Yttrande angående betänkandet SOU 2002:121 Skollag för kvalitet och likvärdighet (U 2002/4776) och Ds 2002:66 Stöd till vuxnas lärande (U 2002/4869)

Ställd till: Utbildningsdepartementet
Diarienummer: 4.1:0185/03


SOU 2002:121 Skollag för kvalitet och likvärdighet (U 2002/4776)


Sammanfattning

Barnombudsmannen har fått Skollagskommitténs slutbetänkande ”Skollag för kvalitet och likvärdighet” för synpunkter. Ombudsmannen kommenterar endast vissa delar av förslaget.

Barnombudsmannen ställer sig i huvudsak positiv till stora delar av förslaget, men vill kommentera vissa områden.
 
4.4 Det lokala ansvaret för planering, uppföljning och utvärdering
FN:s barnrättskommitté som har att bevaka staternas efterlevnad av barnkonventionen har uttryckt vissa farhågor angående Sveriges åtaganden utifrån barnkonventionen i förhållande till det kommunala självstyret. Kommittén menade att det fanns en risk för att barn och familjer får olika tillgång till samhällets service beroende på hur kommunen de bor i efterlever barnkonventionen. Regeringen uppmanades därför att öka ansträngningarna när det gäller att säkerställa kommunernas efterlevnad av och respekt för barnkonventionen.

För att Sverige ska kunna leva upp till de rättigheter som anges i barnkonventionen krävs att elever får en likvärdig utbildning oavsett var de bor i landet. För att kunna skapa ett system med en fungerande målstyrning är det är viktigt att ett väl fungerande uppföljningssystem finns. Tillsyn och sanktioner måste ha en sådan effekt att huvudmännen följer de krav som finns på kvaliteten i skolan och lever upp till de beslut som fattas i tillsynsärenden.

Barnombudsmannen är därför positiv till att bestämmelserna om krav på att varje huvudman och skolenhet ska följa upp och utvärdera utbildningen skärps och förtydligas i skollagen. Vi anser också att det är positivt att även förskolan och fritidshemmet omfattas av reglerna om skyldighet att upprätta kvalitetsredovisning. Det är av yttersta vikt att skolorna lever upp till de nationella mål som finns inom skolans område. Vi är också positiva till att det i lagen anges att kvalitetsredovisningen ska genomföras under medverkan av lärare, övrig personal samt valda företrädare för elever och/eller elevernas vårdnadshavare.

Barnombudsmannen är tveksam till om förslaget med kvalitetsredovisningar är tillräckligt specificerat. Vi ser gärna att det i lagen anges vissa minimikrav för vad redovisningen ska innehålla. Detta skulle också underlätta för Skolverket vid deras inspektioner. Exempel på sådana områden kan vara elevinflytande, kränkande behandling och tillgången till elevhälsa.

5.2 Den nya skollagens disposition
Tre inledande kapitel

Med hänsyn tagen till att de yrkesgrupper som ska använda skollagen som ett redskap i sin dagliga verksamhet oftast inte är juridiskt skolade är det viktigt att lagen är lättläst och att personalen inte behöver söka information på flera ställen i lagen. Den disposition som kommittén valt är den vanligaste och passar domstolar bäst. Ett alternativ till den disposition som Skollagskommittén föreslår skulle kunna vara en s.k. vertikal disposition. I det här fallet skulle det innebära att alla bestämmelser om t.ex. förskolan skulle finnas i ett och samma kapitel i lagen. En vertikal disposition innebär att lagen utformas mer som en handbok och passar sannolikt en icke-jurist bättre. En sådan disposition skulle i så fall möjligen gynna barnen.

Paragrafer som rör barnets bästa och barnets rätt att komma till tals
Lagrådet har tidigare uttalat sig angående införandet av barnets bästa som portalparagraf i utlänningslagen. Lagrådet uttalade följande.

”Om den praktiska betydelsen av en så pass allmänt hållen regel som den föreslagna kan det enligt lagrådets mening råda viss tvekan. Att stor hänsyn ska tas till barnets bästa kan förvisso inte vara en nyhet för de myndigheter som har att tillämpa utlänningslagstiftningen. Någon närmare undersökning av hur myndigheternas praxis förhåller sig till principen om barnets bästa som den kommer till uttryck i artikel 3 i barnkonventionen har inte utförts i lagstiftningsärendet. Den föreslagna bestämmelsen kan således närmast ses som ett utflöde av den allmänna debatt som förts i frågan om barnkonventionen ges tillräckligt genomslag vid tillämpningen av utlänningslagstiftningen. Lagrådet ser det för sin del inte som opåkallat att utlänningslagen i en s.k. portalparagraf erinrar om att tillämpningen av lagen skall ske under särskilt beaktande av grundprincipen i artikel 3 i barnkonventionen. Det ligger dock i sakens natur att en lagregel med föreslagen utformning ger ringa vägledning för myndigheterna vid de svåra intresseavvägningar som inte sällan inryms i utlänningsärenden som rör barn.”

Barnombudsmannen är positiv till att principerna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals införs i skollagen. Det är viktigt att dessa principer finns i all lagstiftning som rör barn. Barnombudsmannen vill dock framföra vissa synpunkter angående att paragraferna placerats i ett av de inledande kapitlen.

Fördelen med de föreslagna paragraferna är att de blir tydliga när de placeras fristående och att placeringen ger en tydlig signal om att all verksamhet inom skolan ska genomsyras av principerna.

Det kan dock finnas svårigheter att omsätta principerna i praktiken om de inte kopplas till ett visst verksamhetsområde. Elevernas inflytande ska genomsyra alla områden och barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet. Personal som endast arbetar med t.ex. gymnasieskolan kanske i första hand läser kapitlet om gymnasieskolan. Bestämmelserna i de tre inledande kapitlen inklusive dessa två viktiga paragrafer riskerar då att inte uppmärksammas (se resonemanget ovan). En alternativ lösning skulle vara att portalparagraferna finns kvar men att de också kopplades till vissa paragrafer i skolformskapitlen. Det skulle innebära ett tydliggörande och vara ett stöd i tillämpningen för de som har att använda sig av lagtexten. Den kopplingen kan göras antingen i lagtexten eller i förarbetena (propositionen) till den nya skollagen.

Barnombudsmannen förespråkar i nuläget inte en ändring av nuvarande förslag men anser att de eventuella negativa konsekvenserna av förslaget bör belysas ytterligare. Erfarenheter av hur utlänningslagen fungerat skulle kunna användas som en del i analysen. Information om dessa principers vikt och kopplingen till barnkonventionens motsvarande artiklar är enligt vår mening en förutsättning för att paragraferna ska kunna tillämpas på rätt sätt.

6.2 Barnperspektivet i skollagen
I artikel 12 i barnkonventionen sägs att konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

Barnombudsmannen anser att det är positivt att kommittén föreslagit att en paragraf införs i skollagen angående barns rätt att komma till tals. Det är dock olyckligt att den utformas på ett annorlunda sätt än artikel 12. Barns rätt att uttrycka sina åsikter är enligt barnkonventionen absolut. Det innebär att inga bedömningar får göras om det är till nytta eller ej att barnet hörs. Rätten att uttrycka sina åsikter gäller alla barn som kan forma åsikter, vilket barn gör redan i mycket tidig ålder. Det finns inget krav på att barnet ska kunna uttrycka sig i talspråk för att ha rätt att uttrycka sina åsikter.

