Betänkandet En översyn av Brottsoffermyndigheten (SOU 2004:61)

Ställd till: Justitiedepartementet
Diarienummer: 9.1: 0864/04


Inledning
Barn och unga är som brottsoffer en svagare och mer utsatt grupp än vuxna. Barn och unga är beroende av att vuxna för deras talan och att vuxna tar till vara barn och ungas rättigheter och anpassar samhällets strukturer utifrån barns behov. Ett barn eller en ungdom som tidigt i livet utsatts för ett brott kommer med största sannolikhet att präglas av brottet i hela sitt liv. Det är därför Barnombudsmannens uppfattning att barn och unga som brottsoffer måste, i varje instans, från första mötet med polisen via åklagare, domare och advokater till Brottsoffermyndigheten, behandlas och bemötas på det mest professionella sätt för att om möjligt minimera efterföljande negativa konsekvenser av brottet. Det förtjänar att särskilt uppmärksamma den mycket negativa utvecklingen att barn och unga som utsatts för brott i förlängningen själva begår brott i större utsträckning än vad som tidigare erfarits. Barnombudsmannens erfarenheter visar också att det idag i vissa fall fungerar på ett sätt som innebär att det brott som barnet utsatts för blir den mindre kränkningen och det sätt som barnet därefter bemöts och behandlats på inom rättsväsende och sjukvård innefattar den större kränkningen. En sådan utveckling är inte acceptabel.

Mot bakgrund av det ovan anförda är det särskilt anmärkningsvärt att förevarande utredning som behandlar hela Brottsoffermyndighetens framtida verksamhet saknar en analys av vad förslaget får för konsekvenser för barn och unga som brottsoffer.

I förslaget till förordning med instruktion för Brottsoffermyndigheten, 3 §, sägs dels att Brottsoffermyndigheten i sin verksamhet ska beakta att brottsoffer med bristande kunskaper i svenska kan ha ett särskilt behov av information, dels att Brottsoffermyndigheten ska beakta genusperspektivet i sin verksamhet. ´

Barnombudsmannen finner det beklagligt att inte även barn och ungas särskilda behov av anpassad information regleras i bestämmelsen liksom att Brottsoffermyndigheten ska beakta barnperspektivet i sin verksamhet.

Kap. 4.1 Skall en brottsofferombudsman inrättas?
Utredaren har föreslagit att någon särskild brottsofferombudsman inte bör inrättas. Barnombudsmannen delar inte uppfattningen.

Ökade kunskaper och insikter om brottsoffer och viktimologi medför enligt Barnombudsmannen att brottsofferfrågorna måste uppgraderas och synliggöras i större utsträckning i samhället. Särskilt frågan om hur barn och unga som utsatts för brott hanteras, bör prioriteras.

Barnombudsmannen instämmer i utredarens ståndpunkter att en ombudsman kan agera friare och med större tyngd än en myndighet kan göra, därmed har en ombudsman det också lättare att göra verksamheten och dess arbete och syfte mer känt än vad en myndighet har möjlighet till.

Det är vidare Barnombudsmannens uppfattning att en brottsofferombudsman skulle kunna ha en mycket viktig funktion att fylla utöver de uppgifter som nu åligger Brottsoffermyndigheten. Uppdraget som ombudsman skulle kunna innefatta möjlighet att efter ett klagomål från ett enskilt brottsoffer, analysera olika aktörers hantering av brottsoffret. Analysen skulle syfta till att utreda om till exempel polis och åklagare tillvaratagit brottsoffrets rättigheter enligt lag på ett tillfredställande sätt.

Det förtjänar att nämnas att Barnombudsmannen har erfarenhet av att till exempel barn och unga i stor utsträckning inte får tillräcklig information om vad som händer i en förundersökning när de utsatts för brott. Den utredning som brottsofferombudsmannen har att göra skulle också syfta till att utreda om eventuella attityder och fördomar spelat in i hanteringen på ett sådant sätt att brottsoffret känt sig kränkt och inte behandlats på ett korrekt sätt även om ärendet som sådant inte går att klandra utifrån gällande rätt. Sådan analys av bemötandefrågor är särskilt viktiga för det opinionsbildande arbetet för att kunna höja statusen på brottsofferfrågorna och föra upp dem på agendan.

