Psykisk störning, brott och ansvar. Betänkande (SOU 2002:3) av Psykansvarskommittén.

BO menar att Psykansvarskommittén inte har presenterat ett enda övertygande argument för varför den nuvarande ordningen gällande barns straffrättsliga ansvar bör ändras.

Sammanfattning
Barnombudsmannen (BO) önskar yttra sig över betänkandet trots att vi inte har anmodats av regeringen att göra det. Psykansvarskommittén har, utöver de förslag som rör det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare, föreslagit att barn som begår en gärning innan han eller hon fyllt 15 år inte ska kunna dömas till straffrättsligt ansvar. Enligt gällande rätt kan den som är under 15 år begå brott men inte dömas till påföljd. Barn under 15 år anses emellertid ha straffrättsligt ansvar för sina handlingar. BO menar att Psykansvarskommittén inte har presenterat ett enda övertygande argument för varför den nuvarande ordningen gällande barns straffrättsliga ansvar bör ändras. Kommittén har haft till uppdrag att utreda det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare. Förslaget om barns straffrättsliga ansvar har förts fram främst av ”systematiska skäl”. BO ställer sig starkt avvisande till tanken att lagstiftning som rör barn ”av systematiska skäl” ska följa den som gäller personer med allvarliga psykiska problem. BO anser att kommitténs argument kring psykiskt störda personers straffrättsliga ansvar saknar relevans när det gäller att ta ställning till barns straffrättsliga ansvar eftersom det vore fel att jämföra barndomen upp till 15 års ålder med ett akut psykotiskt tillstånd.

BO motsätter sig förslaget att barn under 15 år inte ska kunna dömas till straffrättsligt ansvar. BO menar att förslaget skulle medföra att barns möjligheter att komma till tals som brottsoffer skulle försämras, att politiska krav på sänkning av straffmyndighetsålders skulle framföras samt att barn i framtiden skulle vara sämre förberedda att axla sitt ansvar när de når straffmyndighetsåldern.

BO stöder Psykansvarskommitténs förslag att samhällsskyddsåtgärd införs som en särskild straffrättslig reaktion.

Trots att kommittén bedömt förslagens konsekvenser bland annat för jämställdheten mellan män och kvinnor samt för de integrationspolitiska målen, saknas en barnkonsekvensanalys. BO påpekar att betänkandet därmed inte uppfyller de krav som FN:s konvention om barnets rättigheter ställer.

Författningsförslag
BO motsätter sig Pyskansvarskommitténs förslag till ändringar i 1 Kap 6 § BrB angående barns straffrättsliga ansvar. (Se kommentarer under 8 kap.).

4 kap. Internationella förhållanden
Psykansvarskommittén har i kapitel 4 redogjort för hur enskilda länder reglerar psykiskt störda människors straffrättsliga ansvar. BO saknar en utredning av hur samma länder reglerar barns straffrättsliga ansvar. Det kan synas att denna fråga faller utanför de direktiv som kommittén har haft att hålla sig till, men frågan är av stor vikt eftersom kommittén i kapitel 13 föreslår långtgående förändringar i regleringen av barns straffrättsliga ansvar. På basen av de internationella exempel som Psykansvarskommittén har redogjort för, uppfattar BO inte att Sveriges nuvarande reglering av straffrättsligt ansvar är särskilt unik. Straffeloven i Danmark och Norge innehåller visserligen tillräknelighetskrav, men den som bedöms vara otillräknelig ”straffes ikke” enligt den danska och den norska straffeloven. Enligt den finländska strafflagen är den som saknar förståndets bruk ”strafflös”. BO uppfattar inte att vara fri från straff är det samma som att vara utan ansvar. Snarare torde regleringen i våra nordiska grannländer ligga nära det påföljdsförbud som idag gäller barn under 15 år i Sverige.

6 kap. Behovet av en reform
Psykansvarskommittén har utrett behovet av en reform utgående från tre grupper av frågor: vårdfrågor, straffrättsligt ansvar och samhällsskydd. Denna behovsutredning saknar helt en barnkonsekvensanalys, trots att barn på flera sätt berörs av kommitténs förslag.