Kommitténs förslag angående barns rätt att komma till tals (6 § andra stycket ”…Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad.”) är enligt Barnombudsmannen mycket olycklig eftersom begreppet vilja kan tolkas som att barnets vilja endast ska beaktas om barnet uttrycker en klar inställning. Vi anser att barnkonventionen inte ställer krav på att barnet ska ha tagit ställning i en viss fråga för att barnets åsikter ska kunna beaktas. Begreppet åsikter i stället för vilja är därför att föredra eftersom det är mindre inskränkande och kan innefatta allmänna beskrivningar från barnet, t.ex. angående hur han eller hon uppfattar sin situation. Inom skolområdet är det viktigt att personalen är lyhörd för barnets signaler och också tar hänsyn till det som barnet förmedlar även när barnet inte har en tydlig viljeinriktning. (Se vidare kap. 9.2 Elevinflytande)

6.3 Lika tillgång till utbildning
I artikel 2 i barnkonventionen anges att konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. Principen om icke-diskriminerig när det gäller funktionshinder som i Sverige borde vara en självklarhet, måste enligt vår mening bli synlig i en ny skollag.

Elever med funktionshinder är oftare än andra barn utestängda från undervisning och har inte självklart tillgång till de läromedel och/eller hjälpmedel som krävs för att göra det möjligt att kunna följa undervisningen. Det är viktigt att lagen garanterar alla elevers rätt till lika tillgång till utbildning.

Barnombudsmannens årsrapport från 2002 – ”Många syns inte men finns ändå”  - visar  att elever med funktionshinder dagligen diskrimineras i skolan. Det framkommer av rapporten att många barn med funktionshinder är utestängda från vissa lektioner som t.ex. idrott, samhälls- och naturorienterande ämnen, slöjd och hemkunskap. Barnens kommentarer visar att de inte kan eller får vara med i all undervisning som sker i skolan. Barnombudsmannen befarar att skolorna har bedömt att barnen inte har möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen, eller så har inte skolorna ansträngt sig tillräckligt för att anpassa undervisningen så att alla barn kan vara med.

Även i FUNKIS-propositionen  slås fast att det är viktigt att skolan även i fortsättningen har som mål att vara en skola för alla. En utbildning av elever med funktionshinder inom det ordinarie skolsystemet är en ”båda-vinner-strategi”, eftersom den skola som inkluderar alla barn generellt sett får en bättre kompetens att möta skilda behov.

Regeringen har i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken  fastlagt att det handikappolitiska arbetet ska inriktas särskilt på att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för människor med funktionshinder samt att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med funktionshinder.

Barnombudsmannen anser därför att uppräkningen i kommitténs förslag i 1 kap. 7 § som lyder ”alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser”, bör kompletteras med ” funktionshinder”.

6.4 Likvärdig utbildning
Bristande tillgänglighet är en av orsakerna till svårigheten att förverkliga en skola för alla. En tillgänglig skola innebär både fysisk och social tillgänglighet men också att en elev får tillgång till de anpassade läromedel, material och hjälpmedel som krävs för att ta del av utbildningen. Utgångspunkten måste vara rätten att nå de nationella målen för utbildningen. Att skapa en tillgänglig skola är att minimera handikappet för elever med funktionshinder. Att kunna orientera sig i skolmiljön om man har en synskada, att få möjlighet att kommunicera om man har en hörselskada eller språkstörning, att få ett anpassat schema om man har diabetes eller att få allmän skolinformation på lättläst svenska är exempel på hur tillgängligheten kan ökas i syfte att erbjuda alla elever en likvärdig utbildning.

Barnombudsmannen anser därför att förslag till 3 kap. 7 § skollagen om lokaler och utrustning också ska innehålla kravet på tillgänglighet för elever med funktionshinder. En elev med funktionshinder som får en tillrättalagd skolmiljö behöver i bästa fall inte vara handikappad. Att skapa en tillgänglig miljö utifrån denna kunskap skulle i vissa fall minska behovet av särskilda stödåtgärder.
 
6.5 Rätt till utbildning för vissa barn och ungdomar som inte är folkbokförda i landet
Enligt artikel 2 i barnkonventionen ska konventionsstaterna tillförsäkra alla barn inom en stats territorium de rättigheter som anges i konventionen. Artikel 2 innefattar även turister, asylsökande och barn som vistas här illegalt. Barnombudsmannen är mycket positiv till att de asylsökande barnens rätt till kostnadsfri utbildning nu kommer att regleras i lag i stället för i förordning.

I betänkandet utesluts barn som vistas illegalt i landet från skolplikten. De är inte heller uppräknade tillsammans med asylsökande barn vilka har rätt till utbildning, men undantas från skolplikten. Barnombudsmannen tolkar det som att ingen sådan rätt föreligger för dessa barn. Ett sådant synsätt är inte förenligt med artikel 2 i barnkonventionen. Barnrättskommittén har fastslagit att barn som vistas i landet ska ha samma rättigheter till hälso- och sjukvård samt utbildning som andra barn inom statens territorium.

7 Fristående skolor blir enskilda skolor i skolväsendet
Barnombudsmannen tillstyrker att samma bestämmelser så långt möjligt ska gälla för skolorna oavsett huvudman. En elevs rättssäkerhet ska inte vara beroende av vilken huvudman som driver skolan eleven går i.

8  Skolans personal
Studie- och yrkesvägledare

Enligt artikel 28.1.d i barnkonventionen ska konventionsstaterna göra studierådgivning och yrkesorientering tillgänglig och åtkomlig för alla barn. Syftet med denna artikel är att visa på vikten av att barn och unga ges information om vilka möjligheter de har, för att ha möjlighet att utvecklas. 

För att kunna tillgodose elevernas behov av information, såväl till utbildningsval som till yrkesval, har behovet av en professionell vägledning ökat kraftigt. Eleverna måste ha information och kunskap om de olika valmöjligheterna för att kunna göra medvetna val och överblicka konsekvenserna av sitt val. Detta visar två statliga utredningar.  En studie som gjorts av Greycells Communication AB visar också att den viktigaste enskilda faktorn för elevernas val är skolans studie- och yrkesvägledare.

Gymnasiekommittén framhöll i sitt betänkande Åtta vägar till kunskap (SOU 2002:120) att det krävs en väl fungerande studie- och yrkesvägledning för att eleverna ska kunna göra medvetna val till gymnasieskolan. Barnombudsmannen instämmer i detta. I betänkandet framhölls också att många ungdomar är kritiska till den många gånger bristfälliga informationen som de får inför valet till gymnasieskolan.