Barnombudsmannen anser att brottsofferombudsmannen bör få möjlighet att begära att inblandande parter yttrar sig över brottsoffrets klagomål och därefter kan ombudsmannen yttra sig och eventuellt rikta kritik mot en handläggning som på något sätt brustit utifrån brottsoffrets behov och rättigheter. Om en brottsofferombudsman får denna möjlighet att rikta kritik kan det antas att medvetenheten om att tillvarata brottsoffers behov och rättigheter och ansvaret för brottsoffer skulle öka väsentligt.
 
Det är därför Barnombudsmannens uppfattning att det kan vara en bra lösning att koppla en Brottsofferombudsman till Brottsoffermyndigheten.

Eftersom en Brottsofferombudsman inte på något sätt ska hantera frågor om diskriminering enligt en diskrimineringslagstiftning är det Barnombudsmannens uppfattning att den utredning som nu pågår om diskrimineringsombudsmännen (dir. 2002:11 och dir. 2003:69) saknar relevans i sammanhanget.

Sammanfattningsvis ställer sig Barnombudsmannen positiv till inrättandet av en brottsofferombudsman med befogenheter i enlighet med vad Barnombudsmannen förslagit ovan. Frågan om ombudsmannens befogenheter behöver dock utredas mer i detalj än vad som är gjort i förevarande utredning.

Barnombudsmannen välkomnar utredarens förslag att brottsoffer alltid ska kunna vända sig till Brottsoffermyndigheten med klagomål i alla brottsofferrelaterade frågor. För att myndigheten på ett tillfredsställande sätt ska få möjlighet att fullgöra en sådan uppgift vad gäller de barn som kontaktar myndigheten är det Barnombudsmannens uppfattning att Brottsoffermyndigheten måste ha god beredskap och god kunskap dels om hur man samtalar med barn, dels kunskap om barn som brottsoffer och dess särskilda situation och behov.
 
Syftet med Brottsoffermyndighetens uppgift att ta emot alla klagomål i brottsrelaterade frågor uppges av utredaren vara att samla kunskap och erfarenhet för att initiera ytterligare insatser på brottsofferområdet. Syftet är gott men Barnombudsmannen befarar av egen erfarenhet att viss frustration kan uppstå hos såväl ett hjälpsökande brottsoffer som hos Brottsoffermyndigheten själv då myndigheten inte har möjlighet att överpröva andra myndigheters handläggning och beslut eller på annat sätt driva det enskilda ärendet vidare. Barnombudsmannen hänvisar därför i detta sammanhang till vårt förslag ovan.

Kap. 4.2 Skall Brottsoffermyndigheten få en samordningsuppgift för brottsofferfrågor?
Utredaren har föreslagit att Brottsoffermyndigheten får en samordningsuppgift för brottsofferfrågornas behandling i samhället samt att myndigheten bör få regeringes uppdrag att ta fram ett nationellt samordningsprogram för arbetet med brottsofferfrågorna på central och lokal nivå.

Barnombudsmannen tillstyrker båda förslagen.

Kap. 5.3 Skall det inom ramen för Brottsoffermyndigheten inrättas en särskild nationell samordnare mot våld i nära relationer?
Utredaren har gjort bedömningen att det inte är lämpligt att inom Brottsoffermyndigheten inrätta en särskild nationell samordnare mot våld i nära relationer i enlighet med det förslag som har lämnats i personsäkerhetsutredningens delbetänkande. Utredaren har i stället föreslagit (kap. 4 i förevarande utredning) att myndigheten ska få en samordningsuppgift för alla brottsofferfrågor. Barnombudsmannen har i avsnittet ovan bifallit förslaget om en samordningsuppgift för alla brottsofferfrågor.

Barnombudsmannen anser dock att specialisering av samordningen inom olika brottsofferkategorier är nödvändig för ett framgångsrikt arbete inom Brottsoffermyndigheten. Barnombudsmannen instämmer nämligen inte i utredarens slutsats att alla grupper av brottsoffer har samma reaktioner på brott och att konsekvenser av brottet ger upphov till samma sorts behov och problem. Tvärtom är det Barnombudsmannens erfarenhet och uppfattning att reaktioner, behov och problem konsekvent skiljer sig åt beroende på brottets art, typ av gärningsman och dennes uppsåt, brottsoffrets kön, ålder och förutsättningar i övrigt avseende till exempel ekonomi och social situation.

