Personsäkerhetsdelegationens delbetänkande (SOU 2002:71) Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer

Barnombudsmannen (BO) stödjer huvudsakligen de lagförslag som presenteras, men finner förslagen otillräckliga. BO anser dessutom att frågan om våld mot barn har en ytterst undanskymd ställning i delbetänkandet. BO hade även velat se att betänkandet varit mera könsneutralt och inte uteslutande utgått från mäns våld mot kvinnor.

Ställd till: Justitiedepartementet
Diarienummer: 4.1: 866/02

BO vill särskilt efterlysa större barnkompetens inom sociala myndigheter, polis, rättsväsende och bland medicinsk personal. BO anser även att åtgärder mot våld i nära relationer bör omfatta en starkare formulering i föräldrabalken angående barnets rätt till skydd mot våld och andra former av övergrepp samt att barnmisshandel införs som en särskild brottsrubricering. BO föreslår också att den som underlåter sin anmälningsskyldighet om barn som misstänks fara illa bör kunna dömas till böter. BO anser vidare att föräldrabalken bör ändras så att även annan än akut läkar- eller psykologvård av ett barn ska vara möjlig utan den ena vårdnadshavarens godkännande.

BO föreslår att de som är verksamma inom kriminalvården åläggs en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om de i sin verksamhet får uppgifter om att ett barn löper risk att utsättas för våld eller övergrepp av en närstående.

BO vill betona att barn som bevittnar att en närstående utsätts för våld måste anses som offer för psykiskt våld, även om det fysiska våldet inte är riktat mot barnet.

2.2.1 Kvinnors rättigheter

BO finner det ytterst anmärkningsvärt att utredningen förefaller anse att Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) faller under rubriken kvinnors rättigheter, men inte under rubriken barns rättigheter. BO vill påpeka att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och EKMR gäller var och en och inte endast vuxna.

2.2.2 Barns rättigheter

Utredningen har på ett korrekt sätt hänvisat till artikel 19 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) angående barnets rätt till skydd mot alla former av psykiskt eller fysiskt våld, skada eller övergrepp m.m. BO vill tillägga att FN:s kommitté för barnets rättigheter i sina allmänna kommentarer angående våld mot barn inom familjen och i skolan bland annat uppmanat staterna att brådskande se över sin lagstiftning för att förbjuda allt slag av våld mot barn och se till att lagstiftningen möjliggör effektivt skydd av barn och tillbörliga påföljder för alla slag av våld mot barn samt ersättning till offren (CRC/C/111, 715-717 §§). BO anser att detta särskilt talar för att en nationell handlingsplan mot våld mot barn i nära relationer bör införas eller åtminstone att en omfattande nationell handlingsplan mot våld i nära relationer måste ha ett starkt barnperspektiv.

2.3.1 Polisen

Utredningen redovisar ett antal olika insatser som gjorts av Rikspolisstyrelsen (RPS) och polisen i olika delar av landet angående i första hand hot och våld mot kvinnor. BO saknar emellertid en analys av resultatet av dessa åtgärder. BO finner det också anmärkningsvärt att utredningen inte har hänvisat till den inventering som RPS gjorde under år 2000 för att öka kunskapen om polisens arbete med barn som direkt eller indirekt utsätts för brott (Brott mot barn. En inventering i 10 polismyndigheter, Rikspolisstyrelsen 2001).

2.3.2 Sjukvården

Utredningen har inte lyft fram flera viktiga aspekter angående våld mot barn. BO vill särskilt framhålla att myndigheter vars verksamhet särskilt berör barn enligt socialtjänstlagen har en skyldighet att anmäla om de får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Denna skyldighet omfattar även sjukvården. BO vill också betona att ett särskilt problem för barn är att barn som står under gemensam vårdnad av båda föräldrarna svårligen kan få annan än akut vård utan båda vårdnadshavares godkännande. Detta kan leda till att våld mot barn inte kan undersökas på grund av att den ena föräldern brukar sin vetorätt. Detta kan även hindra barnet från att få hjälp mot psykisk ohälsa, vilket är oacceptabelt.

2.3.3 Socialtjänsten

Utredningen har inte redovisat de skyldigheter som bland annat enligt 5 kap. 1 § socialtjänstlagen åligger socialtjänsten att verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden. Även i övrigt har utredningen försummat att redovisa socialtjänstens skyldigheter att skydda barn mot misshandel och vanvård.