Barnombudsmannen anser därför att rätten till studierådgivning och yrkesorientering bör regleras i lag. Vi anser också att det i skollagen bör finnas ett krav på att studie- och yrkesvägledare inom det offentliga skolväsendet ska ha avlagt studie- och yrkesvägledarexamen. Studie- och yrkesvägledarexamen ger en unik kunskap inom samtalsmetodik och vägledning som inte återfinns inom någon annan profession i skolan.

Specialpedagoger
Barnombudsmannen ser positivt på att kommittén tydliggjort vikten av specialpedagogisk kompetens i skollagen. Vi  anser att det bör framgå av skollagen att den som anställs som specialpedagog bör ha specialpedagogexamen eller en lärarutbildning med inriktning på specialpedagogik.

Personalens tillsynsansvar
Skollagskommittén har inte gett något förslag till lagreglering i frågan om huvudmannens ansvar för barn som genomgår utbildning. Av föräldrabalken framgår att vårdnadshavaren har ansvar för tillsynen av barnet. Det framgår däremot inte av skollagen att tillsynsansvaret övergår till skolhuvudmannen när barnet befinner sig i förskolan/skolan.

Skolverket har i ett tillsynsbeslut  redogjort för ett par rättsfall. Högsta domstolen slog i en dom fast att tillsynsansvaret som vårdnadshavaren har enligt föräldrabalken övergår till huvudmannen under skoltid för elever i den obligatoriska skolan eftersom föräldrarna har fråntagits möjligheten att utöva tillsyn och att skolplikt gäller. Av ett JO-beslut framgår att verksamhet vid ett daghem ska bedrivas i ordnade och säkra former. De föräldrar som har sina barn på daghem måste vara förvissade om att de tas om hand på ett omsorgsfullt sätt och att barnen inte utsätts för något som kan äventyra deras välbefinnande. Av JO:s utlåtande drar Skolverket slutsatsen att tillsynsansvaret övergår från vårdnadshavaren till kommunen under den tid som barnet befinner sig i barnomsorgs-, förskoleklass- eller skolverksamhet anordnad av kommunen.
Barnombudsmannen anser att detta bör framgå av skollagen. Barnombudsmannen föreslår därför att skolhuvudmannens tillsynsansvar för barn upp till 18 år som befinner sig i verksamhet som regleras i skollagen regleras på samma sätt som föräldrarnas tillsynsansvar i föräldrabalken.

Skolhuvudmannens tillsynsansvar för elever som åker skolskjuts bör också regleras i lag.

Registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg
Barnombudsmannen är positiv till att reglerna kring lämplighetsprövning av personal lyfts in i skollagen. Det skapar en tydlighet som idag saknas. Vi vill dock framföra de synpunkter som vi lämnade i remissvar 1998 angående betänkande SOU 1998:69. Det är viktigt att det inte förekommer oklarheter kring vilka grupper som omfattas av registerkontrollen. Barnombudsmannen anser att även andra yrkeskategorier utöver de som arbetar i skolan bör omfattas. Den kategori som främst bör innefattas är förare av skolskjuts. Barn med funktionshinder och utvecklingsstörning har ofta ensamma kontakt med bl.a. personliga assistenter och chaufförer inom färdtjänsten. Även personal inom dessa personalkategorier bör enligt Barnombudsmannens mening ingå i registerkontrollen.

Barnombudsmannen anser vidare att praktikanter bör innefattas av reglerna om registerkontroll. De är idag uttryckligen undantagna, vilket inte enligt vår mening kan anses motiverat. Praktikanterna ska vistas ensamma med barnen och utföra de arbetsuppgifter som en lärare gör och bör därför omfattas av reglerna om registerkontroll. Detta föreslår även Skolverket i en redovisning av ett regeringsuppdrag.

9.2 Elevinflytande
Kommitténs förslag om elevinflytande innebär en avreglering även inom detta område. Barnombudsmannen anser att det är positivt att eleverna får större möjligheter att själva anpassa formerna för inflytande. Det är viktigt att eleverna tillsammans med personalen tar fram former för inflytande eftersom det enligt vår uppfattning leder till bättre resultat. Det finns dock en risk att möjligheterna till inflytande på grund av avregleringen kommer att variera för mycket från skola till skola och från huvudman till huvudman.

Barnombudsmannen vill också betona att inflytandet för eleverna måste göras reellt, dvs. det är inte tillräckligt att barnen få framföra sina synpunkter genom elevrådsrepresentanter, de måste också var och en få möjlighet att påverka sin vardag. Dessutom måste tid avsättas för elevinflytande. Det finns annars risk att elevernas rätt åsidosätts eller att det inte finns tillräcklig tid för diskussion kring frågor som eleverna kan påverka. Det är viktigt att poängtera att elevens inflytande ska vara beroende av dess ålder och mognad. Idag är det ofta de yngre barnen som känner att de har inflytande eftersom deras tid inte i lika hög grad som de äldres är styrd av betyg och prov och att uppnå vissa resultat, t.ex. för att komma in på den utbildning eller den skola de önskar.

Under hösten 2002 genomförde Barnombudsmannen en enkätundersökning bland 2000 barn i Sverige.  Enligt denna undersökning var 30 % av barnen inte nöjda med sitt inflytande i skolan. Det framgår att barn och unga i relativt hög utsträckning anser att de kan säga vad de tycker i skolan. Däremot anser de att de inte i lika hög utsträckning kan vara med och bestämma i skolan .

Barnombudsmannen anser att ansvariga i skolan, i första hand lärare och rektorer, i större utsträckning måste börja lyssna på, men framför allt ta hänsyn till barns och ungas åsikter. Det måste också finnas möjligheter att ta in deras åsikter i beslutsunderlaget. Eleverna måste ges reellt inflytande över utbildningens innehåll och former samt över den dagliga arbetsmiljön i skolan. Flera studier visar att barn och unga i skolan vill ta ansvar över mer än de får ta ansvar för.

9.3 Information om elevens utveckling och bedömning av studieresultat
Barnombudsmannen är mycket positiv till kommitténs förslag om att eleverna ska kunna få en möjlighet till omprövning av sina betyg. Det är en tydlig förstärkning av elevernas rättssäkerhet. Vi har dock invändningar mot den korta tid som eleven har att motivera varför betyget bör omprövas. När t.ex. ett beslut av en domstol överklagas har parterna normalt tre veckor på sig att formulera ett överklagande.  Efter en rundringning till ett antal universitet kan också konstateras att deras tider för omprövning av t.ex. ett tentamensresultat sällan underskrider två veckor. Att kräva att en elev i grundskolan ska kunna motivera varför hon eller han förtjänar ett högre betyg inom en veckas tid är enligt Barnombudsmannen  orimligt. Syftet med bestämmelsen om rätt till omprövning av betyg måste vara att i praktiken stärka elevernas rättssäkerhet. Instrumentet blir tandlöst om eleverna i praktiken inte hinner skriva en motivering. Det är också anmärkningsvärt att eleverna åläggs ett krav på att överklaga inom en vecka medan kommittén valt att ha ett allmänt skyndsamhetskrav för de personer som ska göra omprövningen. Eleverna åläggs ett större ansvar än de vuxna vilket inte är önskvärt.

