Förslag till nationellt program för suicidprevention

Ställd till: Socialdepartementet
Diarienummer: 9.1:0214/07

Inledande synpunkter
Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) har alla barn rätt till bästa möjliga hälsa, samt till relevant sjukvård och rehabilitering.

I Barnombudsmannens undersökning ”Satsa tidigt, en undersökning av barn- och ungdomspsykiatrin” (2005) var budskapet från ungdomspsykiatrin tydligt. Det är bristande resurser till socialtjänst, skolhälsovård och primärvård som lett till den fortsatta ökningen av den psykiska ohälsan bland barn och unga.

I dag anses den psykiska ohälsan vara ett av våra största folkhälsoproblem. Tyvärr saknas heltäckande uppgifter om hur omfattande den psykiska ohälsan är bland barn och ungdomar. Mellan 10 och 15 procent av alla barn söker barnpsykiatrisk konsultation under uppväxttiden. Mellan 1999 och 2003 fördubblades försäljningen av antidepressiva läkemedel till 15–19-åringar. I en jämförelse med hur det såg ut i mitten av 1980-talet, ser man att psykiska besvär som irritation, nervositet, sömnsvårigheter och att känna sig nere har ökat bland barn. Exempelvis var det drygt 30 procent av de 15-åriga flickorna som år 1985/86 kände sig nere minst en gång i veckan. År 2001/02 hade andelen ökat till 55 procent. Det är en förvånansvärt stor andel av 10–18-åringarna som tycker att de ofta känner sig ledsna och nere. Särskilt gäller detta flickorna. Bland 16–18-åringarna är det 28 procent av flickorna, men bara 11 procent av pojkarna som håller med om påståendet Jag känner mig ofta ledsen och nere. Även bland de yngre flickorna, 10–12 år, är andelen stor, 17 procent. (Källa: SCB, Undersökningen av levnadsförhållanden 2002)

Under åren 1988 till 1997 vårdades i genomsnitt 27 flickor per år i sluten vård för avsiktligt självtillfogad skada med skärande eller stickande föremål, och under åren 1998 till 2002 vårdades i genomsnitt 37 flickor per år. Under samma tidsperioder vårdades i genomsnitt 9 pojkar per år för dessa problem. År 2002 vårdades 39 flickor inom sluten sjukhusvård för självtillfogade skador. (Källa: Socialstyrelsen 2004, Flickor som skadar sig själva. En kartläggning av problemets omfattning och karaktär)

Tillgänglig statistik för suicidförsök upptar endast de fall som innebär att man lagts in på sjukhus minst ett dygn. Därför är det svårt att uttala sig om hur vanligt det är. Det finns större risk för fullbordad suicid bland dem som tidigare gjort ett eller flera försök än bland dem som inte har försökt tidigare. Betydligt fler flickor gör suicidförsök än pojkar, medan det är fler pojkar än flickor som avlider till följd av fullbordad suicid. Pojkar använder sig ofta av mer aggressiva metoder. När såväl säkra som osäkra fall medräknas är det ungefär 20 personer under 18 år som årligen avlidit genom suicid under tidsperioden 1980–2000. Siffrorna har gått upp och med korta intervall, vilket är vanligt när det gäller små tal. Före 15 års ålder är suicid ovanliga. (Källa: SOU 2003:127, Från barnolycksfall till barns rätt till säkerhet och utveckling.)

Samtidigt som skoltrivseln minskar med åldern ökar känslan av att vara stressad av sitt skolarbete och i 15-årsåldern känner sig flickorna mer stressade än pojkarna. En kraftig ökning har skett från 1997 då 49 procent av flickorna kände sig ganska eller mycket stressade av sitt skolarbete till år 2005 då 68 procent gav detta svar. Motsvarande andel för pojkarna var 36 respektive 42 procent. Den stora anledningen till oro är att både de psykiska och somatiska självrapporterade besvären hos framförallt 15-åriga flickor fortsätter att öka. I Folkhälsoinstitutets undersökning svarade 31 procent av flickorna att de under de senaste sex månaderna haft huvudvärk minst en gång i veckan jämfört med 13 procent då första undersökningen gjordes år 1985. Minst en gång i veckan är det 37 procent som ”känner sig nere” år 2005 jämfört med 14 procent 1985.
(Källa: Folkhälsoinstitutets undersökning, Svenska skolbarns hälsovanor 2005.)

Synpunkter i sak
Mot bakgrund av våra inledande synpunkter och underlaget för remissen vill Barnombudsmannen redovisa följande synpunkter i sak.

