Betänkandet (SOU 2007:6) Målsägandebiträdet - ett aktivt stöd i rättsprocessen

Diarienummer: 9.1:0274/07
Ställd till: Justitiedepartementet


Inledning
Barnombudsmannen ställer sig i stort positiv till utredningens förslag. Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt beskrivit och beaktat barnperspektivet. Vi vill emellertid på vissa områden lämna synpunkter i syfte att förtydliga vissa skrivningar framförallt vad gäller barnets rättigheter i relation till dess vårdnadshavare.

Barnombudsmannen har fått möjlighet att träffa utredningen under arbetets gång och därmed kunnat lämna för oss relevanta synpunkter.

5. Information om målsägandebiträde

5.9.3 Informationsskyldighetens omfattning
Barnombudsmannen ställer sig positiv till utredningens förslag om att det ska framgå av förundersökningskungörelsen att målsägande i vissa fall ska underrättas om de regler som gäller för förordnande av målsägandebiträde. Vi vill understryka vikten av att barn och unga får information om målsägandebiträde samt att informationen är anpassad efter barnets eller den unges ålder och mognad. Det bör också tydligt framgå om det ansvaret innefattar information både till barnet och  till barnets vårdnadshavare.

5.9.4 Tidpunkten för information
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det av förundersökningskungörelsen bör framgå att information om målsägandebiträde ska ges i samband med polisanmälan.

I Barnombudsmannens rapport ”Det svåraste som finns – åklagares hantering av misstänkta brott mot de yngsta barnen” har vi konstaterat att målsägandebiträde och särskild företrädare för barn i vissa fall kommer in för sent under förundersökningen. 

Utredningen framhåller att i ärenden som rör våld mot kvinnor är det av särskild stor betydelse att målsägandebiträdet kommer in tidigt eftersom det kan vara viktigt för att ärendet ska kunna fullföljas. Vi vill framhålla att samma argument gäller i fall som rör barn och unga. En grundläggande utgångspunkt i samhället är att barnets vårdnadshavare är den vuxna person som ska ta tillvara barnets rättigheter och intressen. Det kan emellertid uppstå situationer där barnets vårdnadshavare av någon anledning inte tillvaratar barnets rättigheter i ett tidigt skede av processen. Då har barnet ingen vuxen person att få stöd och hjälp av under förundersökningen om det inte finns något målsägandebiträde eller någon särskild företrädare för barnet.

5.9.5 Ansvaret för information om målsägandebiträde
Barnombudsmannen ställer sig positiv till utredningens förslag att det ska tydliggöras att åklagaren har ansvar för att kontrollera om information om målsägandebiträde lämnats till målsäganden. Förändringen innebär ingen direkt ändring i sak för de barn som berörs då det redan idag finns regler om att förundersökningsledaren har att se till att de skyldigheter gentemot målsäganden som finns i förundersökningskungörelsen fullgörs. När ett barn eller en ung person ska höras under förundersökningen ska åklagaren normalt vara förundersökningsledare och har därmed redan idag ansvaret för att information ges till det berörda barnet. Emellertid kan det vara viktigt att lagstiftaren markerar att just den åtgärden är av yttersta vikt.

5.9.6 En broschyr om målsägandebiträde
Barnombudsmannen instämmer i förslaget att Brottsoffermyndigheten ska ges i uppdrag att ta fram en broschyr om målsägandebiträde tillsammans med advokatsamfundet.  Vi vill framhålla att sådan information måste utformas på ett särskilt sätt för barn och unga. Dessutom måste informationen vara anpassad för barn i olika åldrar. Det är också av vikt att en sådan skrift innehåller information om vad barnet har rätt att kräva av ett målsägandebiträde. Barnombudsmannen har i skriften ”Förklara vad som händer – en pedagogisk brottmålsrättegång för unga” beskrivit att många barn och unga har svårt att förstå vad som händer i en rättsprocess där de själva deltar. De ungas upplevelser innebär att rättegången i sin nuvarande form inte uppfyller de krav på rättssäkerhet som de unga har rätt att ställa.  För att kunna kräva ut sina rättigheter måste barnet få information om vilka krav han eller hon kan ställa på de olika aktörerna i rättsprocessen, däribland målsägandebiträdet.