10.1 Lärande och personlig utveckling
I kap. 10 utvecklas resonemanget kring elevernas utveckling mot målen. Enligt lagförslaget (3 kap. 11 §) skall alla elever ges ”den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling…”. De tre följande paragraferna utvecklar möjligheterna att få ”särskilt stöd”. Detta leder tankarna till att den citerade bestämmelsen innehåller reglering kring någon form av ”allmänt stöd”. Detta framgår dock inte av bestämmelsen.

Barnombudsmannen anser att 3 kap. 11 § i stället bör inledas på följande sätt: ”Alla elever skall ges det stöd och den stimulans som de behöver…”. En sådan formulering stöds också av kommitténs överväganden på sid. 325 (”Alla elever behöver stöd i skolan för sin utveckling och sitt lärande… Varje elev skall få det stöd som eleven behöver i skolsituationen…)

10.2 Särskilt stöd
Kommittén tar upp hur skolan ska agera om en elev riskerar att inte nå upp till målen för utbildningen. Enligt 3 kap. 12 § ska rektorn ha det yttersta ansvaret för att elevens behov av stödåtgärder utreds.  Detta ställer sig Barnombudsmannen positiv till. 
 
Barnombudsmannen anser dock att det tydligt bör framgå av skollagen att ekonomiska eller organisatoriska omständigheter inte får åberopas som skäl för att inte genomföra de åtgärder som föreslås i utredningen. Det framgår av ett stort antal tillsynsbeslut från Skolverket att ekonomiska omständigheter inte kan åberopas som skäl för att inte erbjuda en elev stödåtgärder.  Barnombudsmannens uppfattning är att sådana skäl är alltför vanligt förekommande och anser därför att en lagändring är nödvändig. (Se även avsnitt 12.2 Val av skolenhet inom kommunen/Funktionshinder)
 
Åtgärdsprogram
Kommittén skriver på sidan 327 att eleven och elevens vårdnadshavare ska ges en aktiv roll vid utarbetandet av åtgärdsprogrammet, vilket är positivt.  Detta avspeglar sig dock inte i den föreslagna lagtexten i 3 kap. 13 §.  Barnombudsmannen anser att lagtexten bör omformuleras till ”Eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att ha en aktiv roll vid utarbetandet av programmet och uppföljningen av det”.

10.1 Lärande och personlig utveckling samt 10.3 Elevhälsans medicinska insatser

Inledning
Barnombudsmannens synpunkter angående kapitel 10.1 och 10.3 överensstämmer i huvudsak med Riksföreningen för skolsköterskors, Skolläkarföreningens och Akademikerförbundet SSR:s uppfattning.

Kommittén har lämnat förslag till hur elevhälsan författningsmässigt bör regleras. Barnombudsmannens uppfattning är att kommitténs intentioner varit goda men att vissa problem kvarstår att lösa. Kommittén betonar  att undervisning är skolans viktigaste uppgift.  Men för att undervisningen ska ge resultat måste eleverna känna trygghet och trivsel. Om skolan ska klara sitt uppdrag och verkligen nå alla elever behövs en fungerande elevvård.

Eftersom allt fler indikationer visar på att barns och ungas psykiska och fysiska hälsa har försämrats beslöt Barnombudsmannen tillsammans med Vårdförbundet, Akademikerförbundet SSR och Psykologförbundet att genomföra en enkätundersökning till ett slumpmässigt urval av skolsköterskor, skolpsykologer och skolkuratorer.  I undersökningen ger skolpersonalen en samstämmig bild. Mer än 90 % av de tillfrågade anser att elevernas hälsotillstånd är sämre nu än för tio år sedan.  De tillstånd som upplevs ha ökat mest är depressioner, ätstörningar, övervikt, ångeststörningar, tinnitus, allergier och astma.

Barnombudsmannen har ställt frågor till skolbarn om skolhälsovården (SHV)  och elevvården. 60 procent av skolbarnen önskade att skolsyster skulle finnas oftare i skolan. Av skolbarnen svarade  25 procent att de inte hade skolkurator på skolan och 30 procent hade ingen skolpsykolog.

En liknande bild ger Socialstyrelsen i en granskning av skolhälsovården i tio kommuner i södra sjukvårdsregionen. Det fanns en hög medvetenhet hos intervjuad personal om de ökade kraven på skolhälsovården, framförallt att den psykiska och psykosociala ohälsan kräver en ökad kompetens, men också handledning.

Socialstyrelsens granskning visade också att den fysiska hälsan fortlöpande behöver  följas och kräver aktiva insatser. Infektioner är vanliga och allt fler barn får astma/allergi. Även livsstilsrelaterad problematik har blivit en stor fråga. Det finns ett växande antal skolbarn som av sociala eller psykosociala skäl inte mår bra. De långa väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin och att väntetiderna varierar mycket beroende på var man bor, innebär att det finns en ökad risk att barn och ungdomars psykiska tillstånd kan förvärras. Detta i sin tur innebär att skolhälsovården eller elevvården på sina håll får ta hand om vissa psykiska symtom som ligger utanför skolhälsovårdens och elevhälsans uppdrag .   

Barns och ungas hälsa är en nationell angelägenhet som ställer krav på regering och riksdag. Hälsovården inom skolans ram borde  vara likvärdig för alla elever oavsett var man bor och vilken ställning ens föräldrar har, vilket framgår av artikel 2 i barnkonventionen.

Personalens medicinska, psykologiska, psykosociala samt sociala kompetens
Vi kan konstatera att samma faktorer som påverkar inlärningen också påverkar hälsan och att båda delarna behövs i skolans värld. Skolan som institution värnar inte i tillräcklig utsträckning barns utveckling. Skolan behöver alltså professioner som besitter de kompetenser som beskrivs i 2 kap. 16 § i förslaget till ny skollag.

Barnombudsmannen tycker däremot att det är djupt olyckligt att kommittén framhärdar i att beskriva kompetenserna i stället för att benämna professionerna vi deras namn. Enligt vår uppfattning är elevhälsans alla yrkeskategorier lika viktiga och vi vill betona att ingen yrkesgrupp kan ersätta en annan. När det gäller det hälsofrämjande och det psykosociala arbetet i skolan är det en betydelsefull del av samtliga professioners verksamheter. Arbetet bedrivs dock ur olika perspektiv  och med olika specialisering som grund. Det är enbart tillsammans som de olika professionerna inom elevhälsan kan tillgodose barnens behov av medicinsk, psykologisk och psykosocial expertis. För att säkerställa att barnen får tillgång till denna expertis måste lagstiftningen tydligt ange att elevhälsan ska bestå av skolsköterska, skolläkare, kurator och skolpsykolog.

Införandet av kompetenser i stället för yrkeskategorier innebär en risk att man i skolan tolkar in att kunna anlita annan personal med ”omvårdande kompetens” och inte just en legitimerad sjuksköterska. Det framgår att ”…huvudmannen…avgör omfattning och inriktning på personalens sammansättning…”. Att skolläkare finns beskrivet som enskild yrkeskategori ser Barnombudsmannen som en styrka. Då skolläkaren och skolsköterskan utgör ett team, har skolläkaren svårt att fungera i sitt uppdrag utan en tydlig samverkanspartner i en skolsköterska, d v s en leg. sjuksköterska. Vi anser att skollagen bör innefatta även skolsköterska/legitimerad sjuksköterska som en definierad yrkeskategori, vilket görs i aktuell skollag.