2.3.4 Kvinnojourer och tjejjourer

Utredningen har inte hänvisat till organisationer som arbetar för barnets rättigheter och mot barnmisshandel som till exempel Barnens rätt i samhället (BRIS) och Rädda Barnen.

2.3.8 Åtgärder under det rättsliga förfarandet

BO saknar en redogörelse för lag (1999:997) om särskild företrädare för barn. BO har efterlyst en översyn av denna lag inom två år efter att lagen trätt i kraft.

BO vill även än en gång lyfta frågan om bevisföring i mål angående brott mot barn. BO menar att barns ställning som vittnen bör stärkas och att bättre metoder för att intervjua barn i brottmål bör utvecklas. BO har varit kritisk till Riksåklagarens nya riktlinjer angående barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn enligt vilka den centrala bevisningen i form av målsägandeförhör måste stödjas av annan bevisning som kan verifiera de uppgifter som målsäganden lämnar och denna dokumentation måste vara sådan att den även vid en granskning i efterhand – efter längre eller kortare tid – kan lägga fast händelseförloppet.

Angående videokonferens i rättegången anser BO att de barn som endast kommer till tals i ett videoförhör är i bevismässigt underläge i förhållande till den åtalade. BO anser att polis och åklagare redan under förundersökningen måste eftersträva medverkan från försvaret eftersom brister i att organisera detta på ett tillfredsställande sätt går ut över barnet på så sätt att barnets berättelse kan komma att bedömas som mindre tillförlitlig än om försvaret givits möjligheter att ställa kompletterande frågor.

BO anser även att barn som själva vill vittna i rätten bör ha möjlighet att göra det. BO efterlyser en utredning om hur rätten kan göras mera tillgänglig för barn utan att rättssäkerheten blir lidande.

2.3.9 Straffrättsliga regler

BO föreslår att barnmisshandel ska införas i brottsbalken enligt samma definition som den som föreslagits av Kommittén mot barnmisshandel.

BO anser att fall där en vuxen har misshandlat ett barn måste bedömas åtminstone lika strängt som misshandel av en vuxen och i vissa fall strängare. Barnet är ofta i en försvarslös ställning gentemot en vuxen person. Om det är en förälder, styvförälder eller annan närstående person som utfört våldet, barnet står dessutom i ett beroendeförhållande till den personen.

2.3.14 Familjerättsliga regler

BO vill påpeka att domstolarna, enligt BO:s uppfattning, inte idag tillräckligt beaktar risken för att barnet utsätts för övergrepp eller annars far illa då de beslutar i mål angående vårdnad, boende och umgänge.

3 Pågående myndighetsprojekt m.m.

Även arbetsgruppen för kunskap om sexuellt exploaterade barn i Sverige bör nämnas.

4 Behovet av flera åtgärder

BO delar uppfattningen att flera åtgärder behövs för att motverka våld i nära relationer. BO menar att det när det gäller arbetet mot våld mot barn är särskilt viktigt att uppmärksamma anmälningsplikten hos berörda yrkesgrupper, att ta barns uppgifter om misshandel på allvar samt att se till att polis, rättsväsende, socialtjänst, skol- och förskolepersonal m.fl. berörda har den kunskap som behövs för att identifiera, rapportera och dokumentera uppgifter om barnmisshandel. Barns ställning som vittnen bör stärkas och bättre metoder för att intervjua barn i brottmål bör utvecklas.

4.1.4 Rättsliga frågor

Angående tvister om vårdnad, boende och umgänge med barn, anser BO att utredningen har fel utgångspunkt och ställvis missvisande. Det förekommer visserligen att en förälder startar en tvist om vårdnad eller umgänge för att försöka förfölja kvinnan och barnen. I de allra flesta fall är dock viljan att umgås med barnet genuin. Det förekommer emellertid inte sällan att barn utsätts för våld av föräldrar eller andra närstående både före och efter en tvist om vårdnad, boende och umgänge. Ett problem är också att det förekommer att den ena föräldern eller barnet utsätts för våld i samband med hämtning av barnet för umgänge. Ofta kan en kontaktperson vara en garanti för att detta inte förekommer. BO anser att risken för att barn utsätts för våld eller övergrepp inte tas på tillräckligt allvar i mål angående vårdnad, boende och umgänge och att skrivningarna i föräldrabalken om barnets rätt till skydd mot våld och andra övergrepp måste stärkas. BO menar att barnets behov av båda sina föräldrar inte kan väga tyngre än barnets behov av skydd mot våld och övergrepp.