6.1.3 Samhällsskyddsfrågor
BO välkomnar att samhällsskyddsfrågor får ökad uppmärksamhet. När det gäller psykiskt störda som har begått grova brott mot barn är frågan om samhällsskydd av särskilt stor relevans. Detta är den enda av de frågor som kommittén har lagt fram för att motivera behovet av en reform som har relevans för barn.

7 kap. Allmänna utgångspunkter
Psykansvarskommittén presenterar följande utgångspunkter för sitt reformförslag: mera vård där det behövs, ett humanare reaktionssystem, ett mera ändamålsenligt reaktionssystem, mera proportionalitet och förutsägbarhet, en verklig och försvarbar ansvarsprövning, samhällsskydd vid grova brott mot liv eller hälsa samt ett mera renodlat reaktionssystem.

BO uppskattar att utgångspunkterna är legitima och ändamålsenliga. BO välkomnar att samhällsskyddsaspekten särskilt betonas vid risk för återfall i grova vålds- och sexualbrott eftersom barn ofta blir särskilt utsatta. Däremot kan BO inte se att utgångspunkterna har något samband med frågan om barns straffrättsliga ansvar.

8 kap. Straffrättsligt ansvar
Kommittén föreslår att en gärningsman som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att förstå innebörden av sin gärning eller anpassa sitt handlande i enlighet med en sådan förståelse ska anses fri från ansvar. Kärnan i kommitténs motivering är att tillräknelighet eller ansvarsförmåga ska vara en förutsättning för straffrättsligt ansvar.

BO går nedan igenom argumenten för förslaget ur ett barnperspektiv. BO vill med denna genomgång bedöma om motiveringarna kan tillämpas även på frågan om barn under 15 ska kunna dömas till straffrättsligt ansvar.

Skuldprincipen
Skuldprincipen är en straffrättslig grundsats som innebär att endast den som vid gärningstillfället kunde rå över sin gärning får fällas till ansvar och bestraffas. Enligt Psykansvarskommittén är det därför orättfärdigt att utdöma straffrättsligt ansvar om den som begått gärningen vid gärningstillfället befunnit sig ”i ett akut psykotiskt tillstånd med sådana vanföreställningar eller hallucinationer att han helt har tappat kontakt med verkligheten”. BO anser att kommitténs argument saknar relevans när det gäller att ta ställning till barns straffrättsliga ansvar eftersom det vore fel att jämföra barndomen upp till 15 års ålder med ett akut psykotiskt tillstånd.

Allmänpreventiva överväganden
Kommittén påpekar att en viktig aspekt av straffbestämmelserna allmänt anses vara att dessa ska verka moralbildande på medborgarna. Kommittén menar att denna allmänpreventiva effekt saknas i fall då de som begår en gärning lider av en allvarlig psykisk störning eftersom dessa människor inte är påverkbara av straffhotet. BO menar att även ganska små barn har en utvecklad moraluppfattning och att barn, i motsats till personer med svåra psykiska störningar, är påverkbara av straffbestämmelserna.

Systematiska skäl
Kommittén anser att det är ologiskt att frågan om en person är tillräknelig, d.v.s. har kapacitet att bära ansvar för sina handlingar, ska avgöra påföljden. Den frågan, menar kommittén, hör hemma vid prövningen av skuldfrågan i stället. BO ser logiken i kommitténs argument när det gäller personer med psykisk störning. BO anser däremot att man inte kan avfärda alla barn under 15 år som otillräkneliga. Eftersom kommittén inte har föreslagit att tillräknelighetsbedömning ska tillämpas på barn saknar det här argumentet relevans när det gäller att bedöma barns straffrättsliga ansvar.

Undvikande och förtydligande av intressekonflikter
Psykansvarskommittén påpekar att enligt nuvarande ordning riskerar vårdaspekter medvetet eller omedvetet att påverka den straffrättsliga ansvarsfrågan. Med andra ord kan det hända att man tummar på kravet att gärningen ska ha varit uppsåtlig för att kunna tillgodose ett vårdbehov som inte kan uppfyllas utan dom. BO bedömer att denna risk inte föreligger när det gäller barn under 15 år eftersom eventuell tvångsvård av dessa barn sker enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vård enligt LVU kan ske oberoende av om brott har begåtts.