För en skolsköterska är det självklart att omvårdnadsvetenskap är hennes vetenskapliga område. Är det också det för en rektor som enligt betänkandet har mandat att avgöra och tillsätta de olika kompetenserna i elevhälsan? Vi befarar att de som inte är så insatta i terminologin förväxlar omvårdnad med omsorg . Skolsköterska är ju inte en skyddad yrkestitel även om hon är fast förankrad i skolvärlden.

Professionen anser att för att tillförsäkra eleven den kompetens som skall ge en god och säker vård så krävs inte bara en legitimerad sjuksköterska utan en specialistutbildad sjuksköterska som har den barnkompetens som yrket kräver och som skolans verksamhet behöver.

Då elevhälsans insatser främst ska vara förebyggande behövs en definition av vad som innefattas av  ”medicinska insatser”. Begreppet medicinska insatser kan uppfattas som väldigt smalt t.ex. enbart vaccinationer och hälsoundersökningar. Men skolhälsovårdens insatser är mycket bredare än enbart innehållande hälsoundersökningar. Detta framkommer tydligt i nuvarande skollag – ”…följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor hos dem”. Det innebär att vara delaktig i skolans inre arbete med t.ex. upparbetande av olika handlingsplaner och medverkan vid olika elev- och skolkonferenser som vid allmänna skolkonferenser. Skolhälsovården är också aktiv i frågor kring den direkta undervisningen av elever i olika hälsobefrämjande frågor – t ex samlevnad, sexualitet, droger, skaderisker. Samtidigt har man att bevaka att elever i behov av särskilt stöd får det stöd och de insatser som de har rätt till samtidigt som man bevakar elevens fysiska och psykiska miljö vid bl. a. skyddsronder och aktivt antimobbningsarbete. Således utför skolhälsovården i dagens skola ett mycket bredare spektrum av insatser än vad ett snävare begrepp ”medicinska insatser” torde innefatta. Därmed verkar skolhälsovården i högsta grad inom den hälsobefrämjande arenan, i nära samverkan med andra personalkategorier både inom och utanför skolans arena.
Glädjande är att kommittén önskar bibehålla erbjudandet att eleverna ska erbjudas minst tre allmänna hälsoundersökningar, även om denna reglering frångår kommitténs intentioner med målstyrning i stället för regelstyrning. Men att man sedan definierar vilka undersökningar – i detta fall syn och hörsel – upplever vi besynnerligt. Detta föranleder oss att ifrågasätta kommitténs förankring i verksamheterna. På vilket sätt har kommittén inhämtat synpunkter och åsikter från professionerna i just detta avseende?
Barnombudsmannen anser att man kan ersätta de specificerade hälsoundersökningarna som bör erbjudas mellan de allmänna hälsoundersökningarna med texten ”begränsade hälsoundersökningar bör erbjudas mellan de allmänna hälsoundersökningarna”. Samma fundering får vi vad gäller då man i texten benämner hälsoundersökningar såsom ”hälsokontroller”. Detta är en förlegad benämning och används förhoppningsvis inte längre.

Det finns ett antal områden inom skolan där en psykolog besitter nödvändiga kunskaper. Det är utvecklingspsykologi, neuropsykologi, kunskap om barn och ungdomars normala utveckling och möjliga psykiska störningar, kunskap om relationer och samspel, ledarskap och ledarskapsutveckling samt kunskap om organisationer och organisationsutveckling. Exempel på hur psykologen kan arbeta med detta i skolan är psykologisk utredning av enskilda elever, åtgärder grundade på utredningsresultatet, kris- och konfliktbearbetning samt metodutveckling.

Ohälsa bland barn är till övervägande del psykosocial. Kuratorn är  expert på psykosocialt arbete och har i sin utbildning lärt sig bland annat om samspelet individ – grupp - samhälle.  I kuratorns yrkesroll ingår utvecklingsarbete på organisatorisk nivå, programarbete kring mobbning, krisberedskap, krisbearbetning, sex och samlevnad, stresshantering, handledning och konsultation till lärare.

I kuratorns yrkesroll ingår både att arbeta förebyggande för att förhindra droganvändning och annan social negativ utveckling och att ge elever individuellt stöd genom t.ex. samtal.  Det förekommer ofta ett nära samarbete mellan kuratorn, socialtjänsten och polisen. Det syftar till att utbyta information om ungdomssituationen i området och till  att arrangera gemensamma föräldramöten och  områdesaktiviteter.  Kuratorn är också den naturliga kontaktlänken  till socialtjänsten i elevsociala frågor.

Föräldrar kan t.ex. söka stöd hos kuratorn vid skilsmässa i familjen eller oro för barnets kamratkontakter och fritid. Genom sitt breda kunnande om samhällets uppbyggnad ger kuratorn psykosocialt stöd,  social information och kan lotsa föräldrar vidare i samhället då behov finns.

För att alla barn skall garanteras tillgång till psykosocial kompetens i skolan  är det nödvändigt att det skrivs in i skollagen att elevhälsan skall innehålla kuratorskompetens. I annat fall är Barnombudsmannens bedömning att ett inte oväsentligt antal kommuner/skolor kommer att avstå från kuratorskompetens av ekonomiska skäl.

Elevhälsan ska vara aktiv i frågor kring den direkta undervisningen av elever i olika hälsobefrämjande frågor – t.ex. samlevnad, sexualitet, droger, skaderisker. Samtidigt har elevhälsan att bevaka att elever i behov av särskilt stöd får det stöd och de insatser som de har rätt till. Elevhälsan har också en viktig roll i skolan när man bevakar elevens fysiska och psykiska miljö vid bl. a. skyddsronder och aktivt antimobbningsarbete. 

Elevhälsan ska enligt vår mening fungera som elevernas företagshälsovård. Den har till uppgift att följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras hälsa samt samverka med andra aktörer för att uppnå sunda levnadsvanor hos eleverna.

Den bild av barns och ungas försämrade hälsa som visas ovan är alarmerande och det är av största vikt att elevhälsans insatser finns tillgängliga utifrån elevernas behov. I förslaget till ny skollag framgår det inte hur dessa insatser ska göras tillgängliga för eleverna. Detta leder enligt vår mening till att principen om lika villkor går förlorad för vissa elever. Att på eget initiativ uppsöka skolkurator eller skolpsykolog kan ibland vara det enda alternativ som eleven finner acceptabelt. Finns då inte de speciella insatserna tillgängliga vid skolenheten ökar risken att eleven väljer att avstå eller vänder sig till annan personal inom skolenheten som saknar specialkunskap. Problem och svårigheter riskerar att växa.
 
Tillsyn
Vi anser inte att frågorna kring Elevhälsans tillsyn och ledning är tillräckligt belysta. Idag har skolhälsovården dubbla tillsynsmyndigheter, både Skolverket och Socialstyrelsen. Det känns viktigt att detta trots allt får finnas kvar, professionen behöver sakkunnig tillsyn.