5.9.8 Riktlinjer för information till brottsoffer
Barnombudsmannen ställer sig positiv till utredningens förslag att Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren ska få i uppdrag att utarbeta riktlinjer för informationsfrågor till målsägande. Barnombudsmannen är av uppfattningen att otydlighet i vem som ansvarar för att informera målsägande kan leda till att målsägande inte får all relevant information som de har rätt till. När det gäller barn och unga som är målsägande, men också tilltalade och vittnen, krävs att information ges på ett tidigt stadium samt att informationen är anpassad efter den unge. Det är av särskild vikt när det gäller barn och unga eftersom de i stort sett alltid är beroende av vuxna för att få sina rättigheter tillgodosedda.

5.9.10 Polisens information till målsägandebiträde
Barnombudsmannen delar utredarens bedömning att det bör finnas en bestämmelse som tydliggör vilken information målsägandebiträdet ska få under förundersökningen i form av tidpunkter för förhör med målsägande samt vad som har framkommit under förundersökningen.

Barnombudsmannen saknar i det här sammanhanget en beskrivning av hur information till målsägandebiträdet ska ställas i relation till barnets vårdnadshavare och dennes rätt att besluta i frågor som rör barnet. Generellt saknas i utredningen en diskussion om vem målsägandebiträdet har att svara inför när det är ett barn som är målsägande. En särskild företrädare för barn tar över vissa av vårdnadshavarens rättigheter att besluta i frågor som rör barnet under förundersökning och rättegång. Ett målsägandebiträde kan inte besluta i frågor som rör barnet utan vårdnadshavarens medgivande varför det behövs ett förtydligande om hur målsägandebiträdet som företrädare för barnet ska fungera i förhållande till barnets vårdnadshavare. Det behövs ett tydligt ställningstagande exempelvis om barnets vårdnadshavare kan besluta att målsägandebiträdet inte ska få information om tidpunkten för barnets förhör. Det behöver också tydliggöras vilka rättigheter (om några) barnet har i förhållande till målsägandebiträdet att agera utan vårdnadshavarens medgivande.

6 Åklagarens skyldigheter gentemot målsäganden

6.5 Utredningens överväganden och förslag
Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag att åklagare vid grövre brott enligt lag ska ha en skyldighet att erbjuda målsäganden ett sammanträffande.

Artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) tillförsäkrar alla barn rätten att uttrycka sin åsikt i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Barnets rätt att delta i beslut som rör barnet enligt artikel 12, innefattar också att barnet ska få information om det beslut som ska fattas och få hjälp att förstå konsekvenserna av beslutet.

Barnombudsmannen anser att det är viktigt att barnet informeras att en förundersökning läggs ned eller om det beslut som fattas i åtalsfrågan. Barnet måste kunna få ett motiverat beslut.

Detta är inte bara viktigt när beslut tas att väcka åtal utan även när åklagaren beslutar att inte väcka åtal eller att lägga ner förundersökningen. Barnet ska enligt vår åsikt få höra motiveringen till beslutet så att han eller hon inte känner att ingen tror på hans eller hennes berättelse. Dessutom anser vi att det är viktigt att barn som misstänks ha utsatts för övergrepp förstår att ett sådant beteende är fel för att inte själva som vuxna utsätta andra för samma beteende. Att förundersökningen läggs ned eller inte leder till åtal betyder inte att det barnet kan ha blivit utsatt för inte har hänt eller var rätt.
 
Barnombudsmannen anser att barnet ska få informationen muntligen, även om förundersökningen läggs ner eller inte leder till åtal. Skriftlig information kommer ibland inte barnet självt tillgodo utan det blir vårdnadshavarnas uppgift att förmedla informationen vidare till barnet.

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att åklagaren bör ansvara för att en polis, åklagare, särskild företrädare eller ett målsägandebiträde informerar barnet om beslutet att till exempel lägga ner en förundersökning. Barnombudsmannen anser att det bör vara någon av dessa personer eftersom de har kunskaper om rättsväsendet och barnet ska ha möjlighet att ställa frågor om beslutet. Även om vårdnadshavarna alltid har huvudansvaret för barnet är det inte alltid möjligt för dem att besvara de frågor som kan komma från barnet om bakgrunden till beslutet. 