Givetvis bör särskilt barn och ungas utsatthet beaktas redan på den grunden att de i egenskap av barn, oavsett om de utsatts för brott eller inte, redan från början är beroende av att vuxna tillvaratar deras intressen, på ett helt annat sätt än vad vuxna är beroende av andra vuxna. Därför kan resultatet av att ett barn utsätts för brott bli avsevärt mycket värre än när en vuxen utsätts. Därför kan inte barn och unga som utsatts för brott betraktas på samma sätt om vuxna brottsoffer. Även barn och unga som brottsoffer skiljer sig åt beroende på vad de varit med om och hur deras situation i övrigt ser ut. Därför kan man inte utgå från att ett barn i en familj där det förekommer våld har samma behov och problematik som ett barn som rånats på sin mobiltelefon av ett annat barn.

Sammanfattningsvis är det Barnombudsmannens uppfattning att samordning är centralt för att nå bästa resultat samt att denna samordning bäst sker inom Brottsoffermyndigheten. Att denna samordning organiseras på bästa sätt har Brottsoffermyndigheten att tillse. Som ovan redogjorts för är det dock Barnombudsmannens uppfattning att specialisering inom olika brottsoffergrupper, till exempel våld inom nära relationer, är nödvändig.

Kap. 7.2 Hur och av vem bör regressverksamheten bedrivas i framtiden?
Utredaren har gjort bedömningen att regressverksamheten behöver byggas ut, struktureras och utvecklas. Utredaren har föreslagit att Brottsoffermyndigheten snarast bör få i uppdrag att ta fram en strategi för hur regressverksamheten ska utformas för att myndigheten ska komma i kapp med hanteringen av regresskrav.

Barnombudsmannen instämmer i utredarens uppfattning att det är viktigt att utbetald brottsskadeersättning återkrävs av gärningsmannen. Det kan ha inverkan på gärningsmannens benägenhet att begå nya brott. Barnombudsmannen biträder därför förslaget att Brottsoffermyndigheten snarast får i uppdrag att ta fram en strategi för hur regressverksamheten ska utformas för att myndigheten ska kunna komma i kapp med hanteringen av regresskraven. Det är också viktigt att regressarbetet struktureras och utvecklas för att i framtiden undvika stora balanser.

Barnombudsmannen vill i detta sammanhang sätta ifråga lämpligheten av barn och ungas skadeståndsskyldighet generellt sätt. Ett barn eller ung som i ingången av vuxenlivet blir betalningsskyldig för stora belopp kan påverkas mycket negativ av detta. Även om en skadeståndsskyldighet till sin karaktär inte är något straff blir ett stort skadestånd, som kanske kräver återbetalning resten av livet, ändå i praktiken som ett livslångt straff. Det kan ifrågasättas om en sådan börda för såväl den enskilda unga som ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är försvarbar. Barnombudsmannes uppfattning är att det finns behov av en översyn av barn och ungas skadeståndsskyldighet och möjlighet att inom överskådlig framtid bli skuldfria.

Mot bakgrund av ovan anförda är det Barnombudsmannens uppfattning att strategiarbetet om Brottsoffermyndighetens regressarbete måste innefatta riktlinjer för hur barn och unga som återkrävs på utbetalda skadestånd ska hanteras. För det fall krav ska riktas mot barn och unga är det viktigt att utrymme finns för att ta hänsyn till de särskilda behov som kan finnas. Unga som studerar eller är i början av sitt yrkesliv måste till exempel få realistiska återbetalningsplaner.

Kap. 8.2 Brottsoffermyndigheten som ett informations- och kunskapscentrum
Utredaren har föreslagit att brottsoffermyndigheten bör få i uppdrag att ta fram en informationsstrategi.

Barnombudsmannen instämmer i utredarens förslag att Brottsoffermyndigheten bör få i uppdrag att ta fram en informationsstrategi. Barnombudsmannen anser att Brottsoffermyndigheten i detta arbete ska analysera och utvärdera behovet av att dels anpassa informationen så att barn och unga kan ta del av den, dels utforma strategin så att all kunskap om barn och unga som brottsoffer i olika sammanhang infinner sig som en naturlig del i kunskaps- och informationsspridningen.

