Barnombudsmannens synpunkter angående rapporten ”Mäns våldsutövande - barns upplevelser. En kartläggning av interventioner, kunskap och utvecklingsbehov”

Barnombudsmannen välkomnar kartläggningen som har gjorts av Maria Eriksson med flera i rapporten ”Mäns våldsutövande- barns upplevelser”. Det är nödvändigt att få en samlad bild av vilket stöd som finns till barn som upplever våld i familjen, runt om i landet. Tyvärr finns det inte stöd för barn som upplever våld i familjen i alla kommuner och för alla barn, vilket enligt vår mening inte är acceptabelt utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) som säger att barn och unga ska ges de rättigheter som finns i konventionen utan åtskillnad av något slag (artikel 2). Även om vissa framsteg har gjorts är det uppseendeväckande att verksamheterna är så få till antalet.

Diarienummer: 10.1:1324/06
Ställd till: Näringsdepartementet

Kartläggningen har ett tydligt barnperspektiv vilket vi anser är positivt. Förslagen är också bra och vi har i stort inga invändningar. Vi anser emellertid att regeringen bör överväga om samordningsansvaret för samverkan mellan myndigheter och organisationer på det sociala området bör ligga på länsstyrelserna. Vi anser att en annan lösning bör övervägas till exempel att placera det ansvaret på landstingen som många gånger har mer specifik kunskap om barn som upplever våld i hemmet.

Kartläggningen visar som sagt på ett stort behov av att se och uppmärksamma barn som upplever våld i hemmet. Vi vet att barn och unga som lever i familjer där det förekommer våld inte blir sedda och lyssnade till i tillräckligt stor utsträckning Det handlar givetvis i mångt och mycket om vår attityd till barns rättigheter generellt. Det innebär i förlängningen att de inte får det stöd och den hjälp som de behöver och rätt till.

Barnombudsmannen har i en undersökning från år 2003 frågat barn i åldrarna 8-15 år om rädsla för att bli slagna i hemmet och det visade sig att 19 % var rädda för att bli slagna.  Undersökningen visar på behovet av att samhället måste tar ett samlat grepp för att kunna komma till rätta med att barn och unga blir utsatta för eller upplever våld i hemmet. I början av 1990-talet talades det alltför sällan om mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem. Idag diskuteras mäns våld mot kvinnor på alla nivåer i samhället. Det är en följd av de satsningar mot våldet som gjorts genom bland annat kvinnofridsreformen och Operation Kvinnofrid. Nu är det dags att våld mot barn tas på lika stort allvar. Det är nu hög tid för Operation barnfrid. Barn som brottsoffer måste synliggöras. Alla barn har en mänsklig rättighet att skyddas mot våld och övergrepp i hemmet enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) artikel 19. Den artikeln tar också upp psykiskt våld mot barn, vilket vi anser att det är när barnet ser sin förälder utsättas för våld.

När vi pratar om barn som upplever våld i hemmet måste vi utgå från ett brett perspektiv. Vi måste arbeta förebyggande, vi måste uppmärksamma de barn som berörs och vi måste erbjuda stöd och hjälp till de barn som drabbas. Det är utmärkt att det finns ett 90-tal verksamheter som stöttar barn som samhället vet har upplevt våld i hemmet, men för många barn förblir våldet en familjehemlighet som aldrig kommer fram. Vi måste därför se till att alla barn har möjlighet att berätta för en vuxen person utanför familjen om vad han eller upplever i hemmet. Barnets lärare är till exempel ingen naturlig person att vända sig till eftersom barnet är beroende av honom eller henne. Istället måste vi ha en fungerande skolhälsovård/elevhälsa som innebär att alla barn har tillgång till en läkare, sköterska, psykolog och kurator. Alla dessa yrkesgrupper är, menar vi, lika viktiga för att uppmärksamma barn som upplever våld i hemmet.

