sig i en särskilt utsatt ställning då brottet utförs av en till barnet närstående person.

Kommittén föreslår vidare att bestämmelserna i 14 kap. 2 § femte stycket andra meningen i sekretesslagen ändras så att det blir möjligt att lämna uppgift till åklagarmyndigheten eller polismyndigheten om misstanke om brott enligt 5 kap. brottsbalken (Om ärekränkning) mot någon som inte har fyllt 18 år. I sekretesslagen finns bestämmelser som möjliggör för t. ex. socialtjänsten att lämna uppgift till åklagar- eller polismyndigheten om brott mot den som ännu inte är 18 år. Det handlar om uppgifter om brott enligt kap. 3,4, eller 6 i brottsbalken trots att sekretess annars råder. Kommitténs förslag innebär med andra ord att möjligheten att göra anmälan till åklagar- och polismyndigheten utvidgas till att även omfatta ärekränkningsbrotten. BO välkomnar en sådan förändring eftersom många barn utsätts för dessa brott och även om de inte är av lika allvarlig art som t. ex. de fysiska misshandelsbrotten så kan de leda till stora men för det barn de drabbar och det är då av stor betydelse för barnet att åtal väcks.
Förändringarna kan förhoppningsvis innebära stora förbättringar för omyndiga barn som utsätts för misshandel. Barnet skulle enligt förslaget inte längre vara beroende av att vårdnadshavaren agerar i åtalsfrågan.

Kap. 14 Utredningar vid barns död.

Kap. 14. 6 Våra bedömningar och förslag


Kommittén har uppmärksammat att det idag bedrivs mycket lite forskning på detta område. Likaså är behandlingsmetoder, rutiner och stöd- och hjälpinsatser dåligt utvecklade. Sammantaget kan detta vara ett uttryck för att samhället värjer sig från det mycket svåra och smärtsamma, att barn misshandlas till döds. Det är enligt BOs uppfattning förståeligt men inte acceptabelt. Samhället måste utveckla sina insatser och kunskaper om våld mot barn i syfte att så tidigt som möjligt identifiera riskfamiljer så att förebyggande åtgärder, utredningar och samarbete kan utformas och användas. BO stödjer därför kommitténs förslag att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta och under tre år prova ett system för dödsfallsutredningar när barn har avlidit på grund av mord, dråp eller misshandel. Det är viktigt att försöket därefter utvärderas.

Kap 15 Kriminalvårdens rehabilitering av förövare

Kommittén föreslår att kriminalvårdsstyrelsen ges i uppdrag att identifiera och uppmärksamma dömda för våld mot barn och uppdraget att utarbeta ett handlingsprogram för dessa. Kriminalvårdsstyrelsen föreslås också ges i uppdrag att ansvara för kompetensutveckling av sin personal i frågor om barnmisshandel. Därutöver föreslås kriminalvårdsstyrelsen ges uppdraget att se över sina möjligheter att placera dömda för våld mot barn i existerande program ”Våld” och ”sexuella övergrepp mot partner”.

BO välkomnar samtliga förslag eftersom de förhoppningsvis kan komma att leda till bättre situationer för de barn vars föräldrar vistas i kriminalvårdens olika verksamheter. Det är bra att personal inom kriminalvården ges ökad kunskap om barnmisshandel och därigenom ökad insikt som kan komma de misshandlade barnen till del. Barnperspektivet förs genom alla dessa åtgärder upp på dagordningen i kriminalvården och en sådan förändring välkomnar BO eftersom det är inom kriminalvårdens verksamheter som många förövare kan rehabiliteras. Det är viktigt att förövare som misshandlat barn ges adekvat behandling för att undvika fortsatt barnmisshandel efter avtjänad kriminalvårdspåföljd i häkte, anstalt eller frivård.

16. Kostnads- och andra effekter

BO menar att de kostnader som kommittén beskriver är små. Att förebygga ohälsa och utveckling och destruktiv utveckling bland barn och unga är oerhört lönsamt. Resurser bör avsättas för att möjliggöra att den sociala kompetensen inom bl. a. Förskola, skola och skolbarnsomsorg kan utvecklas för att kunna stötta barn med behov av stöd i dess vidare bemärkelse.

Föredragande i detta ärende har varit Lisbeth Thurnell och Malin Dahlberg Markstedt.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig Jurist