Detsamma bör givetvis gälla när barnet har en särskild företrädare.

7 Förordnande av målsägandebiträde

7.6.2 Målsägandebiträdets behörighet
Barnombudsmannen har ingenting att invända mot utredningens förslag att målsägandebiträdet som huvudregel ska vara en advokat. Vi välkomnar också utredningen förslag att det införs ett lämplighetskrav i lagstiftningen.
Barnombudsmannen vill emellertid tillägga att det kunde ha gjorts tydligare i utredningen vad lämplighet innebär, utöver att målsägandebiträdet får utbildning. Utredningen lyfter fram att en naturlig konsekvens av att det bara är advokater med ett intresse för uppgiften som ska förordnas som målsägandebiträde är en generell kompetenshöjning. Barnombudsmannen anser att man inte kan utgå från att så blir fallet och det är därför nödvändigt att krav ställs på lämplighet och utbildning.

En åklagare som har svarat på Barnombudsmannens enkät anser att rätten måste tänka på att inte förordna en företrädare som kan upplevas som obehaglig för barnet med tanke på det misstänkta brottet. Det kan vara personliga egenskaper, ålder, kön eller liknande förhållanden som rör den tilltänkta företrädaren.

8 Lagens tillämpningsområde

8.2 Målsägandebiträde för barn
Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag att ett målsägandebiträde ska förordnas när en person under 18 år utsatts för ett brott med fängelse i straffskalan.

Vi anser att det är mycket positivt att utredningen på det här sättet markerar att barn är en grupp som har särskilda behov och förutsättningar samt är särskilt utsatta som målsägande. Vi saknar emellertid en diskussion om hur målsägandebiträdets uppgifter står i förhållande till vårdnadshavarnas rätt och skyldighet att besluta i angelägenheter som rör barnet. Om målsägandebiträdet ska agera som biträde till barnet måste det tydligt framgå om barnet exempelvis har rätt att prata med målsägandebiträdet utan att vårdnadshavaren är närvarande. Målsägandebiträdet måste också kunna ge tydlig information till barnet att det är vårdnadshavaren som ytterst fattar beslut som rör barnet, inte barnet självt eller målsägandebiträdet.

Barnombudsmannen anser att det är bra att målsägandebiträde förordnas i de fall en särskild företrädare inte ska förordnas. Det är bland annat viktigt att det finns en person som på ett bra sätt kan förklara för barnet alla de olika moment som ingår i en brottmålsprocess och som tillgodoser barnets rätt till information enligt artikel 12 i barnkonventionen. En åklagare har skrivit i Barnombudsmannens enkät att målsägandebiträdet är bra både för oroade föräldrar och för åklagare och polis. Barnombudsmannen vill betona att målsägandebiträdet förordnas för barnet och att han eller hon ska stötta och hjälpa barnet genom förundersökningen och efterföljande rättegång. Det kan enligt Barnombudsmannens åsikt givetvis vara en fördel att även föräldrarna får stöd, men det måste vara tydligt att det är barnets rättigheter som målsägandebiträdet har att tillgodose.

10 Det enskilda anspråket

10.4 Utredningens överväganden och förslag
Barnombudsmannen ställer sig positiv till utredningens förslag som innebär att målsägandebiträdet alltid ska föra talan om enskilt anspråk i de fall där ett sådant anspråk har framställts av målsäganden. Utredningen menar att detta förslag inte innebär någon egentlig ändring i sak. Vi vill dock framhålla att för barn och unga kan det idag uppstå problem kring det enskilda anspråket som med en tydlig lagstiftning kan avhjälpas. Bland annat kan målsägandebiträdet inte utan vårdnadshavarnas medgivande besluta om skadeståndstalan. Barnombudsmannen anser att regeringen bör ta ställning till vilka befogenheter målsägandebiträdet har att besluta om skadeståndstalan om vårdnadshavaren och barnet inte har samma åsikt i frågan. Det torde finnas anledning att se frågan på olika sätt beroende på barnets ålder och mognad, varför ett klargörande är nödvändigt.