Angående specialpedagoger, se avsnitt 8 om skolans personal.

11.1 Arbetsmiljön i skolan
Barnombudsmannen välkomnar förslaget att en hänvisning ska införas i skollagens allmänna bestämmelser angående arbetsmiljölagens föreskrifter om en god arbetsmiljö. Det är som kommittén påpekar viktigt att en översyn görs av arbetsmiljölagen för att anpassa den till elevernas speciella situation i skolan. Vi vill också framhålla vikten av att även förskolan och fritidshemmet omfattas av arbetsmiljölagens bestämmelser. Barnombudsmannen ser fram emot att den aviserade översynen av arbetsmiljölagen utifrån ett elevperspektiv snarast inleds.

Barnombudsmannen anser också att skyldigheten att utse elevskyddsombud ska omfatta alla årskurser, inklusive förskoleklassen. Inom förskolan ska vuxna utses att representera eleverna. De elevskyddsombud som enligt arbetsmiljöförordningen deltar i skolans skyddskommittémöten måste ha yttrande- och beslutanderätt.

Skolgården
I artikel 31 i barnkonventionen anges barnets rätt till vila och fritid samt till lek och rekreation anpassad till barnets ålder. Här spelar skolgården en stor roll. Kommittén har inte fört några diskussioner kring skolgården och dess betydelse för elevernas hälsa och utveckling. Det framgår dock av betänkandet -  Från dubbla spår till elevhälsa (SOU 2000:19) - att skolgården är självklar i bilden av en god arbetsmiljö för eleverna. För att skapa en bra arbetsmiljö måste eleverna involveras i både planeringen av skolmiljön och i dess skötsel och underhåll.

Skolgården räknas enligt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om arbetsplatsens utformning (AFS 2000:42) som pausutrymme. Av de allmänna råden som är knutna till föreskrifterna framgår att skolgården för elever utgör ett viktigt pausutrymme vid tjänlig väderlek. Trots detta är det inte ovanligt att skolor, framför allt i storstadsregionerna, saknar en skolgård. Barnombudsmannen ser med oro på denna utveckling. Barnen i skolan bör tillförsäkras ett tryggt och stimulerande pausutrymme utomhus som också kan fungera som arbetsplats. Vi ser detta rum som ytterst viktigt för elevernas utveckling, lärande och trivsel. Detsamma bör gälla för elever i förskolan.

Barnombudsmannen anser därför att det bör regleras i lag att alla elever, såväl i förskola som i skola, ska ha rätt till en skolgård som är anpassad till deras behov av vila, fritid, lek och rekreation.

11.2 Kränkande behandling
I förslaget som gäller kränkande behandling har kommittén föreslagit att uppräkningen av vissa former av kränkande behandling tas bort. Barnombudsmannen har ingenting att invända mot en sådan ordning utifrån de argument som kommittén har angivit, d.v.s. vikten av att ingen form av kränkande behandling ska uppfattas som allvarligare än andra former.

Barnombudsmannen anser att det i paragrafen bör tydliggöras att alla som verkar i skolan inte bara ska aktivt motverka utan också aktivt förebygga alla former av kränkande behandling. (Se vidare avsnitt 2.2.)

11.3 Trygghet och arbetsro i skolan
En fråga som är ständigt återkommande från elever till Barnombudsmannen är om kollektiv bestraffning är tillåtet. Vi får också många exempel på åtgärder från skolor där eleverna utsatts för någon form av sådan bestraffning. Barnombudsmannen anser att det är förvånande att inte kommittén har problematiserat kring detta viktiga område.

Det är tydligt enligt grundlag och huvudprinciperna för den svenska rättsordningen att en person är ansvarig endast för de handlingar som han själv företar. Trots att detta framgår tydligt förekommer kollektiv bestraffning i olika former ute på skolorna. Det finns ett antal JO-utlåtanden där frågan har behandlats och där kommuner har fått kritik för sitt agerande se t.ex. JO:s ämbetsberättelse 1993/94 s. 378, 1992/93 s. 501 och 1972 s. 445. Barnombudsmannen anser att det måste föras in en regel i skollagen som förbjuder kollektiv bestraffning, för att tydliggöra vikten av att detta inte får förekomma. Det är viktigt att ett handlande mot barn och unga inte accepteras som vi aldrig någonsin skulle acceptera när det gäller vuxna.

12.2 Val av skolenhet inom kommunen
Mobbning/Kränkande behandling

Det är barns och ungas rätt att inte utsättas för mobbning och annan kränkande behandling. Samhället måste därför iaktta nolltolerans mot mobbning. Att flytta den som mobbar är enligt vår mening ingen lösning. Kommitténs författningsförslag angående möjligheten för kommunen att ”av andra särskilda skäl” placera en elev i annan skolenhet än där föräldrarna önskar är för generellt formulerad. Av motiveringen till författningsförslaget framgår att tanken är att möjliggöra tvångsförflyttning av en elev som misskött sig. Med andra ord är det bl.a. fråga om att flytta mobbare. Vi anser att flytta en elev som mobbar inte är en lösning utan ett tecken på att de ansvariga vuxna har kapitulerat. Tvångsförflyttning är en ytterst ingripande åtgärd. Om man överhuvudtaget tillåter tvångsförflyttning är det därför av yttersta vikt att denna åtgärd begränsas till de grövsta fallen av mobbning. Författningsförslaget ger, enligt vår mening, i sin nuvarande lydelse alldeles för stort utrymme för godtycke. Förslaget är därför oacceptabelt med tanke på elevernas rättssäkerhet. ’

Möjligheten att flytta mobbare riskerar att bli ett alternativ till det mer tidskrävande förebyggande arbetet. Vi menar att förebyggande arbete i form av t.ex. nolltolerans mot mobbning, arbetet med värdegrunden samt ett noggrant genomförande av handlingsplaner mot mobbning är en förutsättning för att uppnå en skola utan mobbning.

Barnombudsmannen vill också i det här sammanhanget lyfta fram de undersökningar  som visar att det inte är ovanligt att elever i skolan känner sig mobbade av en lärare. Lärares mobbning av elever är fullständigt oacceptabelt och den problematiken måste uppmärksammas i arbetet kring en ny skollag.  Det är också viktigt att påpeka att läraren är en förebild för eleverna och barn följer ofta vuxnas exempel. Det kan leda till att en elev som mobbas av en lärare också kan komma att utsättas för mobbning av andra elever eller bli en mobbare själv. Ett sådant scenario är ett tecken på att de mest grundläggande värderingar som vårt skolväsende och samhället som helhet står för har brutits. Problem med mobbning kan sällan sägas vara ett problem som orsakas enbart av en elev.