Det internationella argumentet
Psykansvarskommittén påpekar att Sverige är nästan unikt i världen om att inte ha ett krav på tillräknelighet som brottsförutsättning. Kommittén menar att detta är ett starkt argument för att överväga en förändring av den nuvarande ordningen i svensk rätt. Kommittén har inte föreslagit någon tillräknelighetsbedömning av barn under 15 år, varför denna del av den internationella jämförelsen, enligt BO, saknar relevans när det gäller att bedöma barns straffrättsliga ansvar.

Kommittén påpekar också (i kapitel 13.6) att den nuvarande svenska ordningen, enligt vilken ett barn under 15 år kan begå ett brott men inte dömas till påföljd, är ovanlig i internationell jämförelse. ”I de flesta andra jämförbara länder anser man nämligen att den som inte uppnått gällande straffmyndighetsålder inte skall dömas till straffrättsligt ansvar.” Som redan påpekats under kap 4, har Psykansvarskommittén endast redogjort för hur enskilda länder reglerar psykiskt störda människors, inte barns, straffrättsliga ansvar. Således undgår kommittén att påpeka att exempelvis England och Wales har en straffmyndighetsålder på tio år. Även andra faktorer, som under vilka förhållanden tvångsomhändertagna barn placeras i andra länder är av relevans i en internationell jämförelse.

Norges, Danmarks och Finlands strafflagstiftning har följande ordalydelse:

Norge: (3die Kapitel 45§ Almindelig borgerlig Straffelov) ”Ingen kan straffes for handling foretatt før det fylte 15 år.”

Danmark: (3 kapitel 15§ Straffelov): ”Handlinger foretagne af børn under 15 år straffes ikke.”

Finland: (3 kap 1§ Strafflag (1889/39)): ” Gärning som eljest är straffbar, vare strafflös, om den begås av barn, innan det fyllt femton år. Angående de åtgärder sådant barn kan underkastas stadgas i lagen om barnskydd.”

Den norska, danska och finländska lagstiftningen hänvisar visserligen till ”gärning” eller ”handling” och inte till ”brott” när gärningsmannen är under 15 år. Däremot talas inte om ansvarsfrihet, endast om straffrihet.

Anpassning till senare års straffrättspolitik
Psykansvarskommittén påpekar att den så kallade behandlingstanken som grund för domstolens påföljdsbestämning har ifrågasatts under den senaste tiden. I stället, menar kommittén, har man lagt vikt vid att straffsystemet ska vara utformat så att likformighet, proportionalitet, rättvisa och förutsebarhet främjas. Psykansvarskommittén menar att ett tillräknelighetsrekvisit därför står i samklang med senare års straffrättspolitik. BO inser att det föreligger starka argument för ett tillräknelighetsrekvisit när det gäller psykiskt störda lagöverträdares straffrättsliga ansvar. Men BO kan inte se att detta ”modernitetsargument” har någon relevans när det gäller straffrättsligt ansvar för barn under 15 år, såtillvida Psykansvarskommittén inte menar att alla barn under 15 år är otillräkneliga.

Övrigt
BO ser ingen orsak att kommentera kommitténs argument mot en tillräknelighetsbedömning av psykiskt störda lagöverträdare eftersom kommittén inte har föreslagit tillräknelighetsbedömning av barn under 15 år. BO vill däremot framföra ytterligare ett antal argument mot psykansvarskommitténs förslag att barn under 15 år inte ska kunna dömas till straffrättsligt ansvar:

- Barns förmåga att bära ansvar för sina handlingar och barns rätt att få sina åsikter beaktade växer med ökad ålder och mognad. Om barn klassas i samma grupp som personer som bedöms vara otillräkneliga finns det en överhängande risk för att barns åsikter tas på ännu mindre allvar än vad som är fallet idag;
- Det har alltid funnits ett samband mellan ansvar och rättigheter. Om man fråntar alla barn under 15 år möjligheten att bära straffrättsligt ansvar, innebär det i en förlängning att man inskränker de rättigheter barnet har idag. Det kan exempelvis innebära att barns ställning i utredningar om brott mot barn försvagas.
- Brottsbalken har en pedagogisk och moralbildande funktion. Det har även vetskapen att man är ansvarig för sina handlingar. Om barn under 15 år helt fråntas det straffrättsliga ansvaret kan det leda till en situation där barnen är oförberedda att axla det straffrättsliga ansvaret den dag de fyller 15 år.
- Förslaget att frånta barn under 15 år det straffrättsliga ansvaret för sina handlingar samtidigt som man inför ett tillräknelighetsrekvisit för personer med psykiska störningar kan i ett senare skede medföra politiska krav att antingen sänka straffbarhetsåldern för barn från nuvarande 15 år eller att helt ersätta åldersgränsen med en tillräknelighetsbedömning i form av ett mognadstest.