I utredningen används begreppet mannens umgängesrätt. BO vill påpeka att umgängesrätten tillfaller barnet, inte föräldrarna. Enligt 6 kap. 10 § ska barnet ha rätt till umgänge med en förälder som han eller hon inte bor tillsammans med. Detta slås även fast av artikel 9.3 i barnkonventionen. Barnkonventionen innehåller ingen bestämmelse om förälders rätt till umgänge och i förarbetena till föräldrabalken sägs att föräldrar inte har en absolut rätt till umgänge.

BO vill även understryka det särskilda ansvar som åklagaren har i att ta information om våld mot barn och andra närstående på allvar. BO anser att det är allvarligt att Det finns även stora skillnader mellan olika åklagardistrikt när det gäller förundersökningarna. Det är inte tillfredsställande för barns rättssäkerhet att det råder brist på enhetlig praxis.

5 Förslag till ytterligare åtgärder

BO tillstyrker huvudsakligen förslaget att anta en nationell handlingsplan mot våld i nära relationer. BO delar också uppfattningen att det behövs en betydligt bättre samordning på området än vad som är fallet idag.

BO vill särskilt betona vikten av större barnkompetens inom sociala myndigheter, polis, rättsväsende och bland läkare.

BO föreslår att de som är verksamma inom kriminalvården åläggs en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om de i sin verksamhet får uppgifter om att ett barn löper risk att utsättas för våld eller övergrepp av en närstående.

5.3 Lagändringar

BO tillstyrker förslagen angående skyddad folkbokföring, utökade möjligheter att få skadestånd samt ändring av namnlagen. BO anser emellertid att det finns flera andra lagändringar som bör göras för att motverka våld i nära relationer. Särskilt viktig är en starkare formulering i föräldrabalken angående barnets rätt till skydd mot våld och andra former av övergrepp, att barnmisshandel införs som en särskild brottsrubricering och att skyldigheten att anmäla till socialtjänsten när ett barn far illa stärks och reflekteras även i andra lagar än socialtjänstlagen. Den som underlåter sin anmälningsskyldighet bör kunna dömas till böter.

BO anser även att ett viktigt led i att utreda fall av våld eller andra övergrepp mot barn är att barn ska ha möjlighet att få eventuella fysiska och psykiska skador utredda. För detta ändamål krävs en ändring av föräldrabalken så att även annan än akut läkar- eller psykologvård av ett barn ska vara möjlig trots att den ena vårdnadshavaren motsätter sig detta.

BO vill även upprepa vad som anförts i yttrandet över Betänkandet (SOU 2001:14) Sexualbrotten - Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor att bestämmelsen om sexuellt utnyttjande bör innehålla ett absolut och utvidgat skydd för ungdomar som inte har fyllt 18 år mot att utnyttjas av vissa närstående eller andra vuxna som har ett särskilt ansvar för dem. BO anser att det är av vikt att det absoluta skyddet för ungdomar mot sexuella övergrepp även bör utvidgas till sådana vuxna som har en liknande ställning som fostrare. Det kan vara svårare för barnet att värja sig och avslöja ett eventuellt övergrepp om det t.ex. är en partner till föräldern som förgriper sig på barnet.

Angående besöksförbud hänvisar BO till sitt yttrande över departementspromemorian Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer, Ds 2001:73. BO anser särskilt att det bör vara lättare att utdöma besöksförbud när det gäller våld mot barn eller våld mot en förälder som bevittnas av ett barn.

6.4 Andra konsekvenser

Barnombudsmannen saknar en barnkonsekvensanalys av förslagen.

Övrigt

BO finner det anmärkningsvärt att utredningen inte har hänvisat till Kommittén mot barnmisshandel SOU 2001:72 eller till LVU-utredningen SOU 2000:77.

BO finner det anmärkningsvärt att varken Rädda Barnen, BRIS eller UNICEF återfinns bland remissinstanserna för delbetänkandet.

BO bifogar studien Olämplig vårdnadshavare? som har utarbetats i samarbete med BO.

Föredragande i ärendet har varit juristen Jens Ölander.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig jurist