Funktionshinder
Kommittén föreslår att om en elev blir för ”dyr” ska möjligheten att välja skola även i fortsättningen begränsas. Det är då möjligt att hänvisa till att betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår. Detta skäl har enligt Barnombudsmannens uppfattning använts alltför ofta och gjort att möjligheten för en elev med funktionshinder att välja skola är mycket liten. Denna begränsning föreslås nu också gälla för förskolan och förskoleklassen. Med tillgängliga skolor skulle antalet ”dyra” elever minska betydligt. Att installera en hiss i en skola ska inte ses som en kostnad skolan har p.g.a. en enskild elev utan som en investering som möjliggör den mångfald som måste finnas för att förverkliga läroplanens mål och värdegrunden.

Kommittén föreslår vidare att en enskild förskola, förskoleklass, grundskola och grundsärskola inte heller ska vara skyldig att ”ge fortsatt utbildning åt en elev om det skulle medföra betydande organisatorisk eller ekonomiska svårigheter”. Denna reglering fanns inte tidigare. Det är enligt Barnombudsmannen anmärkningsvärt att en skada eller sjukdom som ger upphov till svårighet kan vara skäl för att flytta en elev. Om målen för handikappolitiken ska nås måste den principiella utgångspunkten, att kunna välja skola, och känna sig trygg där, gälla även för elever med funktionshinder.

Vi anser därför att ”betydande ekonomiska och organisatoriska svårigheter” inte får vara skäl för att avvisa eller flytta elever med funktionshinder. Begränsningen är oförenlig med artikel 2 i barnkonventionen och bör inte finnas med i en ny skollag. (Se även avsnitt 10.2 Särskilt stöd)

12.4 Skolskjuts
Barnombudsmannen ställer sig positiv till att skolskjuts utformas som en rätt för eleverna som kan överklagas genom förvaltningsbesvär.

Barnombudsmannen anser dock att förslaget att mer än en bostadsadress inte skall ligga till grund för bedömningen av rätten till skolskjuts riskerar att få negativa konsekvenser för många barn. Ett område som är särskilt problematiskt är när barn har skilda eller separerade föräldrar och därför bor växelvis hos dessa.

Frågan om barnet ska ha rätt till skolskjuts från båda sina föräldrar har avgjorts av Regeringsrätten  nyligen. Rätten ansåg att åtminstone barn som bor växelvis hos sina föräldrar när dessa bor inom samma kommun ska ha rätt till skolskjuts från båda adresserna.

Kammarrätten i Sundsvall har i ett nyligen avgjort mål  angående barnbidrag konstaterat att ett barn som bor lika mycket hos båda föräldrarna inte kan anses varaktigt bosatt hos endast den ena föräldern. Endast folkbokföringsadressen bör inte förändra detta. Det kan därmed uppstå problem om man i skollagen använder folkbokföringsadressen som grund för elevens rätt till skolskjuts när man i andra sammanhang konstaterar att barnet faktiskt är bosatt på två ställen. Barnen drabbas av att föräldrarna (eller domstolen) har valt växelvis boende som boendeform. 

Barnombudsmannen anser att barnets behov av skolskjuts måste beaktas och att åtminstone i de fall där föräldrarna bor i samma kommun bör barnet ha rätt till skolskjuts från båda sina hem. Vi anser också att man bör hitta en rimlig geografisk begränsning för hur långt en förälder ska kunna bosätta sig från skolan för att barnet ska ha rätt till skolskjuts. Vi anser att kommungränsen inte alltid är en given avgränsning i en storstadsregion.

Elever med funktionshinder måste enligt Barnombudsmannen ha möjlighet att välja skola på samma sätt som andra barn har. De elever som är i behov av skolskjuts p.g.a. ett funktionshinder bör alltid ha rätt till det. Rätten till skolskjuts ska vara kopplad till elevens funktionshinder och inte till elevens val av skola. Detta bör tydliggöras i lagen. En elev som p.g.a. funktionshinder har rätt till skolskjuts måste ha rätt att behålla sin skjuts vid val av annan skola.

12.5.3 Rätten till förskola
Förskolan som egen skolform

Enligt artikel 28 1.a i barnkonventionen erkänner konventionsstaterna barnets rätt till utbildning och i syfte att gradvis förverkliga denna rätt och på grundval av lika möjligheter skall de särskilt göra grundutbildning obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla.

Barnombudsmannen ställer sig positiv till att göra förskolan till en egen skolform. Barnombudsmannen anser dock att förskolan i vart fall, med hänvisning till ovan nämnda artikel, bör göras kostnadsfritt tillgänglig för alla barn från ett års ålder. Vi anser annars att förslaget inte står i överensstämmelse med artikel 28.1a och artikel 2 i barnkonventionen, som säger att konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag t.ex. föräldrarnas börd eller ställning i övrigt (se även avsnitt 17.1.1 nedan).

Rätten att gå kvar i vald förskola
Kommunerna har enligt nu gällande skollag skyldighet att erbjuda barn fr.o.m. ett års ålder förskola om barnet har egna behov eller om föräldrarna arbetar, är arbetslösa eller föräldralediga för att ta hand om ett syskon. För att få fram platser för barn som står i kön har många kommuner valt att flytta syskon med föräldralediga föräldrar till speciella förskolor utan några garantier att komma tillbaka till den ursprungliga förskolan. Det finns exempel där mycket små barn tvingas flytta inte bara en gång utan både två och tre gånger för att ”plats-pusslet” ska gå ihop. Konsekvenserna för de små barnen blir mycket negativa.
 
Barnombudsmannen anser därför att det i lagen bör framgå att den som har blivit placerad på en viss förskola ska ha rätt att gå kvar där.

Förskola under obekväm arbetstid
Kommittén har med hänvisning till att förskolan blir en del i utbildningssystemet, valt att införa ett förslag till bestämmelse om att kommunerna ska tillhandahålla förskola under dagtid måndag-fredag. Vår förhoppning är att den pedagogiska verksamhet som bedrivs på helger och obekväm arbetstid inte blir lidande p.g.a. föreslagen reglering. Det finns förskolor som bedrivs både på dag- och nattetid och att här göra en åtskillnad mellan verksamheterna kan enligt Barnombudsmannen inte vara önskvärt ur ett barnperspektiv.

Barnombudsmannen anser att varje kommun bör vara skyldig att erbjuda pedagogisk verksamhet i form av barnomsorg på obekväm arbetstid, i den mån barnen är vakna. Det bör gälla även när barnen sover men då faller naturligtvis kravet på att verksamheten bedrivs pedagogiskt bort.

Familjedaghem
Enligt 17 kap. 1 § i förslaget ska kommunen sträva efter att istället för förskola eller fritidshem erbjuda ett barn familjedaghem om vårdnadshavaren så önskar. Med denna skrivning kommer det i framtiden innebära att familjedaghemmen som ett starkt och jämbördigt alternativ riskerar att försvinna.

Barnombudsmannen ser med oro en tendens till att familjedaghemmens betydelse för förskolebarnen i framtiden minskar eller rent av försvinner för gott. Familjedaghemmen är en mycket viktig omsorgsform som dels passar många barn med behov av mindre barngrupper och närmare kontakt med vuxna för sin utveckling, dels är en form som passar många familjer. Barnombudsmannen anser därför att det i skollagen, för barnens skull, bör finnas en skrivning som garanterar familjedaghemmens fortlevnad.