11. Ersättning till målsägandebiträdet

11.9.2 Om brottmålstaxan för målsägandebiträden
Barnombudsmannen har ingenting att invända mot utredningens förslag att regeringen ska ge Domstolsverket i uppdrag att se över taxan för målsägandebiträden med utgångspunkt från målsäganden behov och syftet med lagstiftningen.

Barnombudsmannen vill framhålla vikten av att ett sådant uppdrag formuleras på ett sätt så att barns och ungas särskilda behov och förutsättningar lyfts fram. Det kan finnas anledning att särskilt se på den tid som ett målsägandebiträde måste lägga ner när ett barn är målsägande. Biträdet måste också förhålla sig både till barnet och till dennes vårdnadshavare vilket kan göra att den hjälp och det stöd som målsägandebiträdet ger blir mer tidskrävande än när målsäganden är en vuxen person.

12 Utbildning för polisen

12.3 Utredningens överväganden och förslag
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att Rikspolisstyrelsen ska ge i uppdrag till Polishögskolan att göra en översyn av polisutbildningen i syfte att lagstiftningen om målsägandebiträde ska integreras i utbildningen. Barnombudsmannen anser att det är av yttersta vikt att alla som utbildas till poliser får kännedom om reglerna kring målsägandebiträde. Detta eftersom polisen många gånger är den första kontakt med rättsväsendet som målsäganden har.

14 Lagen om särskild företrädare för barn

14.6 Utredningens överväganden och förslag
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att en särskild företrädare ska utses även när barnet är omhändertaget enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Barnombudsmannen betonade i rapporten ”Det svåraste som finns” att det är viktigt att komma ihåg att LVU och lagen om särskild företrädare har två olika syften. LVU har till syfte att bereda barnet vård oavsett om någon har begått ett brott mot barnet eller inte (1 och 2 §§ LVU). Socialnämnden har dessutom inte den kunskap och erfarenhet om hur brottmålsprocessen fungerar och hur den kan påverka barnet.

14.6.2 Särlevande vårdnadshavare
Barnombudsmannen ställer sig positiv till utredningens förslag. Förslaget innebär att möjligheten att förordna en särlevande vårdnadshavare som företrädare för barnet tas bort och att det i sådana situationer alltid ska förordnas en särskild företrädare. I Barnombudsmannens rapport ”Det svåraste som finns” betonade vi att det ofta kan vara olämpligt att en vårdnadshavare företräder barnet när det är en närstående till barnet som är misstänkt. Vårdnadshavarens intention kan i vissa fall visserligen vara att ta de beslut som är bäst för barnet. Ibland är dock riskerna alltför stora att vårdnadshavaren inte kan ta rätt beslut på grund av de starka känslor som kan styra honom eller henne i sådan situation.

Tre av åklagarna som har svarat på vår enkät som redovisas i rapporten ”Det svåraste som finns” svarar i en öppen fråga att de önskar att det vore möjligt att förordna om särskild företrädare i ännu större utsträckning än vad som görs nu. En åklagare beskriver exempelvis att särskild företrädare behövs för barnet när föräldrarna befinner sig i vårdnadstvist och det inte alltid är så att de kan se till barnets bästa. Även i fall där barn är vittne till våld borde det vara möjligt att förordna särskild företrädare eftersom det händer att barnet inte kan förhöras för att den misstänkte vårdnadshavaren säger nej.

14.6.3 Den särskilda företrädarens behörighet och utbildning
Barnombudsmannen har ingenting att invända mot utredningens förslag att behörighetskravet i lagen om särskild företrädare för barn ändras så att advokater i första hand ska utses som särskilda företrädare för barn.
Barnombudsmannen anser att det är viktigt att den person som företräder barnet har rätt kompetens och är lämplig för uppgiften. Att det alltid ska vara en advokat som utses till särskild företrädare för barn är ingen garanti för att denna är lämplig för uppdraget. När det gäller kompetens och personlig lämplighet anser Barnombudsmannen att endast de advokater som uppfyller kraven bör få förordnas till särskilda företrädare. Den särskilda företrädaren ska enligt vår mening ha kunskap i att samtala med barn och barns utveckling. Den särskilda företrädaren ska som ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång (3 §) lagen om särskild företrädare för barn). Av den anledningen anser vi att företrädaren dessutom ska vara väl insatt i barns rättigheter enligt barnkonventionen. Dessutom anser Barnombudsmannen att rätten måste utgå från barnet i varje enskilt fall när en särskild företrädare ska förordnas.