Föräldrastöd och tidig upptäckt av otrygg hemmiljö är viktiga för att få ett fungerande förebyggande arbete mot våld i hemmet. Utöver detta krävs andra typer av verksamheter som ser barnet och framförallt har god kunskap om barns rättigheter och behov för att barnet ska få ett så bra mottagande och ett så bra stöd som möjligt. Det kräver speciell kunskap som inte finns i alla verksamheter idag.

Samhället måste också uppmärksamma att barn är individer med olika förutsättningar och behov. De kan inte förutsättas tänka och reagera på samma sätt när det har förekommit våld i hemmet. Vi måste ge stöd och hjälp till alla barn som upplever våld i hemmet oavsett vilken typ av familjekonstellation barnet lever i. Det saknar för barnet betydelse om det är mamma som slår mamma eller pappa som slår mamma. Vi måste också uppmärksamma att det krävs särskild kunskap om barn som lever i familjer där någon har ett funktionshinder, det kan vara barnet självt men också mamma, pappa eller ett syskon. Dessa barn är mer beroende av vuxna för att få vardagen att fungera. Dessutom kan våldet utövas av de personer som står barnet nästan lika nära som föräldrarna det vill säga personliga assistenter etcetera.

Det är också av vikt att se de yngsta barnens behov. På vilket sätt skapar vi möjligheter för dem att komma till tals och få sina behov tillgodosedda? Alla verksamheter för barn som upplever våld i hemmet tar idag inte emot yngre barn vilket givetvis är en brist. En annan grupp barn som vi vill lyfta fram i sammanhanget är unga kvinnor (som fortfarande är barn) som utsätts för våld i sin relation till en partner. I rapporten nämns att få unga män söker sig till verksamheter för våldsutövande män vilket givetvis ger anledning till oro. Dessa unga kvinnors situation måste uppmärksammas.

En förutsättning för att samhället ska kunna ta ett helhetsperspektiv på barn som upplever våld i familjen är att myndigheter samverkar kring barnet. Man måste se hela barnets situation och vara konkret i vad samverkan innebär. Barnombudsmannen har en förhoppning att försöksverksamheten med Barnahus kommer att ge oss verktyg för att utveckla metoder kring samverkan när barn på olika sätt far illa.

Vi vill också betona vikten av att dessa barn fullt ut får status som brottsoffer, det vill säga också ska ses som målsägande. Det skulle underlätta för barnet att själv anmäla vad han eller hon har upplevt. Samhället måste ge en tydlig signal till barn och unga att det inte är acceptabelt att uppleva våld i hemmet och att det också är ett brott mot honom eller henne.

Vi ser också att det kan vara problematiskt att skydda barn från en förälder. Vi måste därför vilket också lyfts särskilt i rapporten arbeta med ett säkerhetstänkande när män som är våldsamma också är fäder. Moderns behov kan delvis vara det samma som barnets, men vi måste se barnet som en individ med egna rättigheter. Rätten till skydd mot alla former av övergrepp är central i barnkonventionen. Det är också för en vuxen kvinna alltid möjligt att ”välja” om hon vill ha kontakt med den våldsutövande mannen medan det inte alltid är möjligt för barnet. Ibland ”tvingas” barnet exempelvis till umgänge genom beslut som vuxna har fattat. Det är viktigt att verksamheter som ska arbeta med barnet respektive fadern uppmärksammar och arbetar med säkerheten kring ett utdömt umgänge.

I rapporten lyfts frågan om utvärdering av verksamheter som arbetar med män respektive barn fram som någonting grundläggande. När en verksamhet ska utvärderas är det enligt vår mening viktigt att barnens åsikter kommer med som en naturlig del i utvärderingen. Det får inte enbart handla om föräldrarnas syn på hur barnen uppfattar verksamheten. Barnombudsmannen anser att det bör finnas ett minimikrav på alla utvärderingar som rör verksamheter för barn som upplever våld i hemmet att barns och ungas åsikter inhämtas och redovisas.

Föredragande i ärendet har varit juristen Anna Karin Boqvist.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig jurist