Det är också oroande om familjedaghemmen försvinner om man ser det i ljuset av att kommittén inte har föreslagit att alla barn från ett års ålder ska ha rätt till förskola. Om alternativet till förskolan försvinner ifrågasätter Barnombudsmannen hur de barnen ska få sina behov tillgodosedda.

12.6.2 Förskoleklassens ställning
Kommittén har påpekat att det i olika sammanhang har förts diskussioner om förskoleklassen fortsättningsvis bör vara en egen skolform eller om den istället organisatoriskt bör hänföras till skolan eller förskolan. Kommittén har i betänkandet ansett att frågan om förskoleklassens ställning inte kan utredas inom ramen för nuvarande direktiv. 

Barnombudsmannen föreslår att frågan om förskoleklassens ställning bör utredas i särskild ordning. Man bör enligt vår mening göra förskoleklassen obligatorisk för alla barn. Idag är ca. 93 % av alla barn inskrivna i förskoleklass. Vi ser en fördel med att alla barn får samma möjligheter  att ta del av den sociala utvecklingsprocess som sker i förskoleklassen.

Om förskoleklassen görs obligatorisk anser Barnombudsmannen att den organisatoriskt bör hänföras till skolan. Barnombudsmannen vill också framhålla vikten av att det är förskolepedagogiken – lek, omsorg och skapande samt ett temainriktat arbetssätt och barnets eget utforskande – som ska vara tongivande i förskoleklassen. Att förskoleklassen görs obligatorisk får inte innebära att skolans pedagogik styr verksamheten där.

12.6.3 Modersmålsundervisning
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att i lagen reglera att såväl förskolan som förskoleklassen ska bidra till att ge elever som har ett annat modersmål än svenska tillfälle att utveckla sitt modersmål. Det får dock inte ske på ett sätt så att eleven får ett minskat antal undervisningstillfällen i svenska.

12.8 Grundsärskolan – en ny skolform
Barnombudsmannen tar inte ställning till förslagen som rör grundsärskolan utan väljer att avvakta tills Carlbeckkommittén lägger sitt förslag.

12.9 Specialskolan
I en skola för alla ska alla elever ha samma rättigheter. En 9-årig skolplikt som grund med rätt till ytterligare undervisning om eleven behöver. Motivet för att behålla den 10-åriga skolplikten i specialskolan är elevernas tvåspråkighet. Givetvis ska alla elever ges det stöd och den undervisning deras tvåspråkighet kräver, men att det skulle innebära en 10-årig skolplikt kan inte motiveras. Vi anser att en tioårig skolplikt för dessa elever innebär att de diskrimineras enligt artikel2 i barnkonventionen. Barnombudsmannen har dock under 12.6.2 föreslagit att förskoleklassen ska göras obligatorisk för alla barn. Ett system motsvarande 9 år i skolan och obligatorisk förskoleklass bör gälla även för elever i specialskolan.

15 Tillsyn och sanktioner
Barnombudsmannen är positiv till det förslag kommittén har lämnat angående sanktionsmöjligheter för Skolverket. Det är viktigt att tydligt markera att alla kommuner måste leva upp till målen och skapa större likvärdighet mellan olika skolor och mellan olika huvudmän.

Barnombudsmannen anser också, liksom kommittén, att vite är att föredra framför sanktionsavgifter. Skillnaden mellan att använda vite alternativt sanktionsavgifter är att det senare alltid döms ut oavsett om kommunen rättar sig efter ett förläggande eller inte. Om vite används som sanktion slipper kommunen betala det om de inom viss tid efter vitesföreläggandet rättar sig efter det.  Därmed riskerar inte alla barn att drabbas av eventuella nedskärningar som kan följa av ett kännbart vite.

17.1.1 Rätt till förskola

Barnombudsmannen delar kommitténs uppfattning att det logiskt sett bör införas en generell skyldighet för kommunerna att erbjuda förskola för alla barn från ett års ålder. Kostnadsskäl kan inte vara en anledning till att inte införa denna rätt. Alla barn bör ha möjlighet att få vara del i en sådan utveckling. Däremot anser vi inte att förskolan ska vara obligatorisk. (Se även avsnitt 12.5.3 ovan)

17.1.2 Rätt till fritidshem
Barnombudsmannen anser att de argument som kommittén framför och som finns i avsnitt 12.5.3 och avsnitt 17.1.1 kan användas även när det gäller rätten till fritidshem. Detta även om inte fritidshemmet föreslås vara en egen skolform.

17.1.3 Ökade möjligheter till skolskjuts
Barnombudsmannen anser liksom kommittén att elever i förskoleklassen bör ha rätt till skolskjuts. Det är en förutsättning för många barn för att kunna delta i utbildningen. Framförallt utifrån det förslag som Barnombudsmannen framfört angående att göra förskoleklassen obligatorisk.

Övrigt
Elevernas rätt till information

Enligt artikel 42 i barnkonventionen åtar sig konventionsstaterna att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn. Skolan är en naturlig arena där barnkonventionens bestämmelser och principer bör diskuteras.

Barnombudsmannen anser därför att skolan bör vara ansvarig för att informera varje barn om dess rättigheter enligt barnkonventionen. Detta bör regleras i lagen och gälla alla skolformer för barn och ungdomar.

Ikraftträdandet
Barnombudsmannen förutsätter att Gymnasiekommitténs förslag, Carlbeckkommitténs förslag, Skollagskommitténs förslag samt, förslaget från den särskilde utredare (Dir. 2002:130) som ska göra en översyn av bestämmelserna i sekretesslagen om sekretess i skolan, träder i kraft samtidigt. Vi ser stora problem med att låta bestämmelser rörande vissa skolformer träda i kraft före andra, särskilt med hänsyn till att de tre inledande kapitlen i skollagen ska gälla alla skolformer. Om inte annat kan man med största sannolikhet anta att det blir svårt för skolhuvudmännen att hantera förändringar som kommer att spridas ut över tid. Detta kan inte vara förenligt med barnets bästa.



Ds 2002:66 Stöd till vuxnas lärande (U 2002/4869)


3.3 15 kap. Utbildning i svenska för invandrare (sfi)

Enligt lagförslaget syftar sfi, liksom tidigare, till att ge ”vuxna invandrare” grundläggande kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället. Vidare framgår att en person har rätt att delta i en kommuns sfi från och med andra kalenderhalvåret det år hon eller han fyller 16 år om vissa andra förutsättningar är uppfyllda (15 kap. 6 § första stycket i lagförslaget)

Enligt barnkonventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet. Barnombudsmannen anser att ungdomar under 18 år bör få sin rätt till sfi tillgodosedd i gymnasieskolan i stället för i vuxenutbildningen. Det är ur ett integrationsperspektiv viktigt att ungdomar med utländsk bakgrund får studera och umgås med svenska ungdomar. Vi föreslår därför att åldersgränsen för ”vuxna invandrare” höjs till 18 år och att rätten till sfi för dessa ungdomar i stället förs in i skollagskapitlet som rör gymnasieskolan.

I detta ärende har juristen AnnaKarin Boqvist varit föredragande.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig jurist