Barnombudsmannen anser att det är viktigt att alla särskilda företrädare får utbildning. Det har framkommit genom åklagarnas svar på Barnombudsmannens enkät att det råder viss osäkerhet kring den särskilda företrädarens praktiska åtaganden. Det finns inga uttalanden i förarbetena som rör den särskilda företrädarens praktiska åtaganden trots att Socialstyrelsen och Barnombudsmannen har efterfrågat detta i sina remissvar angående lagen om särskild företrädare för barn.  I propositionen till lagen om särskild företrädare nämns endast att den särskilda företrädaren saknar befogenhet att använda tvångsmedel för att hämta barnet till förhör och läkarundersökningar.

Barnombudsmannen anser att det måste finnas regler för vilka uppgifter som den särskilda företrädaren har att utföra. Dessa kan till exempel finnas i en lag eller förordning men kan även tas fram av de särskilda företrädarnas tillika advokaternas egen organisation Sveriges advokatsamfund.

14.6.5 Interimistiskt förordnande av särskild företrädare för barn
Barnombudsmannen har inga invändningar mot att åklagare ges möjlighet att interimistiskt fatta beslut om att förordna särskild företrädare för barn.

Flertalet av de åklagare som svarade på Barnombudsmannens enkät och som redovisades i rapporten ”Det svåraste som finns” anser att det är bra att det är domstolen som förordnar om särskild företrädare. Vid ett rundabordssamtal som Barnombudsmannen hade med åklagare och poliser lade åklagarna fram en del argument mot att åklagarna själva skulle förordna interimistiskt om särskild företrädare. Ett av argumenten var att åklagaren måste ses som part i målet och att åklagaren i efterhand därför kan riskera att få kritik för att ha valt en företrädare som ”står på hans eller hennes sida”. Därför är det bra att domstolen delar parterna genom att sköta förordnandet av särskilda företrädare.  Det har också framkommit i våra diskussioner med åklagare som arbetar med de här frågorna att det finns ett relativt stort stöd för att åklagare ska kunna fatta interimistiskt beslut om särskild företrädare för barn.

Barnombudsmannen anser att dessa argument givetvis måste beaktas och väga tungt. Om åklagare får förordna om särskild företrädare kan det leda till att rättsäkerheten för barnet försämras eftersom den särskilda företrädarens opartiskhet kan ifrågasättas. Med tanke att det är ingripande åtgärd att förändra förfarandet angående vem som förordnar om särskild företrädare anser Barnombudsmannen att det emellertid är en förhållandevis stor andel av åklagarna som anser att åklagare ska kunna förordna interimistiskt om särskild företrädare. 

De fördelar som finns med detta är enligt åklagarna att utredningen kan komma att gå snabbare och mer rättssäkert tillväga, vilket Barnombudsmannen anser kan göra att skyddet för barnet utökas. Barnet och andra vittnen kan lämna uppgifter tidigare och risken att vårdnadshavarna hinner påverka barnet innan förhöret minskar. Åklagaren behöver inte heller lägga tid på ansökningar till domstolen för att få ett förordnande om en särskild företrädare utan kan i stället koncentrera sig på en effektiv bevisupptagning. De åklagare som har svarat på Justitieutskottets enkät angående lagen om särskild företrädare bekräftar vad som har framkommit i Barnombudsmannens enkät.

Därför kan det enligt Barnombudsmannens åsikt finnas argument som talar för att en åklagare ska ha befogenhet att besluta om inskränkningar i en persons rättigheter. I det fall en åklagare skulle förordna interimistiskt om särskild företrädare skulle det innebära att åklagaren begränsar vårdnadshavarens rätt att bestämma i frågor som rör barnet. Den begränsningen gäller bara i frågor som rör förundersökningen och efterföljande rättegång. Vårdnadshavaren har däremot samma rättigheter och skyldigheter gentemot barnet som tidigare i alla andra frågor.

Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag att tidsfristen i 2a§ förordningen om särskild företrädare för barn förlängs med två dagar från fyra dagar till sex dagar.

Enligt artikel 19 i barnkonventionen ska alla barn skyddas mot övergrepp när de befinner sig i sina föräldrars, vårdnadshavares eller i andra personers vård. Detta innefattar även att ge barnet skydd när barnet redan har blivit utsatt för våld eller andra övergrepp. Det vill säga när barnet är ett brottsoffer. Barnombudsmannen anser att det är viktigt att polis och åklagare får möjlighet att snabbt få in de bevis som leder till rätt misstänkt. Därför är det viktigt att en särskild företrädare förordnas tidigt så att förhör med barnet kan hållas så snart som möjligt efter det att anmälan har kommit in. Denna typ av mål måste ges prioritet.

Det framgår av svaren på Barnombudsmannens enkät att det är ett problem att åklagaren har så kort tid på sig att företa nödvändiga utredningsåtgärder innan vårdnadshavaren/ vårdnadshavarna underrättas. Vårdnadshavarna kan hinna påverka barnet inför förhöret vilket begränsar barnets möjligheter till att berätta om ett misstänkt övergrepp. Med utredningsåtgärder avses dock inte bara förhör och läkarundersökningar av barnet. Även andra personer i barnets närhet kan ha information som är intressant ur bevishänseende. Det är viktigt att barnets vårdnadshavare inte heller får möjlighet att påverka andra personer innan de hörs av polisen. Barnet måste i regel hämtas på någon annan plats än i hemmet för att inte vårdnadshavarna ska upptäcka att barnet förhörs. Med nuvarande tidsbegränsning för expediering räcker det med att barnet är borta en dag från förskolan så har möjligheten att förhöra barnet kraftigt begränsats. 

Det tar tid för åklagaren att planera in ett förhör med barnet. I en del fall behövs dessutom två eller fler förhör för att få en berättelse från barnet. Barnombudsmannen anser dessutom att fyra dagar är en för kort tid för att den särskilda företrädaren ska kunna hinna träffa och etablera kontakt med barnet innan förhör och eventuella läkarundersökningar ska ske. Det är viktigt att företrädaren vinner barnets förtroende och att han eller hon hinner bilda sig en uppfattning om barnets åsikt i den uppkomna situationen. Enligt lagstiftaren är det barnets intressen som den särskilda företrädaren ska tillgodose. God kontakt med barnet är en förutsättning för att barnets åsikter ska kunna komma fram. För att kunna få god kontakt anser Barnombudsmannen att den särskilda företrädaren måste kunna ta sig tid att lära känna barnet i viss utsträckning.

Vi anser samtidigt att tiden för förhöret inte får förskjutas mer än nödvändigt. Det måste göras en avvägning av de båda intressena i varje enskilt fall. Barnombudsmannen anser att det visserligen kan finnas argument för en inte allt för lång tidsfrist vid interimistiska förordnanden. Exempelvis kan den ena av barnets vårdnadshavare ha uppgifter som kan ha betydelse för bedömningen av om den misstänkte är en närstående eller inte. Det är också viktigt att betona att när barnets vårdnadshavare inte vet att det finns en misstanke om att barnet har blivit utsatt för övergrepp av en närstående, så kan de inte heller skydda barnet mot fler övergrepp under den tid som förhören pågår. Det är inte heller ovanligt att polisen inte vet exakt vem som är förövare, bara att ett allvarligt brott har begåtts mot barnet. Vårdnadshavarnas uppgifter kan vara viktiga för att kunna hitta förövaren och därmed skydda barnet.

14.6.7 Ersättning till den särskilda företrädaren
Barnombudsmannen delar utredarens uppfattning att den särskilda företrädaren ska hjälpa barnet att få det utdömda skadeståndet indrivet. Det är av yttersta vikt att barnet får den hjälpen då barnets föräldrar av olika anledningar kanske inte har kunskapen och förmågan att driva den frågan. Det måste då givetvis skapas ekonomiska förutsättningar för den särskilda företrädaren att göra det.
Föredragande i ärendet har varit juristen Anna Karin Boqvist.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig jurist