10 kap. Samhällsskyddet i ett reformerat system
Psykansvarskommittén föreslår att det införs en särskild reaktion, kallad samhällsskyddsåtgärd, i det straffrättsliga systemet. Motivet är bland annat att undvika den nuvarande situationen där ”den som har begått grova handlingar som riktat sig mot någons liv eller hälsa och som bedöms vara farlig, men som på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan fällas till ansvar (t.ex. på grund av bristande uppsåt)”, inte kan tas omhändertas med hänsyn till samhällskydd.

BO stödjer Psykansvarskommitténs förslag och påpekar att samhällsskyddet är särskilt viktigt för att motverka vålds- och sexualbrott mot barn.

13 kap. Övriga frågor

13.6 Barns straffrättsliga ansvar
Psykansvarskommittén föreslår att den som begår en gärning innan han eller hon fyllt 15 år inte ska kunna dömas till straffrättsligt ansvar. Förslaget är ”en konsekvens av att en tillräknelighetsreglering införs”. Kommittén motiverar förslaget med ”starka systematiska skäl” och med att man kunde komma ifrån ”den lite märkliga ordning som nu råder att ett brott visserligen anses föreligga men att det aldrig kan leda till påföljd”. BO uppfattar dessa motiveringar som synnerligen svaga. BO anser att det är oacceptabelt att lagstiftning som rör barn ”av systematiska skäl” ska följa den som rör psykiskt störda personer. BO anser inte att Psykansvarskommitténs förslag, att ”en straffbelagd gärning” ska anses föreligga, även om det inte kan leda till straff, är mindre märklig än nuvarande ordning.

BO har i sina kommentarer till kapitel 8 ovan tagit ställning till om de argument som Psykansvarskommittén har presenterat för att psykiskt störda inte ska anses straffrättsligt ansvariga kan tillämpas på frågan om barns straffrättsliga ansvar. Frågan hur barns straffrättsliga ansvar regleras i en internationell jämförelse har BO kommenterat i kapitel 8.

15 kap. Genomförandet av reformen
Kommittén har analyserat vilka konsekvenser förslagen skulle medföra för de samhälleliga kostnaderna, för brottsligheten, för det kommunala självstyret, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för personlig integritet, för jämställdheten mellan män och kvinnor, för små företag samt för de integrationspolitiska målen. BO saknar en barnkonsekvensanalys, vilket är en mycket allvarlig brist i betänkandet. Denna brist förvärras av det faktum att kommitténs förslag uttryckligen omfattar barn.

16 kap. Författningskommentar

16.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1 kap 2 a §
Psykansvarskommittén påpekar att den föreslagna nya 1 kap. 2 a § BrB innebär att, även om gärningsmannen går fri från ansvar, kan andra som medverkat i gärningen enligt 23 kap. 4 § BrB och som uppfyller kravet på tillräknelighet dömas för brott. Om kommitténs förslag verkställs, vill BO understryka vikten av denna bestämmelse för att förhindra att barn och psykiskt störda utnyttjas i kriminella handlingar. BO förutsätter att Psykansvarskommittén även anser att den föreslagna bestämmelsen täcker 23 kap. 6§ BrB angående underlåtenhet att avslöja eller hindra brott.


BO saknar en förklaring av kommittén om vilka konkreta konsekvenser en ändring från en påföljdsförbudsregel till en straffrättslig konsekvensregel skulle medföra för de berörda barnen.

16.11 Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Kommittén har föreslagit att termen ”brott” ska ersättas med termen ”straffbelagd gärning” som en följd av de föreslagna ändringarna i brottsbalken. BO anser att de följder ändringsförslaget skulle medföra borde ha utretts.

Föredragande i ärendet har varit juristen Jens Ölander.

Lena Nyberg, Barnombudsman
Charlotte Lenman, Ansvarig jurist