Tillgänglig statistik talar för att suicidfallen bland unga under 15 års ålder är ovanliga, däremot visar en rad undersökningar på en oroande utveckling när det gäller barns och ungas psykiska hälsa. Detta illustreras på ett övertygande sätt av den redovisning vi lämnat i inledningen av detta yttrande.

Av Socialstyrelsens rapport ”statistik över skador bland barn – avsiktliga och oavsiktliga” framgår att drygt 1 000 barn per år vårdades till följd av avsiktligt självdestruktiv handling. Tre fjärdedelar av dem var flickor. För självdestruktiv handling , vanligtvis med läkemedel, har trenden varit stigande för flickor sedan slutet av 1990-talet. För pojkar ses inte samma uppgång.

Vi noterar också att ett av de skäl regeringen angav för att ge Socialstyrelsen  och Folkhälsoinstitutet i uppdrag att utarbeta ett förslag till nationellt program för suicidprevention var att suicid bland unga kan ha ökat.

Övergripande mål
Det övergripande målet för preventionsprogrammet, att minska antalet suicid, är logiskt sett i relation till regeringens uppdrag. Men dagens kunskapsläge, som till del återges i remissen, visar att olika former av självdestruktiva handlingar som inte klassas som suicidförsök också utgör ett betydande problem. Då de bakomliggande orsakerna till suicidalt beteende och självdestruktiva handlingar kan antas i allt väsentligt vara desamma är det rimligt att detta avspeglar sig i formuleringen av preventionsprogrammets övergripande mål.

Barnombudsmannen anser att det övergripande målet för samhällets insatser inom ramen för ett nationellt program för suicidprevention ska vara att minska antalet suicid och andra självdestruktiva handlingar.

Strategi 1: Insatser som främjar goda livschanser för mindre gynnade grupper
Trots den utbyggda välfärd som finns i landet har vi betydande sociala skillnader och antalet suicidfall är oroande. Det behövs fler konkreta förslag på hur samhället kan organiseras för att ge alla medborgare goda förutsättningar att få en god livskvalitet. Barnombudsmannen delar uppfattningen att skolan har en viktig roll och stödjer förslagen i den delen.

En annan viktig förutsättning för barns- och ungdomars är tillgången till kultur. Enligt barnkonventionens artikel 6 har alla barn rätt till en positiv utveckling. Varje barn har också rätt till den levnadsstandard som krävs för hans eller hennes fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.

Kultur betyder mycket, särskilt för barn som fortfarande växer och utvecklas. Barn har många olika sätt att uttrycka sig och genom att få en möjlighet att använda sig av de olika sätten utvecklas barnets kreativitet och skaparkraft.

Med kultur och eget skapande stärks barn och unga som individer och får en ökad självkänsla. Om man blir inspirerad, stimulerad och underhållen samt får en möjlighet att reflektera över sina åsikter, ges man förutsättningar att bli kreativ och ifrågasättande, egenskaper som är fundamentala i byggandet av en egen identitet. Kultur kan också spela en roll i att motverka rasism och våld genom att visa på motbilder och skapa förståelse för andra kulturer. När flickor och pojkar möts i en kulturell och fysisk aktivitet på lika villkor, till exempel i dansen, kan även jämställdhet främjas.

Barnombudsmannen tillstyrker strategierna 2, 3 och 4 utan särskilda kommentarer.

Strategi 5: Medicinska, psykologiska och psykosociala insatser
Vi har på annan plats i vårt yttrande berört problemen med självdestruktiva beteenden bland i första hand ungs flickor. De beteenden som det då varit fråga om har varit medvetna förgiftningar och skador med vassa föremål. Näraliggande det självdestruktiva beteendet är olika former av ätstörningar som också ofta drabbar barn och unga.

I konsekvens med vår uppfattning om hur preventionsprogrammets övergripande mål borde formuleras är det vår uppfattning att strategi 5 bör utvidgas till att omfatta också destruktiva beteenden i vilket vi även vill inbegripa ätstörningar.

Barnombudsmannen tillstyrker strategierna 6, 7 och 8, men vill också när det gäller dessa strategier att perspektivet vidgas till att omfatta även olika former av destruktiva beteenden.

Strategi 9: Stöd till frivilligorganisationer
Barnombudsmannen noterar att rubriken här talar om organisationer, men att den efterföljande texten här liksom under avsnittet Kostnadsberäkningar avser endast en organisation SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd). Vi har inget att invända mot det som sägs om stödet till SPES men vill hävda att strategins inställning till frivilligorganisationer måste formuleras principiellt och gälla lika för alla nuvarande som eventuella tillkommande.

Föredragande i ärendet har varit planeringssekreterare Marina Gunnmo Grönros.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig jurist