Kap. 9.2 Inriktningen på forskningen och utvecklingsverksamheten
Utredaren har gjort bedömningen att det idag inte finns skäl att frångå den inriktning på forskningen som har slagits fast i Brottsoffermyndighetens viktimologiska forskningsprogram. En närmare utvärdering av programmet bör göras när det har avslutats.

Barnombudsmannen vill understryka vikten av att forskning och resursfördelning inriktas på att hitta metoder för att förhindra att brottsoffer själva blir gärningsmän. Om nyrekryteringen av gärningsmän minskar kan brottsligheten minska både på individnivå och i samhället i stort.

Barnombudsmannens erfarenheter av barn och unga som brottsoffer och gärningsmän tyder på att ett barn som utsätts för brott i många fall själv senare i livet själv blir gärningsman och begår egna brott. Därför är det enligt Barnombudsmannen synnerligen viktigt att forskningsarbetet runt barn och unga som brottsoffer prioriteras.

Kap. 11.3 Skall Brottsoffermyndigheten utföra operativa uppgifter och i så fall vilka?
Utredaren har föreslagit att vittnesstödsverksamheten ska bygga på samarbete mellan domstolarna och frivilligorganisationerna. Domstolsverket får ansvar för att domstolarna har förutsättningar för att ha vittnesstöd. Brottsoffermyndigheten ska inte ha något övergripande ansvar för verksamheten.

Barnombudsmannen delar inte utredarens uppfattning att det är lämpligt att vittnesstödsverksamheten ska bygga på samarbete mellan domstolarna och frivilligorganisationerna. Barnombudsmannen anser att Brottsoffermyndigheten ska ha det övergripande ansvaret för vittnesstödsverksamheten samt att staten och inte brottsofferfonden finansierar verksamheten.

Det är Barnombudsmannens uppfattning att upprätthållandet av det ideella arbetet med vittnesstödsverksamheten vid domstolarna kräver att den finns en central organisation som kan garantera kontinuitet i rekrytering och utbildning. Dessutom kan en central organisation tillse att kvalité och innehåll i vittnesstödsverksamheten i så stor utsträckning som möjligt är likvärdig i hela landet. Det framstår inte som ansvarsfullt att överlämna hela ansvaret för verksamheten på lokala eldsjälar som har att driva samarbetet med domstolen på orten.

Vittnesstödsverksamheten är, särskilt i tider där hot mot vittnen förekommer, mycket viktig ur demokratihänseende. Brottsoffermyndigheten har under flera år varit delaktig i vittnesstödsverksamheten och har därmed skaffat sig såväl kunskap, erfarenheter och rutiner som kontaktnät och samarbetspartners på området. Den enkät som Brottsoffermyndigheten gjort till lagmän och hovrättspresidenter visar att så gott som samtliga är nöjda med verksamheten. Mot denna bakgrund framstår det för Barnombudsmannen som om det saknas anledning att ändra på ett fungerande vittnesstödssystem.

Det kan vidare ifrågasättas om man kan förvänta sig av de ideella föreningarna att dessa har kunskap och resurser för att ansöka om medel från brottsofferfonden för finansiering av nödvändiga verksamhetskostnader. Utredaren hävdar dessutom att sådan finansiering ur fonden påtagligt gagnar brottsoffer. Barnombudsmannen vill dock påpeka att även försvarets vittnen kan få vittnesstöd.

Kap. 12.3.2 Vad fondens medel skall användas till i framtiden
Barnombudsmannen ifrågasätter lämpligheten av att Brottsoffermyndigheten själv, enligt utredarens förslag, ska kunna ansöka om bidrag från brottsofferfonden.

Det är Barnombudsmannens uppfattning att Brottsoffermyndigheten borde tillförsäkras ekonomiska resurser i den omfattning som krävs för att myndigheten ska kunna utföra sitt myndighetsuppdrag utan att behöva söka medel från brottsofferfonden. En finansiering av Brottsoffermyndighetens verksamhet med medel ur brottsofferfonden skulle minska möjligheterna för andra aktörer att tilldelas medel till forskning och utveckling vilket inte gynnar brottsoffren.
 
Föredraganden i detta ärende har varit juristen Birgitta Resenius.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig jurist